The Sandman

Det låter så ädelt, att vilja få tillbaka sin son som dog i kriget. Men självklart har Roderick Burgess baktankar om att utöka sin egen makt och storhet när han försöker fånga Döden i en magisk ritual. Det är inte Döden de får tag i, det är Dröm/Dream/Morpheus/The Sandman, men visst får Burgess krafter och ryktbarhet även av detta syskon av The Endless som han håller fången i sin källare. Därför ser vi i första avsnittet av The Sandman nästan inget av titelpersonen själv, bara intrigerna utanför hans fångenskap bland dem som slår mynt av honom men också vad hans allierade gör för att försöka befria honom.

Under de mer än hundra åren som Dream hålls fången drabbas världen av en underlig sömnsjuka och Drömmarnas rike börjar förfalla. Till slut kommer han dock loss från sina bojor. Att återfinna de kraftbärande föremål som togs från honom är det första Dream måste göra, och i ett par avsnitt blir TV-serien till en quest där Dream måste söka såväl över hela jorden som i dödsriket, och möta motståndare som inte vill ge ifrån sig sina troféer. Men detta tar inte över hela första säsongen; vi får också följa Dream på många möten med figurer ur världshistorien och Sandman-mytologin som är nog så intressanta i sig själva. Och så finns där inte ett utan flera hot mot Dream och Drömvärldens existens som utvecklas under längre tid - och inte heller avslutas helt när säsongen tar slut.

Kanske kan en storbildsteve ge en aning av de episka scener som The Sandman målar upp, men låt oss använda vår egen fantasi för att lägga ännu mer känsla till de mörka oceaner eller horder av demoner lystna på blod. Att en del talar teatraliskt är rätt för stämningen; Lucifer följer inte mänskliga konventioner och när Dreams tunna kropp vibrerar av indignation inför en självisk skurk som måste tyglas innan hen krossar universum, så är han den koncentration av känslor som alla emo-kids önskar att de kunde vara. Raka motsatsen, jordnära och kärleksfull, är dock Döden även när vi följer henne på hennes grymma dagliga värv. 

Och människorna som vi möter är som vi är mest; glada, oroliga, elaka, förvirrade, hoppfulla - avsnittet med Hob Gadling är en fröjd att se - förutom när de kommit i kontakt med något eller någon utanför människovärlden som börjat förvrida dem, deras syfte och deras öde. Och det finns de som vill lösa upp gränserna mellan de olika rikena och gärna invadera människovärlden. Det kommer att krävas mer smarthet och jobb av Dream för att hindra alla hungriga som vill livnära sig på oss människor, våra drömmar och känslor och kroppar. Vi fick två extra avsnitt som en överraskning en tid efter första säsongen, och kanske kan vi få några fler sådana smulor innan en ny, komplett säsong tar oss vidare genom världen och Drömvärlden.

Nordiska Väsen av Johan Egerkrans

Johan Egerkrans är en ytterst skicklig illustratör, med en särskild känsla för det o-vanliga och fantastiska. I boken Nordiska Väsen ser vi många olika sorters skrymt och skrömt från hans penna, med lockande lena skinn eller ryslig ragg, och med en viss kantighet i silhuett och blick som visar hur annorlunda de är.

Men vi får inte bara läckra bilder, utan också noggranna berättelser om de olika väsen som dyker upp på sidorna. Många av oss känner väl redan till varelser som Näcken, gårdars hustomtar och liknande, och har hört några varnande berättelser om vad de kan göra med sina speciella krafter. Men Egerkrans har sållat fram fler av de historierna (referenslistan på de sista sidorna är lång och spännande) så att vi ofta får några olika aspekter på det vi trodde vi kände till, och också får höra om några mindre vanliga väsen.

Vi får läsa om skogsrået, och även om varelser med egna trakter såsom källrået, sjörået, vättar och andra. För alla gäller det att på olika sätt hålla sig väl med dem och så kanske få lycka i sina förehavanden, men också att akta sig för att förnärma dem för det kan leda till grymma olyckor.

Det är inte svårt att tänka sig in i hur man i ögonvrån såg något röra sig en mörk natt i skogen eller en disig natt vid tjärnen, och kände en rysning över ryggen. Även i sina dagliga arbeten kunde man nog känna sig förföljd av en otur som kanske riktats specifikt mot en själv av skeppsrået, kvarngubben eller gruvfrun. Men, som sagt, med respekt och en genomtänkt gåva kunde man istället få hjälp i sitt värv.

