torsdag 15 september 2022

(Macbeth) på Dramaten

Låt oss linda in paret Macbeths maktbegär i klädsamma anledningar. Vad de vill är ju att skapa en god framtid för sitt barn, en liten flicka i nattlinne vars glasögon liksom gör henne extra skyddsvärd. Gång på gång deklarerar mamma och pappa Macbeth att allt de gör, gör de för hennes skull. För henne berättar de också mjukt och snällt hur det gick till när skotske kungapretendenten Duncan dödades - det var inte alls de som utförde dådet, pappa bara sade några förlösande ord som fick Banquo att hugga ihjäl Duncan som nu ligger död utanför porten.


Man kan undra om de kanske ljugit och förskönat framställningen, men så dundrar Banquo in på scenen, högljudd och utagerande och täckt i blodstänk. Insmugna beskrivningar har redan fått oss att tänka på mobben som bröt sig in på Capitolium den 6 januari, där man inte kan sätta definitiva likhetstecken mellan vad deras tänkte ledare sade och vad den brölande massan sedan gjorde. Dock är paret Macbeth inte alls lika den vulgäre expresidenten utan är snarare ett distingerat och vältaligt kondensat av alla de aktivister som tar sig friheter att göra extrema saker i någon annans namn, för en framtida bättre värld.


I Hannes Meidals och Jens Ohlins omarbetning av Macbeth finns det ännu en kvinnofigur som ger Macbeth förevändning för mordet på Duncan - drottningen, som måste skyddas från Duncans intriger till att ta tronen från henne. När hon magnifikt sänks ned från taket i sin stora klänning är hon dock ingen vän liten flicka utan en imponerande figur med ytterligare några blinkningar till samtiden i sitt uppfordrande tal. Dock, i en senare scen enbart klädd i nattlinne är hon inte längre lika kraftfull utan rörande och medveten om att hennes liv inte kommer att vara för evigt.



Då börjar Macbeths hjärna att ticka, för räcker det egentligen att han blivit utsedd till interimshärskare medan kungabarnen växer upp, är de egentligen inte ovärdiga att bära kronan? För att garantera en rättvis framtid är ju ändå han den mest lämpade att ha makten. Och för detta goda ändamål behöver några som står i vägen avpolletteras, inklusive de som vet för mycket för sitt (och Macbeths) bästa. Nu börjar dottern att bli orolig, och det med rätta, för även hon har sett mer än ett barn bör. Och i sin iver att skapa en fin värld för sitt barn blir även barnet ett hinder att undanröja för mamma och pappa Macbeth.


De många omskrivningarna och tilläggen har gjort den skotska pjäsen gott - några delar har förhöjts och broderats ut, och gjorts till speglar av vår tid utan att historien tappat sin originalitet och tidlöshet. Skådespelarna på scenen är ypperliga, inklusive de två nytillskotten vid höstens nypremiär, Per Svensson som Narren som liksom jag ser allt klarare från tredje raden, och Andreas Rothlin Svensson som är starkare och bättre än jag någonsin sett honom i sin vilda Banquo. Tilja Briggert-Tåje är säker i sin roll som Baby Macbeth, och hennes föräldrar spelas med perfekt beräkning, hyckleri och självbedrägeri av Maia Hansson Bergqvist och Hannes Meidal. Och Christina Schollin som Drottningen är en naturkraft som suger till sig all uppmärksamhet vare sig hon bär regalier eller blottar sin sårbarhet. (Macbeth) är stor teaterkonst och det är en ynnest att få uppleva sådant på Stockholms scener.


Foto: Sören Vilks


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar