torsdag 30 april 2009

Kulturella ljuspunkter april 2009


Det är sista april, och jag minns alla intensiva Valborgsmässoaftnar jag firat i Uppsala. Något annat år vill jag åka tillbaka dit för en hel dags festande, men i år skall jag tänka tillbaka på allt spännande jag varit med om under april. Det har blivit ovanligt mycket klassisk musik den här månaden, och det är jag riktigt glad för.

Bästa bok
Försvinnarna av Jerker Virdborg
Av och till medan jag läste boken var jag irriterad på den, men den tog sig in i mina hjärnvindlingar och gömde sig där.

Bästa film
men Monsters vs. Aliens i 3D var också jättebra!

Bästa teater
I väntan på Godot på Stadsteatern var verkligen så bra som alla säger.
På andra plats - fastän jag fnyser åt budskapet så slås jag till marken av genomförandet: Ulrike Maria Stuart på Teater Tribunalen.
Och likaså på silverplats, den starka, roliga och tankeväckande Fem gånger Gud på Stadsteatern.

Bästa konsert/musikupplevelse
Jag vill inte göra egna kategorier för balett och opera, så här kommer en lång lista på vacker musik jag har hört OCH sett:

Jag är så lyckligt lottad som fått vara med om allt det här! Hoppas att ni som läser också haft fina upplevelser i april, och vill berätta om det!

onsdag 29 april 2009

Bonuskonsert i Konserthuset


Det är Mendelssohnår i år! Här och där i konsertprogrammen dyker det upp underbara stycken av Felix Mendelssohn-Bartholdy. Under dirigenten Christian Eggen spelade Kungliga Filharmonikerna Mendelssohns underbara, skimrande verk Hebriderna op 26 (1830). Fastän det är så kort, hinner det måla upp en vacker stämning av strand och vågor.

Därefter steg unge Sergej Bolkhovets in som solist i Sibelius' Violinkonsert d-moll op 47 (1905). Konsertens första sats, Allegro moderato, innehåller många svåra partier där solisten får briljera med sin virtuositet. De här motiven är svåra att spela så att de låter genomtänkta och sammanhållna, och jag tyckte inte att Bolkhovets hade tyngden att genomföra de partierna med den säkerhet som behövdes för att kunna ge sig hän åt uttrycket. I andra satsen, Adagio di molto, gav såväl orkester som solist mer utlopp för känslor och nyanser, och det var bra. Den spännande tredje satsen, Allegro ma non tanto, var en god final på konserten. Endast pådriven av pukor och basfioler utförde Bolkhovets sina soloinsatser med intensitet och i gott samspel med orkestern.

tisdag 28 april 2009

The Reader im Kino


Så spännande, en film med en titel på engelska! Undrar var den utspelar sig... Jaså, Tyskland? Då passar det visst inte med en titel på tyska, till exempel Der Vorleser. Det heter boken som var förlaga till filmen, och på svenska heter den Högläsaren. Men i Sverige heter filmen alltså The Reader. Litet larvigt, men det gör inget, när man väl satt sig i biosalongen.

Jag känner till handlingen från boken, som jag läste för några månader sedan. 15-årige Michael Berg (David Kross) har ett förhållande med en kvinna i 30-årsåldern, Hanna Schmitz (Kate Winslet), i en tysk småstad som börjar skaka av sig minnena av andra världskriget. Filmens kärleksscener är väldigt nakna och intensvia, och den unge Michael går från en blyg skolpojke till en självsäker tonårspojke med en hemlighet. Han rusar från skolan hem till Hanna varje dag, och under timmarna med henne ber hon honom alltid att läsa högt för henne ur litteraturen han har i läxa. Men efter en sommar av högläsning och älskog, försvinner Hanna utan förvarning, och Michael sluter sig för andra.

Några år senare, som en del av sina juridikstudier, blir Michael åhörare till en rättegång mot ett antal kvinnor som varit vakter i nazisternas koncentrationsläger. Hanna är en av dem. Att se henne i rättssalen och att höra henne berätta om och ställas till svars för vad hon har gjort tar hårt på Michael. Han ser likheterna mellan sig själv och lägerfångarna i Hannas vård, men han ser också hur Hanna blir orättvist utpekad och lider med henne.

Något genomgående i boken var hur distanserat språket var, vilket gjorde att den inledande ungdomstiden inte kändes så levande när jag läste om den. Men det fick sin förklaring i den mittersta tredjedelen, rättegången, när den unge studenten Michael Berg både hör och känner i själen hur juridikens språk skapar ett avstånd som gör de svåra händelserna hanterbara, och man förstår att det är den upplevelsen som format honom och hans språk.

Även om historien i filmen till stor del berättas i stillsamma bilder, kommer ändå känslorna fram i större grad än i boken. Skillnaden i intensitet gör att de två berättelserna blir väldigt olika, inte som två olika historier men nästan. Jag tror att en kyligare framställning i filmen skulle blivit väldigt tråkig, så jag är glad att man gjorde valet att släppa fram känslor. Alla skådespelare är dessutom så fantastiskt begåvade att stämningen aldrig blir falsk.

Att låta personerna tala engelska med tysk brytning är inget jag har någon anmärkning på. Nu har jag vuxit upp med människor som bryter på tyska, så jag är kanske mer van än andra. I vilket fall som helst är de fejkade accenterna ingenting mot att se en utländsk film dubbad till tyska, så jag vill inte klaga. Snarare är det mycket mer pinsamt att filmen fick behålla sin engelska titel. Men det får inte hindra någon att gå och se den! The Reader berättar en ovanlig historia, och den gör det väl.

måndag 27 april 2009

En tuba och fyra tromboner i närbild











Ur hörnen kommer de framsmygande: fyra tromboner (med tillhörande trombonister, Niklas Almgren, Karl Frisendahl, Geir Anfinsen och Erik Stenborg). De är nästan som en egen djurart med ett läte som ligger på gränsen till irriterande. Det är det moderna standardverket Bolos (1961) av Jan Bark och Folke Rabe som inleder söndagens konsert i serien Filharmoniker i närbild i Konserthusets Grünewaldsal. Stycket låter musikerna utforska instrumentets ton, och i nötningen mot varandras toner skapas tidvis svängningar och ljud som är mer eller mindre roliga att lyssna på. Och så börjar man plocka ned sina tromboner i sina delar och pröva vilka ljud man kan få ur dem, samtidigt som man smågruffar med varandra. Det är inte bara jag i publiken som ler brett och skrockar åt den sköna stämningen på scenen!

