Bästa bok
Jag är så lyckligt lottad som fått vara med om allt det här! Hoppas att ni som läser också haft fina upplevelser i april, och vill berätta om det!
Jag känner till handlingen från boken, som jag läste för några månader sedan. 15-årige Michael Berg (David Kross) har ett förhållande med en kvinna i 30-årsåldern, Hanna Schmitz (Kate Winslet), i en tysk småstad som börjar skaka av sig minnena av andra världskriget. Filmens kärleksscener är väldigt nakna och intensvia, och den unge Michael går från en blyg skolpojke till en självsäker tonårspojke med en hemlighet. Han rusar från skolan hem till Hanna varje dag, och under timmarna med henne ber hon honom alltid att läsa högt för henne ur litteraturen han har i läxa. Men efter en sommar av högläsning och älskog, försvinner Hanna utan förvarning, och Michael sluter sig för andra.
Några år senare, som en del av sina juridikstudier, blir Michael åhörare till en rättegång mot ett antal kvinnor som varit vakter i nazisternas koncentrationsläger. Hanna är en av dem. Att se henne i rättssalen och att höra henne berätta om och ställas till svars för vad hon har gjort tar hårt på Michael. Han ser likheterna mellan sig själv och lägerfångarna i Hannas vård, men han ser också hur Hanna blir orättvist utpekad och lider med henne.
Något genomgående i boken var hur distanserat språket var, vilket gjorde att den inledande ungdomstiden inte kändes så levande när jag läste om den. Men det fick sin förklaring i den mittersta tredjedelen, rättegången, när den unge studenten Michael Berg både hör och känner i själen hur juridikens språk skapar ett avstånd som gör de svåra händelserna hanterbara, och man förstår att det är den upplevelsen som format honom och hans språk.
Även om historien i filmen till stor del berättas i stillsamma bilder, kommer ändå känslorna fram i större grad än i boken. Skillnaden i intensitet gör att de två berättelserna blir väldigt olika, inte som två olika historier men nästan. Jag tror att en kyligare framställning i filmen skulle blivit väldigt tråkig, så jag är glad att man gjorde valet att släppa fram känslor. Alla skådespelare är dessutom så fantastiskt begåvade att stämningen aldrig blir falsk.
Att låta personerna tala engelska med tysk brytning är inget jag har någon anmärkning på. Nu har jag vuxit upp med människor som bryter på tyska, så jag är kanske mer van än andra. I vilket fall som helst är de fejkade accenterna ingenting mot att se en utländsk film dubbad till tyska, så jag vill inte klaga. Snarare är det mycket mer pinsamt att filmen fick behålla sin engelska titel. Men det får inte hindra någon att gå och se den! The Reader berättar en ovanlig historia, och den gör det väl.