Det finns också genomonda och hämndlystna varelser som man bara bör akta sig för; maror, gastar och stackars mylingar. Med avstamp i folksagor och gamla minne får vi veta skillnaden mellan gastar och gengångare och även hur varulvar och drakar kan komma till från levande eller döda människor. Boken Nordiska Väsen är en inspirerande genomgång av gamla myter, så god i beskrivningar och illustrationer att man kan känna med alla dem som under tidigare århundraden anade varelserna bakom stugknuten.

Fler böcker av Johan Egerkrans:

Nordiska Gudar

Drakar

Morbror Janne på Stadsteatern

Moderniseringar av pjäser är ibland onödiga eller krystade, men när Alexander Mørk-Eidem lyfter Tjechovs klassiker Onkel Vanja till Dalsland i nutid och kryddar med samtidsmarkörer blir det helt perfekt. Vår Vanja, som här heter Janne, har drivit gården så gott det går med god hjälp av systerdottern Sonja. Förutom det har han också engagerat sig i lokalpolitiken, men att få budgeten och planerna att gå ihop i en avfolkningsbygd är ett tröstlöst arbete. 

Det är inget att undra på att tvivlet växer om att allt jobb var förgäves, på gården eller i trakten. Den känslan dras till sin spets när Alexander och hans unga fru Helena kommer på besök från Stockholm - Alexander är änkling efter Jannes syster och far till Sonja, och har levt ett framgångsrikt liv som litteraturvetare och sluppit smutsa ned sina händer med praktiskt arbete.

Detaljerna från nutiden är lyhört upplockade och inmängda i pjäsen: Alexanders roll i skandalen kring Svenska Akademien, konspirationsteorierna som mor Mariann försjunker i, och så är det coronatider. Irritationer och frustrationer kommer fram i Jannes diskussioner och halv-gräl med vännerna Hawaii och Micke, väl spelade av Jan Mybrand och Björn Bengtsson. Mickes engagemang i skogens bevarande ("träddagis" som Janne säger) är ju också helt begripligt i dagens värld. 

Men den som bär upp hela föreställningen är Jörgen Thorsson som Janne, som på sin genuina dialekt formulerar sig med mer energi och ilska än vad Tjechov skrev, fullständigt trovärdigt och en fröjd att se i alla fall innan sorgen blir för djup. För det är oftast roligt att höra människorna snacka skit om varandra eller gräla öppet, men allvaret som ligger under glöms inte bort för det.

En annan viktig person i föreställningen är Sonja, vare sig hon röjer upp i gubbarnas spritromantiska röra eller tvekar inför möjlig kärlek eller hjärtesorg. Hon spelas ypperligt av Isabelle Kyed; bestämd och stark när det behövs, charmig och rörande när hon vågar öppna sitt hjärta för en vän. Hela övriga ensemblen är också samspelad och trovärdig, och de olika människoödena väcker vår inlevelse i den uppdaterade och välformulerade situationen. När pjäsen går mot sitt kända slut kan vi tillsammans med personerna på scenen fundera över vilket slags liv som är värt att leva - för människorna vi har sett, för oss själva, för dem vi skulle vilja vara.

Länk till Morbror Janne på Stadsteatern

Foto: Sören Vilks

Paper Girls

Halloween är den roligaste eller jobbigaste natten på året. En del av dem som klär ut sig för att skrämmas vill verkligen bråka med dem som är mindre och svagare. Det märker Erin på sitt livs första tidningsrunda, morgonen efter Halloween när ett gapigt killgäng fortfarande är ute och letar efter bråk. Andra är också på dåligt humör och redo att skälla på en liten tjej som råkat kasta en tidning fel. Tack och lov är Erin inte den enda tidningsutbäraren, men strax efter att hon blivit räddad ur en knipa av en annan Paper Girl, Tiff, rapporterar den tredje, Mac, att en fjärde Paper Girl, KJ, blir trakasserad av det lokala grabbgänget.

Stressigt och jobbigt, men värre blir det och mycket mer förvirrande. Flickorna hamnar mitt i en skottväxling mellan personer i underliga kläder. Några ur den ena fraktionen räddar dem genom att ta dem någon annanstans. Nej, egentligen till samma plats, småstaden Stony Stream, men nu är året inte längre 1988 utan 2019.