Tre stycken av Bruckner, Tantum Ergo i olika tempi, ursprungligen för kör men omskrivna för trombon, utgjorde intermezzon i konserten. Det är en meditativ psalm vars latinska text jag kan utantill, så jag kunde tyst i mitt huvud humma med i de vackra melodierna. Motetterna fungerade utmärkt bra för fyra tromboner. Den sista gången som Tantum Ergo återkom var melodin så uppbruten mellan stämmorna att den blev riktigt fascinerande.


För att komplettera ensemblen för Sven-David Sandströms Three Pieces (2004) kom tubaisten Sami al Fakir upp på scenen. I första satsen, Misterioso, rörde sig klangerna samlat djupt nere i instrumentens register, nästan som ett stort sjöodjur i havets djup med några överraskande lockrop. Andra satsen, Molto ritmico, börjar i ett milt staccato som låter som fem brass-stämmor i en symfoni, med övriga orkestern bortskalad. Men snart börjar tonerna smälta samman och bilda en egen melodi som inte behöver hjälp av några stråkar. Sista satsen, Corale, är mycket vacker och melodisk, och låter som att musikerna funnit varandra i en stark sympati och gemenskap.

Dagens första uruppförande var TSUNAMI (2009) av Lennart Westman. Musiken började starkt och skrämmande, men den kunde ju inte fortsätta så hela vägen. Efter hand gick den över i en mer jämn och utdragen kamp. Tidvis lät den till och med sorglös, men den återgick i en ny form av arbetande melodi och rytm som inte ville ge upp. Trots att jag kände mig gripen av de starka känslorna i stycket, var musiken hela tiden vacker och njutbar, och jag skulle gärna vilja höra mer av Lennart Westman.

Efter det tredje Bruckner-intermezzot kom det andra uruppförandet, Valve'n'Slide (2007) av Kjell Perder. Ännu mer experimentellt än inledande Bolos, och även om det var roligt att höra alla ljud som kan komma ur en trombon (jag menar förstås fyra, och en tuba), saknade jag en röd tråd.

Ännu ett körverk av Anton Bruckner, Locus Iste, vackert omformat för trombonsektionen, avslutade den spännande eftermiddagen i Grünewaldsalen till min stora förnöjelse.

söndag 26 april 2009

Final på Dramaten

Tre av de Dramateskådespelare jag tycker minst om står på scenen. Men pjäsen börjar med en tjusig fest; tillkämpade leenden, glättade skratt och falska löften är den rätta inramningen för dem, och resten av föreställningen lyckas de hålla sina manér i schack.

I stilig 1950-talsstil pågår festen hemma hos paret Bruhn. Bankdirektör Hugo Bruhn (Torkel Petersson) är den festens värd, en lyckad och självmedveten man, van att ta vad han vill ha, inte minst unga vackra flickor. Hans fru Betty Bruhn (Elin Klinga) å sin sida är van att hålla god min och låtsas att allt är som det skall med ett stelt leende. Hur mycket hon än piffar till sig och försöker se ung ut, går hennes man alltid till andra kvinnor, den här kvällen skådespelerskan Saima Rönne (Rebecka Hemse). För att ändå känna sig som partner till sin man, odlar Betty en vänskap med Saima och bjuder in henne till deras sommarhus. Det skär i hjärtat när jag tänker på hur Betty måste känna det, men hon håller masken. Inte förrän hon blivit ensam slipper det ut "Jag står inte ut" i en sorgsen suck.

Men det är inte bara leendena på festen som är falska. Hugo Bruhns framgång kommer av att han har försnillat pengar från banken. Nu börjar man komma honom på spåren, fasaden rämnar, de sorgfria dagarna går mot sitt slut. Vilka står kvar vid hans sida när de goda dagarna är över? Inte så många, visar det sig, förutom hustrun Betty. I hennes självuppoffrande råd för att Hugo skall kunna undkomma sitt straff är det inte ett uns av svaghet vi ser, utan styrka, intelligens och en djup kärlek till maken.

Final är ett mycket välskrivet stycke: sammantvinnade historier som var för sig är fängslande, starka känslor och mycket som står på spel, och rappa repliker som avslöjar allt eller inget. Pjäsen är i det närmaste tidlös och mycket sevärd.

Länk till Dramatens sida om Final

lördag 25 april 2009

Cuarteto Casals i Konserthuset


Två Haydn-kvartetter i rad, kan inte det bli tråkigt? Nej, de är ju så luftiga och välljudande, så tiden bara flyger iväg när man lyssnar till dem. Stråkkvartett C-dur "Fågelkvartetten" och Stråkkvartett B-dur op 71:1 spelades vitalt och kunnigt av de begåvade musikerna i Cuarteto Casals.

Efter paus följde Mendelssohn-Bartholdys Stråkkvartett nr 2 a-moll. Stycket skrevs av kompositören som mycket ung (18) men är mycket moget till sitt uttryck, romantiskt utan att gå överstyr. Cuarteto Casals spelade nästan andäktigt tillbakahållet och med stor känsla för nyanser.

Ivriga applåder föranledde kvartetten att ge oss ett härligt extranummer; en polka av Sjostakovitj. Den sprittande pizzicaton och den glada, fräcka melodin var full av energi, och det var en bra avslutning på en mycket fin konsert.

torsdag 23 april 2009

A Man Without a Country av Kurt Vonnegut


Bitska sammanfattningar och personliga kommentarer var vad Kurt Vonnegut bjöd på i sina tidningskolumner. Tillsammans med några nya texter utgör de boken A Man Without a Country.

