Vilken skön musik som spelades i Konserthuset på onsdagens kväll! Dirigenten Yannick Nézet-Séguin ledde Kungliga Filharmonikerna med glädje och engagemang i tre fantastiska verk. Ravels Valses nobles et sentimentales, som startade med en skräll, lät underbart melodiska och dansanta. Jag älskade också hur den sista noten fick klinga ut till absolut tystnad innan applåderna startade.
Därefter spelades Bruchs otroligt vackra Violinkonsert nr 1 g-moll, med en solist framstigen ur de egna leden: konsertmästare Joakim Svenheden. Han spelade med nästan rysk intensitet, men får jag säga att han lät en aning nervös? Speciellt under den ljuvliga Adagio-satsen darrade tonen, som om han inte var stadig på handen. Men inte en ton var falsk! Orkestern förlorade aldrig i skärpa, vare sig när de höll sig i bakgrunden för solisten, eller när de brast ut i intensiva eruptioner däremellan.
Till sist bjöds vi på den vackra Symfoni i d-moll av César Franck. Första satsens spänning förlöstes i de följande satsernas harmoniska stämningsväxlingar. Med oförtröttlig entusiasm ledde Nézet-Séguin Kungliga Filharmonikerna mot den storslagna finalen. Denne vitale och generöse dirigent skulle jag vilja se på podiet många fler gånger.
Åh, hvilket bra program! Bruchs fiolinkonsert er jo en av de vakreste konsertene i verden...!
SvaraRaderaJa, den är verkligen underbar. Och de två andra styckena var också en njutning att höra.
SvaraRadera