Strider mellan agenter som kan resa i tiden är en spännande genre - ena eller båda sidorna som vill resa tillbaka i tiden för att förändra något i förhistorien och skapa en bättre framtid, medan motståndare vill förhindra det eller förverkliga en annan vision. Men medan de strider skapar de stora förändringar omkring sig, och hur håller man koll på vad som har gjorts och vad som måste göras o-gjort? I Paper Girls är det inte detta som är huvudspåret, då flickorna kommer in från sidan och bara lyckas plocka upp någon ledtråd i taget. Dock förlitar jag mig i det här fallet på det faktum att TV-serien är skapad efter en seriebok, och att den författaren har tänkt igenom en tidsreseteori med en inre logik som håller.

Visst är det spännande att följa de fyra i deras försök att hitta hjälp och tidsreseprylar för att kunna ta sig hem till 1988 igen, och ännu mer rafflande blir det av den skrämmande målmedvetna tidsreseofficeren som följer flickorna genom tid och rum för att eliminera avvikelsen från tidslinjen. Men viktigast av allt är att få se hur flickornas framtida jag gestaltat sig. De tidiga tonåren är en så speciell tid, när man börjar fundera på sin roll i världen och hur resten av livet skall bli, samtidigt som verkligheten ofta bryter in och lägger krokben för drömmarna. I tur och ordning får Erin, Mac, KJ och Tiff se hur det gick - så olika för var och en av dem, och hur mycket kommer inte den vetskapen att ruska om ett känsligt tonårssinne?

Det är inte förrän i sjätte avsnittet som de jagade flickorna äntligen får en välbehövlig kram av en sympatiserande vuxen. Fram tills dess har de fått hantera livsfarliga situationer så gott det går med motvillig hjälp från andra som inte heller riktigt vet vad de gör. Paper Girls lyckas väl med att balansera det verkliga hotet mot huvudpersonerna med de känslor som flickorna har inför vad som händer och gentemot varandra. Den sura tonårsrebellen är en stereotyp jag ofta tröttnar på, men den truliga Mac med struligt hemliv gör hennes ilska så lätt att förstå och sympatisera med. Man vill gärna se flickorna komma hem till ett lugnt och stilla liv, men också få följa dem mer i förvirring och förståelse. Förhoppningsvis blir det minst en säsong till av Paper Girls.

Oh William! av Elizabeth Strout

Fastän boken är ganska kort, är det egentligen bara den sista tredjedelen som är värd att läsa. Och knappt ens det, för mot slutet kommer manéren tillbaka igen. Detta är tredje boken om Lucy Barton, och säkert är det därför som hon, berättarrösten, hastar förbi några av sina minnen, men sättet hon gör det på är mycket irriterande. På var och varannan sida står det "And that is all I will say about that", "If you haven't been there, you wouldn't know" eller "Oh, I cannot say any more right now", ofta som en egen rad efter ett annat stycke.

Raka motsatsen men minst lika irriterande är när Lucy Barton upprepar sig med de återkommande orden "I mean...", "what I want to say is..." eller "... is what I'm saying". Man tycker att om hon är författare så borde hon vara bättre på att formulera sig och direkt få fram vad hon vill säga. Kanske är den här berättarstilen tänkt att indikera att det inte är författaren utan personen som talar till oss mer vänskapligt, men det gör inte metoden mindre jobbig för undertecknad.

Vad Lucy Barton berättar är också så polerat att de djupa sorgerna man förstår finns under ytan snarast sopas under mattan men på ett självförnekande sätt som är menat att skapa oändlig sympati för henne, vilket är oändligt jobbigt. Hon kastar sig också till från det ena minnet till det andra för att en långsökt anekdot skall bilda bakgrund till vad hon just berättat. Till råga på allt är titelns William, hennes exmake, en gnällig jättebebis i sjuttioårsålden som hon fortfarande lirkar med och tar ansvar för hans själsliga välmående. Och Lucy Barton själv framstår som sagt som en ytterst fånig person.

Tur nog kastade jag inte boken ifrån mig när jag ville det, för med en tredjedel kvar börjar historien äntligen bränna till. Vi slipper Lucys gnälliga och upphackade historiehopp och får en sammanhängande historia som verkligen berör, med ett par insiktsfulla kommentarer från William om Lucy som bonus. Det måste vara den här Elizabeth Strout som har så många trogna läsare i världen. Då förstår jag. Men jag kan ändå inte rekommendera den här boken. Den tar tunga mänskliga erfarenheter och förminskar dem till något fjuttigt och lätthanterligt. Det vill inte jag ha.

Akke Kumlien på Thielska Galleriet

Stunder av vardagslycka är titeln på utställningen med Akke Kumliens tavlor på Thielska Galleriet, där mellan åren 1946 och 1949 var intendent och bodde med sin familj. Hans målningar är litet undanstuvade i några mindre rum intill de praktfulla salarna med dyrbara möbler och tavlor av mer kända konstnärer, men det är ändå ganska många av Kumliens bilder som fått plats.

Tavlorna ger en fin känsla för den självlärde Akke Kumliens skicklighet som målare. Han var ju bland annat lärare på Kungliga Konsthögskolan och skrev den uppskattade boken Oljemåleriet. Material, metoder, mästare (1946). De harmoniska färgskalorna och den lätta handen i penseldragen står inte alls för lätthet och osäkerhet, när motiven och proportionerna över duken ger en så gedigen känsla.

Vardagslycka kan man verkligen tala om när man ser barn som leker i trädgården eller på stranden, eller pojken som dricker choklad ur en kopp så stor att den tar hans hela uppmärksamhet. Men det är också intressant att betrakta de många scenerna i stadsmiljö som vittnar om en viss fascination för det folkliv som skapats av nya vanor och ny teknik. En spårvagn, människor på en buss, en kvinna på en cykel.

Man kan notera att många av människorna på bilderna är vända bort eller till och med på väg bort. Det kan ses som litet ödmjukt, som att konstnären inte ville stoppa dem och be dem stanna och stå modell, eller som att de är på väg någonstans, flanörerna längs Stockholms kajer och Köpenhamns gator med energi och vilja att uppleva nytt och vara med och forma världen.

Länk till Thielska Galleriets sida om Akke Kumlien Stunder av vardagslycka

Moonage Daydream

Några spridda ackord från låtar vi känner igen och älskar ackompanjerar bilderna från den nya eran, den som startade i drömmar innan människan till slut satte sin fot på månen. Metropolis, Det sjunde inseglet, Nosferatu, 2001 och andra filmer som vittnade om en annan värld än vardagen man såg, och som kulmen på detta kommer en man som bär på en ny verklighet - Hello Spaceboy! 

I sina originella och vågade kläder och med hela sin person utvidgade David Bowie gränserna för vad som kändes möjligt att göra. Vi hör honom berätta om sina brokiga och androgyna utstyrslar i intervjuer, vi ser fans som klätt upp sig inför konserter och skrattar eller gråter ut sin kärlek till Bowie. Så många, som lyckligt strömmar in till konserterna!

Musiken tystnar aldrig medan vi i snabba klipp ser och hör hur David Bowie ställde allt på ända. Vi är en del av publiken vars världsbild skakades om, vi är bredvid den mästerlige mannen i hans loge, vi är musiken som får form på scenen. Redan de första fem minuterna är en explosion av känslor, och man kan undra om det skall hålla i två timmar till?

Och det gör det ju. För så mycket finns det att berätta om Bowie, bäst gjort av Bowie själv, och för varje år gav han oss mer musik. Moonage Daydream är inte en dokumentär men rör sig någorlunda kronologiskt genom David Bowies musikaliska utveckling. Några år i LA, vidare till Berlin där han började arbetet med att hitta ett nytt språk för musiken och lyckades underbart. Filmen klipper också in scener av Bowies skådespelarinsatser från filmer som The Man who fell to earth, Merry Christmas, Mr. Lawrence, Labyrint och teaterföreställningen Elefantmannen på Broadway.

Vi får se många intervjuklipp där Bowie nästan beter sig som en blyg skolpojke när han svarar på frågorna, èller är det kanske en av alla masker han bar genom åren? Men genuin är glädjen han visar över att få berätta om sina tankar, liksom glädjen över att få kontakt med sina fans. Bowies röst över andra bilder berättar mer om hans filosofi, hur han alltid är nyfiken på nya saker, hur han finner nöje i det han gör och om man gör det, det är då man skapar något bra. 