Händelser ur Vonneguts liv, jämförelser med andra civilsationer och betraktelser av samtiden knyts samman i rappa meningar och kanske litet väl tvära kast. Mycket är förenklat för att bli mer slagkraftigt, och det värjer jag mig ganska ofta emot. Jag håller med om mycket vad han säger, men våra versioner av sunt förnuft överlappar inte helt, så jag skriver inte under på allt vad han säger. Men det är riktigt kul att läsa om hans tid som SAAB-försäljare (och hur han kan ha sumpat sina chanser till ett Nobelpris), och historien om doktor Semmelweiss är väl värd att berättas igen och igen.

onsdag 22 april 2009

Ravel, Bruch och Franck i Konserthuset

Vilken skön musik som spelades i Konserthuset på onsdagens kväll! Dirigenten Yannick Nézet-Séguin ledde Kungliga Filharmonikerna med glädje och engagemang i tre fantastiska verk. Ravels Valses nobles et sentimentales, som startade med en skräll, lät underbart melodiska och dansanta. Jag älskade också hur den sista noten fick klinga ut till absolut tystnad innan applåderna startade.

Därefter spelades Bruchs otroligt vackra Violinkonsert nr 1 g-moll, med en solist framstigen ur de egna leden: konsertmästare Joakim Svenheden. Han spelade med nästan rysk intensitet, men får jag säga att han lät en aning nervös? Speciellt under den ljuvliga Adagio-satsen darrade tonen, som om han inte var stadig på handen. Men inte en ton var falsk! Orkestern förlorade aldrig i skärpa, vare sig när de höll sig i bakgrunden för solisten, eller när de brast ut i intensiva eruptioner däremellan.

Till sist bjöds vi på den vackra Symfoni i d-moll av César Franck. Första satsens spänning förlöstes i de följande satsernas harmoniska stämningsväxlingar. Med oförtröttlig entusiasm ledde Nézet-Séguin Kungliga Filharmonikerna mot den storslagna finalen. Denne vitale och generöse dirigent skulle jag vilja se på podiet många fler gånger.

tisdag 21 april 2009

Försvinnarna av Jerker Virdborg

Redan vid första meningen rycker jag till. "Jag står utanför NK på Kungsholmstorg..." Jag bor tre kvarter från Kungsholmstorg, det ligger inget NK där. Jerker, Virdborgs namne och huvudperson, fortsätter med att nämna trådbussarna som kör förbi, en kort promenad till tunnelbanan och en snabb färd hem. På gatunamnen ser jag att de går ned i "min" station, men de passerar stationer på blå, sedan gröna och sedan röda linjen utan att byta tåg. Om de är i Stockholm, så är det i en värld som bara delvis liknar vår.

Även om man inte har lokalkännedomen att bli överraskad av första stycket, så fortsätter boken att röra sig i mellanrummen och utkanten av vardagen. Tillbakablickar till lekar med ett kompisgäng som gömmer sig på förbjudna platser under tågbroar skapar en bild av en barndom på gränsen till sagan.

Berättelsen rör sig ofta nedför källartrappor, in i skyddsrum, under jorden. Utrymmen som byggdes med en avsikt, men aldrig togs i bruk, spärrades av och glömdes bort. En av huvudpersonens barndomsvänner är försvunnen, och med så många hål i verkligheten är det inte otroligt att han gått in i ett av dem med eller utan en plan att komma ut igen.

En effektiv scen är när Jerker blir guidad i tunnelsystemet som skulle blivit T-banestationen Hansta norr om Stockholm. Man hade stora planer på att bygga bostäder för 180000 personer på Järvafältet, redo att flytta in i och redan sammanlänkade med tunnelbanan som ett nervsystem, men planerna stoppades innan de nådde Hansta. När Jerker och hans guide kommer upp till ytan igen, flimrar den levande förorten ändå till framför ögonen, demokratiskt byggd och myllrande av invånare.

Historien i Försvinnarna rör sig hela tiden inom det rimligas gräns, men det är mycket skickligt av Jerker Virdborg att berätta den så att det overkliga ständigt är närvarande, som en hägring i ögonvrån.

Fler böcker av Jerker Virdborg:
Mannen på Trinisla
Kall feber

måndag 20 april 2009

Stor och liten på Stadsteatern

Birgitta Egerbladh har satt upp en koreograferad version av Botho Strauss' exposé över 1970-talets Västtyskland. Jag har bättre koll på (Väst-)Tyskland från 1980-talet och framåt, och känner faktiskt inte igen mig så väl. Men det är bra att få se ett annat perspektiv också.

Det är sammanlagt sexton skådespelare på scenen. Faktiskt verkar de färre, när alla dyker upp i likadana (dam-)dräkter i en symfoni av beigetoner. Och trots att man ibland delar syskonlikt på en roll, är varenda en av dem en individ för mig. Alla skådespelarna gör sina roller och rörelser mycket bra, även om jag gillar Angela Kovács litet extra.

Jag tycker mycket om gruppscenerna där en rollfigurs replik studsar genom flera personer, och en rörelse eller suck som sprider sig i ensemblen understryker känslan. En roll som heter Lotte hinner spelas av flera olika skådespelare. Eller är det flera olika Lotte vi får se? Vissa scener får ta längre tid, och de historierna som får mer kött på benen hinner bli mer intressanta. De löpande händelserna framför hyreshuset i början på andra akten ger också både en snabb insikt i några människors liv, och underhållning, på bara några meningar. Men på det hela ger pjäsen mest ett splittrat intryck. Den kunde få varit ännu mer surrealistisk, eller så kunde den ha fått landa litet mer i realism, så hade jag blivit nöjd.

Länk till Stadsteaterns sida om Stor och liten

söndag 19 april 2009

Gursky på Moderna Muséet

Ibland ser man inte helheten för alla detaljerna. En del konstverk och bostadshus är så monumentalt byggda, att man inte får överblick över dem var man än står. Den tyske konstnären Andreas Gursky har hittat vinkeln för den där totala överblicken, och tagit fotografier som visar både detaljerna och den stora helheten.


