Prokofjevs Pianokonsert nr 2 är ett kraftfullt och vackert verk. Roland Pöntinen intog pianot framför Kungliga Filharmonikerna och den ryske dirigenten Alexander Vedernikov, och tillsammans gjorde de underbar musik. Orkestern spelade elegant och kompetent, Pöntinens pianospel var briljant och mycket känslosamt, och resultatet blev en lysande helhet. Som extranummer gav Pöntinen oss en långsam och fin etyd av Debussy, som blev lika uppskattad av den tacksamma publiken.
Efter paus följde Tjajkovskijs stormande Symfoni nr 4 i f-moll, men tyvärr var jag inte nöjd med hur den lät. I första satsen spelade inte stråkarna så distinkt som jag skulle önskat, så ljudet från den flöt ihop för mycket. Därtill tyckte jag att de olika sektionerna i orkestern inte samverkade utan dök upp litet huller om buller. Det gav ett förvirrat intryck. Men med den tredje satsen lyfte allt igen. Pizzicatospelet bubblade genom hela orkestern, från lågmält till intensivt. I sista satsen svämmade känslorna över alla gränser, och även om jag fortfarande tyckte stråkarna lät ofokuserade, var det en pampig final på kvällen.
Å, Pöntinen har jeg hørt mye på det siste halvåret! Han har gitt ut flere vakre plater, Beethoven ikke minst.
SvaraRaderaJa, han är verkligen begåvad! Det var underbart att höra honom spela med både känsla och briljans.
SvaraRadera