I sekvenserna från senare halvan av hans liv har han kvar sin energi och sin nyfikenhet när han målar konstverk och uttrycker sig genom modern dans, och han säger att den tillkomna känslan av att livet är ändligt förhöjer vikten av det han gör på ett sätt som inte var uppenbart i ungdomen. Orden är enkla men svårfångade. Dock är hela David Bowies liv som det presenteras här en inspiration till att inte slösa bort en enda dag, inte en enda minut, vilket är ett råd han gav till ungdomar med ett fint och genuint skratt.

The Unbroken av C.L. Clark

Om du tränas hårt för att bli en god soldat, men samtidigt får höra att du aldrig kommer att duga helt, kommer det att sporra en del medan andra kommer att bygga upp ett inre motstånd mot sina överordnade. Eller snarare, hos de flesta kommer det att finnas en blandning mellan de två känslorna. Balladaire-imperiet hämtade barn från Quazal och drillade dem till att bli goda soldater, men på grund av sin mörka hy ses de alltid som mindre värda och har öknamnet Sands. Touraine har ändå kämpat hårt och disciplinerat och fått rangen löjtnant, den högsta rang som getts till någon av Sands. När nu armén sänds till Quazal stiger misstron hos omgivningen och även hos många av Sands - var kommer deras lojalitet att ligga, hos landet som fostrat dem till sina soldater eller hos människorna som ser ut som de själva?

Förhållandet mellan Balladaire och Quazal liknar det mellan Frankrike och Nordafrika, och varför inte börja med en igenkännbar grundkonflikt. Med nyanser och egna detaljer kan sedan C.L. Clark måla upp vardagslivet i Quazal, armén och Balladaires nobilitet, samt flerbottnade karaktärer. Balansgången mellan att hålla fast vid en djupt inlärd lojalitet och att förstå att den aldrig kommer att löna sig för en själv är ytterst intressant dilemma och just Clark är en tillräckligt skicklig författare för att göra Touraines tvivel trovärdiga och engagerande. 

När Touraine utses till att bli mellanhand i tronpretendenten Lucas förhandlingar med rebellrörelsen får hon lära sig desto mer om förhållandena i landet. Luca är också hon en komplex personlighet i en svår position, där hon pressas mellan att vilja behandla quazalierna bättre och att visa styrka för att få äntra Balladaires tron. På liknande sätt vacklar Touraine mellan sympati för quazalierna och ansvarskänsla för sina systrar och bröder bland Sands. Men de möjligheter till försoning och samarbete som hon och Luca får kan lika gärna vändas i sin motsats av makthungriga spelare på endera sidan, och varje handling kan utlösa motsatsen till vad som var intentionen.

Den magi som först bara omnämns som fantasier att inte bry sig om börjar inte göra sig påmind på riktigt förrän i bokens andra halva. Men redan utan detta inslag av fantastik är boken välskriven och läsvärd i sina beskrivningar av miljöer, personer, sympatier och skräckscenarier. C.L. Clark är en god författare och jag hoppas att nästa bok i serien Magic of the Lost är lika bra som The Unbroken.

(Macbeth) på Dramaten

Låt oss linda in paret Macbeths maktbegär i klädsamma anledningar. Vad de vill är ju att skapa en god framtid för sitt barn, en liten flicka i nattlinne vars glasögon liksom gör henne extra skyddsvärd. Gång på gång deklarerar mamma och pappa Macbeth att allt de gör, gör de för hennes skull. För henne berättar de också mjukt och snällt hur det gick till när skotske kungapretendenten Duncan dödades - det var inte alls de som utförde dådet, pappa bara sade några förlösande ord som fick Banquo att hugga ihjäl Duncan som nu ligger död utanför porten.

Man kan undra om de kanske ljugit och förskönat framställningen, men så dundrar Banquo in på scenen, högljudd och utagerande och täckt i blodstänk. Insmugna beskrivningar har redan fått oss att tänka på mobben som bröt sig in på Capitolium den 6 januari, där man inte kan sätta definitiva likhetstecken mellan vad deras tänkte ledare sade och vad den brölande massan sedan gjorde. Dock är paret Macbeth inte alls lika den vulgäre expresidenten utan är snarare ett distingerat och vältaligt kondensat av alla de aktivister som tar sig friheter att göra extrema saker i någon annans namn, för en framtida bättre värld.