Bilderna visar bostadskomplex och andra saker som människor har byggt ur vinklar som ger dem en air av landskapsmåleri. Kliver man nära ser man detaljerna, tar man några steg bort ser man ett vidsträckt, fascinerande mönster.

En del bilder visar arbetsplatser myllrande av människor. Vid många långa rader med arbetsbänkar jobbar människor som inte längre ser ut som individer: alla har orange tröjor och svart hår. Ännu mindre individualism ser man i fotona från uppvisningar i Nordkorea. De är imponerande vid första anblicken. Sedan undrar jag vart alla deltagarna gick efteråt. Var de hungriga? Var de trötta? Var hade de hängt sina ombyteskläder?

Några av bilderna är av folkmassor på vandring, under skidtävlan eller ute och surfar. Fågelperspektivet gör att man ser dem som ett mönster av prickar. Finns det ett hemligt meddelande gömt i prickarna? Eller bara ett mönster jag borde hitta? Det är sådant jag funderar på när jag står mitt i och inte har överblicken. Men jag hittar inte mönstret nu heller. Tack ändå för att du visade det, Gursky.

Länk till Moderna Muséets sida om Gursky

lördag 18 april 2009

Avenue Q på Vasateatern

Det är genialiskt att spela en musikal med dockor i huvudrollerna! De är så lika dockorna från Mupparna och Sesam att det känns litet oanständigt bara att se dem som vuxna - och så lassar de på ännu mer med snusk och fräckheter! Till Avenue Q, den sjavigaste gatan i sta'n, flyttar unge oskyldige Princeton (spelad av Jakob Stadell). Där bor redan lilla oskyldiga Kate Monster (Cecilia Wrangel Schoug), liksom några mer eller mindre lyckade grannar.

Om man någonsin undrat varför Ernie och Bert bodde ihop, så blir det extra kul att följa deras avlägsna kusiner Nicky och Rod som delar en lägenhet i huset. "Det är OK om du är gay" sjunger Nicky till den ivrigt nekande Rod. Och så stora håriga Trekkie Monster (Linus Wahlgren), som nästan aldrig lämnar sin lägenhet. Varför skulle han, när han har Internet? När Kate övar sången hon skall sjunga för sina lekskolebarn fyller han i med sin skrovliga röst:
"Internet är bra..." "FÖR PORR!"

Varenda sång är slagkraftig och får mig att gapskratta. Det är så kul att se hur uttrycksfullt dockorna rör sig. Artisterna som ger dem röst och rörelser är verkligen proffsiga! Flera i publiken låter som att de har sett föreställningen förut, och jag skulle också vilja se om den. Synd att det var sista chansen idag.

fredag 17 april 2009

Ringaren i Notre Dame på Operan

Victor Hugos historia om den missbildade Quasimodo har blivit balett, med nyskriven svensk musik av Stefan Nilsson och koreografi av Pär Isberg. Lust, obesvarad kärlek, svek och död är förstås fascinerande att iscensätta.

 Foto: Alexander Kenney

Karnevalsscenen i början, med utklädda parisare i en lustig pardans, är både vacker och litet kuslig. Under karnevalen kan hög och låg byta plats. Den vackra Esmeralda dyker upp och väcker åtrå hos flera av männen; kapten Febus (Pascal Jansson), Frollo (Anders Nordström), Gringoire (Nikolaus Fotiadis), och även den fule stackaren Quasimodo (Oscar Salomonsson). Lika snabbt som karnevalshopen upphöjde honom till låtsaskung, lika snabba är de att straffa honom när hans närmanden skrämmer Esmeralda.

Quasimodo torteras i ultrarapid till oändligt sorglig musik, och varje slag med den glödgade staven blir en blodröd stråle av smärta. Den långsamma dansen kring den fängslade krymplingen blir en stark scen som sätter sig i minnet.

Under vidare förvecklingar avvisar Esmeralda sin oärlige uppvaktare Febus, och får skulden för att han blir skadad. Helt själviskt erbjuder Frollo henne friheten om hon ger sig till honom, men flickan vägrar, och blir dömd till döden.

 Foto: Alexander Kenney

Under en serie av korta scener får de olika huvudrollerna visa upp sina personligheter och sin briljans på dansgolvet. Till hetsig men ändå vacker pizzicatomusik utför Gringoire en egensinnig och smått humoristisk dans, som är något av det mest intressanta i hela baletten. Sedan kommer en fin scen där Quasimodo drömmer om en kärleksfull, närmast jämlik pas-de-deux med Esmeralda. Så följer en kraftfull dans där Frollo betvingar och straffar sin fosterson Quasimodo.

I ytterligare en förunderlig mass-scen marscherar folkmassan i formation över scenen med tidvis uppsträckta händer. Det drar sig samman till Esmeraldas avrättning, och den här gången kan han inte rädda henne. Med sin älskades döda kropp i sina armar flyr Quasimodo i sorg upp på taket till Notre Dame, där han välkomnas av stenmonstren på taket, de enda vänner han har kvar.

Pär Isbergs koreografi är mycket vacker och lättflytande, både i de enskilda detaljerna och i de större scenerna med många medverkande som rör sig över stora ytor. Quasimodos dans är med flit inte lika graciös som de andras, men därmed sagt inte alls klumpig. Det är bara så att hans armrörelser får understryka hans puckelrygg, och han lättar inte från marken så som de andra. Det är ett bra sätt att låta krymplingen visa upp sitt handikapp utan att det blir lyteskomik.

Musiken som Stefan Nilsson har skrivit är mycket, mycket vacker, lättillgänglig och känslosam. Musiken och koreografin samspelar med berättelsen för att skapa en sorglig men helt och hållet njutbar kväll med Kungliga Operans dansare.

Länk till Operans sida om Ringaren i Notre Dame

  Foto: Hans Nilsson

onsdag 15 april 2009

Journalisten av Niels Fredrik Dahl

Den norska boken Journalisten berättar historien om Garm. Han är journalist på Bladet, en blaska som berömmer sig av att slå underifrån men alltid vacklar på gränsen till vad som är anständigt. Garm håller sig närmare den gränsen än någon annan. Han har inga spärrar för vad som är moraliskt riktigt mot dem som utgör storyn han är ute efter, utan letar ständigt efter vinkeln som skall skapa rubriker som fångar läsare. Själv känner Garm ensamhet och svindel ibland, men han slår dövörat till och rusar vidare.

Efter halva boken träffar Garm sin bäste vän från journalistutbildningen, Ny. Att de stod varandra så nära känns snarast genant för Garm, inte minst för att han själv ledde Ny in i ett svek. Skuldkänslorna dämpas av att Garm i tankarna lägger skulden på Ny för att han var svag. Ny har haft en period av sinnessjukdom sedan dess, och journalistyrket är helt klart för tungt för honom. Däremot spelar han saxofon, modern jazz, han är solist i en grupp av kompetenta musiker.

Garm går på gruppens spelning, förväntar sig och hoppas att Ny skall vara misslyckad och snabbt glömmas bort igen. Men tvärtom hyllas Ny som musikens framtid. Garm hoppar istället på tåget som en "embedded reporter" på gruppens turné. Att Ny hela tiden vacklar på gränsen mellan geni och vansinne är inget som hindrar Garm från att utnyttja situationen, hetsa Ny vidare och skapa rubriker av vad som sker, helt utan mänskliga hänsyn.

Jag tycker att den första halvan av boken är den bättre. Historierna som Garm sätter klorna i går att känna igen från tillräckligt många kvällstidningsrubriker, och inblandat i händelserna ser man hur Garms egen mänsklighet är i fara. Turnén med jazzbandet är inte lika trovärdig som grundstory, och resorna in i galenskapen känns inte tillräckligt grundade för att verka sanna. Det är litet synd, men det är ändå en bra och tänkvärd bok om moraliskt förfall.

måndag 13 april 2009

I väntan på Godot på Stadsteatern

Den svårtolkade Beckett-pjäsen med det välkända namnet drar fulla hus på Stockholms Stadsteater. Jag räknade inte med att få biljetter till den här publikdragaren, men så dök det upp en ledig plats Stadsteaterns hemsida. Några snabba klick, och så var den min! Och där satt jag i tre timmar med flera hundra andra kultursugna teaterälskare.

Vladimir, Didi (Mikael Persbrandt) och Estragon, Gogo (Johan Rabaeus) står på en liten kulle med ett halvdött träd. De talar förtroligt om tidigare dagar, försöker minnas och försöker sysselsätta sig. Det är som en mycket avskalad version av livet, där hunger, törst, sömn och andra behov är lika oregelbundna som dagarna som kommer och går. Är det rationaliteten som ställs mot tron? Gogo vill berätta om sina drömmar och sina minnen, men Didi avbryter honom och säger att han inte vill höra. Men Gogo är också den som då och då säger "Kom så går vi", varvid Didi säger "Det kan vi inte. Vi väntar på Godot."

Godot kommer inte, men däremot Pozzo (Peter Andersson) och hans slav Lucky (Ralph Carlsson). Varifrån har Pozzo fått väskorna och ägodelarna som Lucky släpar på? Didis och Gogos plätt är kal och öde, men av vad som finns på annat håll har Pozzo tagit för sig, och likaså domderar han med den tyste, lydige Lucky som han vill. När Didi och Gogo håller på att få sympati för Lucky, som fått ett skavsår av repet som sitter runt halsen, återför Pozzo snabbt uppmärksamheten och sympatin på sig själv. Men i sin underdånighet och lydnad är Lucky fascinerande, och Ralph Carlsson ger sin nästan stumma roll god tyngd.

Godot kommer inte, men han har sänt en pojke för att säga att han kommer imorgon. Ingvar Hirdwall spelar den lille pojken så näpet! Jag är glad att se honom i den rollen.

Pjäsen spelas lugnt, inte högljutt, och med långa tankepauser där de absurda situationerna får sjunka in utan att någon förklaring skrivs en på näsan. Jag njöt av den utdragna stillheten när alla fyra hade fallit omkull och inte kom upp igen - Vladimir, Estragon, Pozzo och Lucky. Det var ett ögonblick av hjälplöshet, men också av vila.

Jag såg uppsättningen av I väntan på Godot med Jonas Karlsson och Krister Henriksson på Dramaten 2003, och den var riktigt sevärd. Det är den här uppsättningen också; ännu en gång får vi se goda skådespelare och bra regi. Skillnaden mellan de båda versionerna är att den här visar mycket mer och djupare vänskap mellan Vladimir och Estragon. Från början till slut är de ömsinta och kärleksfulla mot varandra. De klappar om varandra, tröstar varandra, kramar om varandra: "Ge mig handen... Och så kramen... Och så pussen" åtföljt av omfamningar och en puss mitt på munnen. Det är mycket sympatiskt och jag gillar det. Det känns verkligen fint att få se så mycket kärlek mellan de två som är ensamma och hänvisade till varandra i en obegriplig värld.

Länk till Stadsteaterns sida om I väntan på Godot

lördag 11 april 2009

Fem gånger Gud på Stadsteatern

Åh nej, fyra bråkiga tonårskids som skall sitta och spela tuffa, tänker jag. Och en föredetting till dramalärare som inte kan hantera situationen. Jag vet ju att Jonas Hassen Khemiri kan skriva om just detta så att det blir intressant, men jag känner mig ändå litet skeptisk när pjäsen börjar.

De fyra eleverna får en i taget berätta en egen historia som de andra spelar med i, ibland under höga protester. De får äntligen chansen att berätta sanningen om sitt eget liv - eller? Hårt och snabbt, just så som hetsiga tonåringar kan göra det, punkteras livslögner och verkliga sorger sipprar fram. Det är allvarligt, roligt och trovärdigt även när historierna närmar sig det fantastiska. Alla skådespelarna och karaktärerna är riktigt bra, men allra bäst tycker jag om Thérèse Svensson som lilla trubbiga, tillbakadragna Olivia.