I Hannes Meidals och Jens Ohlins omarbetning av Macbeth finns det ännu en kvinnofigur som ger Macbeth förevändning för mordet på Duncan - drottningen, som måste skyddas från Duncans intriger till att ta tronen från henne. När hon magnifikt sänks ned från taket i sin stora klänning är hon dock ingen vän liten flicka utan en imponerande figur med ytterligare några blinkningar till samtiden i sitt uppfordrande tal. Dock, i en senare scen enbart klädd i nattlinne är hon inte längre lika kraftfull utan rörande och medveten om att hennes liv inte kommer att vara för evigt.

Då börjar Macbeths hjärna att ticka, för räcker det egentligen att han blivit utsedd till interimshärskare medan kungabarnen växer upp, är de egentligen inte ovärdiga att bära kronan? För att garantera en rättvis framtid är ju ändå han den mest lämpade att ha makten. Och för detta goda ändamål behöver några som står i vägen avpolletteras, inklusive de som vet för mycket för sitt (och Macbeths) bästa. Nu börjar dottern att bli orolig, och det med rätta, för även hon har sett mer än ett barn bör. Och i sin iver att skapa en fin värld för sitt barn blir även barnet ett hinder att undanröja för mamma och pappa Macbeth.

De många omskrivningarna och tilläggen har gjort den skotska pjäsen gott - några delar har förhöjts och broderats ut, och gjorts till speglar av vår tid utan att historien tappat sin originalitet och tidlöshet. Skådespelarna på scenen är ypperliga, inklusive de två nytillskotten vid höstens nypremiär, Per Svensson som Narren som liksom jag ser allt klarare från tredje raden, och Andreas Rothlin Svensson som är starkare och bättre än jag någonsin sett honom i sin vilda Banquo. Tilja Briggert-Tåje är säker i sin roll som Baby Macbeth, och hennes föräldrar spelas med perfekt beräkning, hyckleri och självbedrägeri av Maia Hansson Bergqvist och Hannes Meidal. Och Christina Schollin som Drottningen är en naturkraft som suger till sig all uppmärksamhet vare sig hon bär regalier eller blottar sin sårbarhet. (Macbeth) är stor teaterkonst och det är en ynnest att få uppleva sådant på Stockholms scener.

Länk till Dramatens sida om Macbeth

Foto: Sören Vilks

Ms. Marvel

Jag är för gammal och ouppkopplad för att ha sett någon av de många TV-serier som riktar sig till unga tonåringar, med oskyldiga förälskelser, oförstående föräldrar och lätt mobbing från tuffa gänget men också några trofasta vänner och allt hållet i en lätt ton. Kamala Khan är i den åldern och TV-serien om henne plockar också upp den stämningen, med några extra effekter à la serietidning och förstås Kamalas idol Captain Marvel.

Serien heter Ms. Marvel och vi som tittar vet att Kamala snart kommer att få hemliga krafter själv, trots att hon ofta utbrister att sådant inte händer en brun flicka i New Jersey. Och det dröjer så länge att man hinner undra om det kommer att hända alls. Men jo minsann! I rätt ögonblick hjälper ett par mystiska armband Kamala att rädda livet på en klasskamrat. Raskt hamnar hon i blickfånget för en inte så välvillig myndighetsorganisation som kartlägger och/eller fångar in människor med övernaturliga krafter.

I andra avsnittet får vi se Kamala och bästa vännen Bruno experimentera med de här nya konstiga krafterna, och det är roligt! Men fortfarande är det så mycket annat som skall få plats i serien: upprörda diskussioner med familjen som inte får veta något, glada scener från i Eid-firandet och en hel del om historien bakom hur Pakistan delades av från Indien. Det är en hel del avstickare för en kort serie som många nog förväntar sig coola fighter och fladdrande mantlar av.

Dock blir det äntligen mer spännande i tredje avsnittet när de interdimensionella motståndarna dyker upp, likaså i den stora slutuppgörelsen i de två sista avsnitten. Och Kamala Khans krafter är roliga, med en tecknad serie-känsla mixat med Super Mario. Detta, liksom ursprunget till hennes krafter, är förändrat från de populära seriealbumen, men då jag inte har läst dem är jag nöjd med vad vi ser. Det tar tyvärr för lång tid, men till slut har Kamala Khan vuxit in i rollen som Ms. Marvel och det kan bli roligt att se henne igen.

Treacle Walker av Alan Garner

“Ragbone! Ragbone! Any rags? Pots for rags! Donkey stone!”