Som så ofta i JHK:s verk är det inte 100% säkert att vad vi ser/läser är verkligt, men när Sanoj (Michael Jonsson), som dittills mest använts som rekvisita, vänder allt på ända mot slutet blir det spännande. Vem skriver vems repliker? Är du huvudrollen i ditt eget liv? Rollerna på scenen slåss mot fiktionens gränser för att få vara verkliga, och vet du, de lyckas faktiskt.

Länk till Stadsteaterns sida om Fem gånger Gud

onsdag 8 april 2009

Glödhett ryskt i Konserthuset

Prokofjevs Pianokonsert nr 2 är ett kraftfullt och vackert verk. Roland Pöntinen intog pianot framför Kungliga Filharmonikerna och den ryske dirigenten Alexander Vedernikov, och tillsammans gjorde de underbar musik. Orkestern spelade elegant och kompetent, Pöntinens pianospel var briljant och mycket känslosamt, och resultatet blev en lysande helhet. Som extranummer gav Pöntinen oss en långsam och fin etyd av Debussy, som blev lika uppskattad av den tacksamma publiken.

Efter paus följde Tjajkovskijs stormande Symfoni nr 4 i f-moll, men tyvärr var jag inte nöjd med hur den lät. I första satsen spelade inte stråkarna så distinkt som jag skulle önskat, så ljudet från den flöt ihop för mycket. Därtill tyckte jag att de olika sektionerna i orkestern inte samverkade utan dök upp litet huller om buller. Det gav ett förvirrat intryck. Men med den tredje satsen lyfte allt igen. Pizzicatospelet bubblade genom hela orkestern, från lågmält till intensivt. I sista satsen svämmade känslorna över alla gränser, och även om jag fortfarande tyckte stråkarna lät ofokuserade, var det en pampig final på kvällen.

tisdag 7 april 2009

Montecore av Jonas Hassen Khemiri


Hur är det att skriva om en far som har försvunnit ur ens liv när man var barn och behövde honom hos sig? Hur är det att tänka på honom nu? När han inte finns nära och kan svara på frågor, kan man ändå försöka tänka ut och skriva ned hur hans tankar och historia var. Ännu bättre går det om man får brev från en allvetande vän till pappan som kan berätta ännu fler detaljer. Så är det i Jonas Hassen Khemiris bok Montecore - En unik tiger.

Breven från pappans vän Kadir är stommen i boken. Genom berättelserna får vi höra om pappans barndom, om kärleken till Jonas' mamma, om flytten till Sverige, om besvikelserna, och om den lille Jonas och hans barndom. Genom breven läser vi att Kadir och Jonas har olika minnen av vad som hände under åren i stockholmsförorten.

Kadirs språk är tryfferat av överdrifter och snirkliga användningar av internationellt gångbara ord, böjda till att låta mer svenskklingande efter en mycket personlig grammatik. Felskrivningarna är charmerande, och även om jag ler åt dem gör de inte Kadir själv till någon att skratta åt. Det är en bedrift av Jonas Hassen Khemiri att ha hittat helt rätt tonläge för Kadir och genomföra det så väl från början till slut.

Insprängt i Kadris brev tar Jonas' egna minnen större och större plats. Hans berättelser om barndomen tangerar ofta fantasin, på det sätt som man kan önskedrömma när man är barn. Det är lite udda att han genomgående talar om sin pappa som "pappor", i en obestämd form som hjälper till att hålla de privata minnena på litet avstånd. Men det passar mycket bra för en personlig berättelse som blandar hopp och besvikelse för två människor som hör ihop men inte är nära varandra; Jonas och hans pappa.

Jag tycker om det indirekta sättet att låta en annan person berätta handlingen i form av brev och kommentarer. Det finns ingen anledning att klaga på det, för det är ingen tvekan om att Jonas Hassen Khemiri är en god berättare. Jag är säker på att han har många fler goda historier och språket att berätta dem på. Det jag hoppas är att han väljer den här kringgående berättarstilen och leken med fiktion och verklighet för att han verkligen vill det, inte för att han tror att han måste. Jonas Hassen Khemiri behöver inte använda tricks för att trollbinda sina läsare, men vare sig han gör det eller ej vill jag läsa mycket mer av honom.

måndag 6 april 2009

Brott och brott på Strindbergs Intima Teater

Passionen slår till. Så fort Maurice och Henriette träffas (Jacob Ericksson och Jessica Zandén) sugs de in i varandras virvlar. Maurice har skrivit en pjäs som får premiär med lysande recensioner. Ruset från den nyblivna berömmelsen blandas med attraktionen mellan den båda, och alla minnen av vardagen bleknar bort under en natt och en dag av intensiv romans. Henriettes Adolphe (Lars Green), deras gemensamma vän, förpassas till utkanten av deras värld - och lilla försynta Jeanne (Thérèse Svensson) och barnet hon fött åt Maurice är inget annat än ett hinder för den nya, starka kärleken.

Men de förflugna önskningarna om att Maurice' familj inte borde få stå ivägen för Henriette och Maurice får en kuslig innebörd när dottern Marion dör strax efteråt. Självrannsakan övergår i ömsesidiga misstankar när båda två misstänker den andra för att ha skulden till flickans död. Den starka attraktionen övergår i lika starka känslor av misstro och kyla.

Pjäsen spelas till tonerna av jazz från 1950-talet. Tempot är hetsigt, känsloläget är hetsigt. Strindbergs språk och handlingen är tidlösa och engagerande. Jacob Ericksson och Jessica Zandén snurrar kring varandra som två stjärnor på väg att krascha in i varandra, och det är vackert att se dem, fastän de är så egoistiska och hänsynslösa i sin kärlek. Historien väcker tankar om moral och lycka, men framför allt är det en stark upplevelse av två människor så attraherade av varandra att de nästan blir galna.