Även så sent som på 1980-talet fanns rag-and-bone men i Storbritannien, vilka levde knapert på att samla skrot och saker som hushåll inte längre behövde och sälja dem vidare. Som betalning gav de en donkey stone med vilken man kunde polera stenarna i sin stenläggning snygga.

Joe Coppock har väntat på att mannen skall komma förbi hans hus, och skyndar sig ut med sin gamla pyjamas och ett ben från ett lamm. Treacle Walker, mannen på den hästdragna kärran som stannat utanför huset, låter honom välja ett föremål ur en kista, tillsammans med den sten han också ger Joe. Minns man handlingen i Alan Garners bok Elidor, det gyllene landet vet man att en gåva som ser enkel ut - i Joes fall ett krus - kan växa i betydelse och kanske också leda mottagaren till farligheter i denna och andra världar.

Joe själv är nästan ett större mysterium än Treacle Walker. Han är inte vuxen men bor ensam i ett hus utan grannar, men ändå i närheten av en stad med en optiker. Vilken tid lever han i? Han kan höra ett tåg gå förbi mitt på dagen varje dag, och han läser serietidningar, men annars lever han ett tidlöst liv. Treacle Walker talar invecklat men Joe kan oftast svara honom, utom ibland när utsagorna låter som gåtor som inte går att förstå.

På olika sätt börjar vardagen öppna sig mot fantasifulla händelser styrda av oanade krafter. Men Alan Garners språk gör att allt får en oroväckande ton - det är ingen rolig barnbok med garanterat lyckligt slut vi läser. Det är skickligt att låta magin sippra in inte bara från tusenåriga myter med bortglömda ursprung, som the Uffington Horse som finns både på bokens omslag och på Joes donkey stone, utan också i 1900-talsföreteelser som optikerns lästavla. Treacle Walker är en kort bok som gör stort intryck.

Natthärbärget på Dramaten

Ridån på Kungliga Dramatens stora scen är trasig. En man kravlar fram under den - rocken är snygg med blankt rött foder, säkert dyr en gång när den var ny, men mannen i den är sliten. Han reser sig och deklamerar Shakespeares underbara ord om livet som ett skådespel för oss, men även om man vill tro dem klingar de ihåligt just nu, för vi ser att hans liv inte är något lyckligt skådespel. Ridån har gått upp och vad vi ser är bänkraderna vi själva sitter i men halvt nedrasade, och en grupp människor har satt upp tvättlinor och ställt in madrasser där.

Framför våra ögon vaknar människorna långsamt och trevande till liv. Vi ser vad de sysselsätter sig med, och vad deras relationer är till varandra. De gör vad de kan, här inne eller ute i staden, för några kopek eller en klunk sprit. De rör sig krokigt och snubblar till ibland. Skillnaden märks när det kommer in några personer som går rakt, med bestämda steg som att de vet sitt värde och sitt mål i livet: Kostylev som äger stället och driver in hyran, hans fru Vasilisa och hennes syster Natasja.

En annan person kommer in utan att vingla, en ny gäst på natthärbärget. Men hon, Luka, ser på sina medboende och frågar dem varför de gör som de gör. Inte nedlåtande, utan tvärtom med en uppriktig förundran över hur människorna lever sina liv, förminskade av omvärlden och sig själva. Hennes frågor och uppmuntran får en del av dem att öppna sig och försöka göra något bättre av tiden de har på jorden. Men det är svårt, för att både omgivningen och en själv vet hur mycket dåligt man har gjort och det känns som att man aldrig skulle kunna göra något bättre.

Och Luka stannar inte länge. När hon har gått är det några, framför allt Satin, som försöker hålla fast vid den värdighet hon för ett litet tag gav dem, men svartsjukan blossar upp, ilskan sprider sig och får konsekvenser för dem alla. Maksim Gorkijs pjäs skrevs år 1902 men den känns sorgligt tidlös, så länge några av oss människor faller mellan stolarna och inte hittar tillbaka. Dramatens uppsättning är tät och välspelad, med speciellt lysande insatser av Torkel Petersson som Baronen, Danilo Bejarano som Satin, Thomas Hanzon som Skådespelaren, Ingela Olsson som Luka, Johan Holmberg som Bubnov och Elin Klinga i sin desperata monolog om förlorad kärlek och tårarna hon fäller över Anna Karenina, försjunken i sin bok så att hon inte ens tänker på sitt egna fattiga liv.

Länk till Dramatens sida om Natthärbärget

Foto: Sören Vilks