Länk till Stadsteaterns sida om Brott och brott

söndag 5 april 2009

Lovisa Ringborg: Limbo på Kulturhuset


Manipulerade fotografier är ett utmärkt sätt att skapa bilder som balanserar mellan verklighet och det övernaturliga. Skärpan i fotografiet får motivet att se trovärdigt ut, men med några detaljer ändrade är vi plötsligt inte kvar i verkligheten vi känner till. Jag tycker speciellt mycket om bilderna The end of reason (ovan) och den med kapplöpningshundar som rusar på en grusgång ut mot den täta grönskan i en trädgård. Så genant att jag inte minns vad den heter, eftersom det var en smart titel. Jag skall gå tillbaka och titta igen.

lördag 4 april 2009

Döden i Thebe på Dramaten Elverket

Sofokles' tre dramer Kung Oidipus, Oidipus i Kolonos och Antigone handlar delvis om samma personer, och följer varandra kronologiskt. Jon Fosse förde samman dem till en sammanhållen pjäs i tre akter, som nu satts upp på Elverkets scen.

Magnus Roosmann är en begåvad skådespelare som ofta fått spela biroller, och ofta opålitliga typer. Jag är glad att se honom axla rollen som Oidipus med styrka och känsla, och han är en stor tillgång för pjäsen. I början av första delen rycker hans knytna högernäve som om han är en testosteronstinn kroppsbyggare på anabola. Mot slutet av akten, när han insett att han uppfyllt sitt grymma öde och stuckit ut sina egna ögon, fladdrar handen istället som på en borttynande åldring.

Det är aldrig lätt att iscensätta handlingen i Kung Oidipus, särskilt som alla åskådare redan vet vad som hänt och vad som skall hända. Spänningen när man närmar sig lösningen på vem som mördade Thebes förre kung Laios; när man nystar sig fram till vad som hände med barnet som kung Laios och drottning Iokaste lade ut för att dö; när det uppdagas för Oidipus vilka som är hans verkliga föräldrar och att alla grymma spådomar Oraklet i Delfi har förmedlat från gudarna verkligen gått i uppfyllelse - jag har ännu aldrig sett någon uppsättning som gett riktig trovärdighet och intensitet åt de här ögonblicken. Inte heller nu, tyvärr.

Är det Oidipus' eget fel, det fruktansvärda öde som har blivit hans? Inget land vill ta emot honom, och han hatar sig själv och sitt liv. Skall han straffas för att han och alla omkring uppfyllt oraklets profetior, hur mycket de än försökt och försökt att undfly dem?

Det genomgående temat i tre-i-en-pjäsen är de hårda påbuden på människorna, från gudarna, från de härskande kungarna, och för Antigone vad som händer när påbuden krockar med varandra. När Thebes nye kung Kreon befaller att den fallne Polyneikes inte skall begravas, som straff för att han krigat mot Thebe, vägrar Polyneikes syster Antigone att följa det påbudet. Hon följer hellre gudarnas bud om att begrava sin familj. Att göra rätt mot de döda är mer riktigt, eftersom det är dem man skall tillbringa resten av evigheten med i Hades.

Sheraye Esfandyari spelar Antigone väl, om än litet oslipat; en tunn men trotsig och stark människa som ser orättvisorna och ifrågasätter dem. Kreons roll som förändras och växer under triptyken spelas mycket väl av Johan Lindell. Trots de goda skådespelarinsatserna förblir Döden i Thebe torr och kall, och den förvirrande scenbilden hjälper inte heller. I vissa ögonblick är Jon Fosses formuleringar träffande, men för det mesta tycker jag inte att de ger något nytt liv åt handlingen, och det är vad jag hade önskat mig mest av allt.

Länk till Dramatens sida om Döden i Thebe

fredag 3 april 2009

Ulrike Maria Stuart på Teater Tribunalen

Manuset till Elfriede Jelineks pjäs Ulrike Maria Stuart får inte tryckas och spridas utanför teaterscenen. Så spännande! Då måste jag ju passa på när Teater Tribunalen sätter upp den.

Den senaste föreställning jag såg, Konsuln på Folkoperan, slutade med att en kvinna hängde sig på scenen. Den här föreställningen börjar med att en kvinna hänger sig på scenen: Ulrike Meinhof (Frida Röhl), inlåst på Stammheim-fängelset i Stuttgart. Fast hon hänger litet snyggt i repet, röker en cigarett och utför akrobatiska konster. De övriga tre skådespelarna dyker upp och faller in i hennes vattenfall av ord.

Publiken uppmanas att ta på sina gula skyddsglasögon, och gruppen börjar springa runt som Baader Meinhof-ligan, men som barn som leker tjuv och polis. "Bambambaaaam" med låtsaspistoler och maskingevär, kika runt hörn och kasta en handgranat, smyga fram och kasta sig på golvet. Alla fyra är svartklädda, välklädda, välfriserade, stylade, snygga. Ah, vilka attraktiva revolutionärer! Terrorismen är en uppvisning som vi kan underhållas av.

De fyra skådespelarna har så mycket att berätta för oss om kampen, om revolutionen, om de förtryckta underklasserna, om aktivister som inte fört kampen till sitt slut. Jag har sett tre pjäser av Jelinek förut och läst en bok hon skrivit, och det här är det bästa användandet av hennes ordflöden som jag sett. Aktörerna får tala i munnen på varandra och säga nästan samma sak eller säga emot varandra. Frida Röhl sjuder av undertryckt energi, och hennes svada får ibland utbrott i ett enstaka ord mitt i en mening, som "KRUMELUR!", och hon tar i så att hon lyfter från stolen.

Och när som helst kan hon återföras till marken när någon kallar henne "mor". Med ett enda ord blir hon reducerad till en biologisk varelse, och hennes ideologiska bedrifter blir förminskade. Nog för att barnen är viktiga. De kommer in mot slutet, som apatiska vuxna, redo för en ständigt pånyttfödd revolution men också trötta på den, ljumna. Men barnen är litet mer än en fotboja för revolutionärerna. Den intensivt begåvade Saskia Husberg sparkar undan en baby-docka för att sätta sig tillrätta och läsa ur barnkonventionen med jättegullig, pipig röst. Det är sarkastiskt, men har också en skärva av äkthet. När läsningen går över till "döda bebis"-skämt vill jag skratta och gråta på samma gång.

En härlig nidbild är när Per Grytt sätter sig i en intervjusoffa och hasplar ur sig uppstekta minnen av terroristhjältarna som namngav en hel våg av punkband; revolutionen som en livsstilsprodukt. Och så gör skådespelarna en scen där de får excellera i självupptagenhet och egotrippar; identifiera sig med sina rollfigurer och framhäva sig själv. "Jag ärrr... Frrrajda Rooooul... som ÄRRRR... Ulrike... som också är... Maria Stuart..." "Jag ÄR Andreas... Per Grytt... Pelle!"

I en viktig scen driver Jelinek och skådespelarna ytterligare med svadan av ord. Medan de övriga i gruppen rabblar upp informationstäta meningar om revolutionen och kampen, går Ulrike/Frida fram och tillbaka framför publiken och frågar om vi följer med, för det här är viktigt. När Alfons Röblom läser i raketfart från en mapp hänger alla de övriga på honom och ropar i kör till publiken att det är viktigt att vi lyssnar, det här är det viktigaste partiet i hela pjäsen och om vi missar det kommer vi inte att förstå något alls av resten! Det är inte enda gången jag skrattar högt. Pjäsen är allvarligt menad, men just därför blir det verkligt roligt när den driver med sig själv.

Och så blir det porr, död och våld, precis som vi väl alla väntade oss av en Jelinek-pjäs på en fri, politisk scen! I ännu en film-liknande sekvens blir det jättemycket simulerat sex, och personerna hostar blod på scengolvet. För att inte tala om att de lyfter undan scengolvet med de söndertrampade snittblommorna och hittar ett lager med jord - en grav att sätta sig till rätta i. I myllan kan man hitta en bag-in-box, en Paradis-ask, hämtsushi... det verkar ganska skönt att vara död. Fast Per Grytt protesterar ju mot att Gud har bestämt världsordningen. In i slutet.

Som sagt, det här var den bästa uppsättningen jag sett av en pjäs av Elfriede Jelinek. Den goda regin, och skådespelarnas intensitet och säkerhet, har skapat en fantastisk upplevelse. Jag vill inte rekommendera stycket till ovana teaterbesökare, men till alla som vågar sig på något magstarkt rekommenderar jag Ulrike Maria Stuart med hela mitt hjärta. Nä, förresten, med hela magstödet. Rrrrr!

Länk till Teater Tribunalens sida om Ulrike Maria Stuart

torsdag 2 april 2009

Konsuln på Folkoperan

Carlos Menotti skrev sina verk i mitten av 1900-talet, men lät sig inspireras av musiken från århundradet tidigare. Konsuln sätter upp operan Konsuln med inslag från 60-talet och framåt. Orkestern sitter mitt på scenen, konsulatets väntrum i 70-talsdesign som utstrålar byråkrati och tröga processer. På scenen sitter också den lilla tuffa Sekreteraren (Ulrika Skarby) i piffig rosa dräkt, kvinnan med stämplarna som kan ge det slutliga, lyckliga avgörandet på rätt papper. Men bara på exakt rätt papper! De hoppfulla i väntrummet återkommer dag efter dag med sina papper, men alltid är det något som saknas för att de skall få sitt efterlängtade inresetillstånd.

Ovanför scenen är John (Daniel Frank) och Magda (Mira Pyne) Sorels bostad, kal och otrygg. Poliserna knackar på hos dem gång på gång, hårt och bestämt, för att fråga ut Magda om hennes man och hans aktiviteter i motståndsrörelsen. John flyr upp i bergen, och Magda måste gå till konsulatet för att be om inresetillstånd till Sverige. Johns mor, sjungen av Karin Lovelius, försöker att ge tröst med sin vackra mezzosopran, men hon dör, liksom parets lilla barn, och polisen tränger Magda mer och mer.

På konsulatet lägger de köande fram sina ansökningar för Sekreteraren i tur och ordning. Herr Kofner (Lars Martinsson, en underbart välljudande basbaryton) lägger fram alla sina dokument, ett efter ett, men han har ju inte det sista papperet som Sekreteraren frågar efter... och han måste gå sin väg och komma igen nästa dag. Och dagen därpå. Liksom dagen igår, och i förrgår... Duetten mellan dem båda är vacker och vemodig, och man kan höra att de har upprepat den många gånger, med samma resultat.

Den ryska kvinnan (Milena Strievic) lägger fram sitt ärende på ryska med större sorg och litet mindre hopp. Herr Kofner översätter vänligt mellan henne och Sekreteraren. Ulrika Skarby gör sin roll som byråkrat riktigt, riktigt bra: hade hon inte haft så stor humor och skådespelartalang skulle Sekreteraren bara varit en hjärtlös nejsägare, men nu finns det styrka och uttryck i varenda ton av hennes ständiga avspisanden.

När magikern Nika Magadoff (Henrik Holmberg) vill bevisa att han är en ryktbar trollkarl, tonas ljuset rött och musiken skapar en kuslig stämning. Magadoff hypnotiserar alla de väntande emigranterna till en stel, zombie-ryckig dans som får Sekreteraren att hoppa upp på skrivbordet och vifta avvärjande med en svensk flagga. Små självgående, tuggande vita kaniner fyller scenen, men när Sekreteraren fått läget under kontroll igen stuvar hon bestämt ned dem i en skrivbordslåda, och utan rätt papper kommer Nika Magadoff fortfarande ingenstans.

Efter de lättare avbrotten växer desperationen när vi följer Magdas öde. Fastän jag har läst i programbladet vad som skall hända, blir mitt hjärta kallt när Magda Sorel försöker rädda sin mans liv genom att ta sitt eget. Från kanten av sitt tomma hem ramlar hon ut över orkestern, hängande i en snara, och historien slutar i mörker och sorg.

Folkoperans uppsättning av Konsuln är verkligen hör- och sevärd. Det ovanliga temat visar sig vara en god källa till både dramatik och underhållning, och historien är fascinerande från början till slut. Orkestern och sångarna är mycket goda, och så gott som varje nyans går fram genom ord eller toner. Konsuln på Folkoperan är ett minne för livet.

Länk till Folkoperans sida om Konsuln