Moonage Daydream

Några spridda ackord från låtar vi känner igen och älskar ackompanjerar bilderna från den nya eran, den som startade i drömmar innan människan till slut satte sin fot på månen. Metropolis, Det sjunde inseglet, Nosferatu, 2001 och andra filmer som vittnade om en annan värld än vardagen man såg, och som kulmen på detta kommer en man som bär på en ny verklighet - Hello Spaceboy! 

I sina originella och vågade kläder och med hela sin person utvidgade David Bowie gränserna för vad som kändes möjligt att göra. Vi hör honom berätta om sina brokiga och androgyna utstyrslar i intervjuer, vi ser fans som klätt upp sig inför konserter och skrattar eller gråter ut sin kärlek till Bowie. Så många, som lyckligt strömmar in till konserterna!

Musiken tystnar aldrig medan vi i snabba klipp ser och hör hur David Bowie ställde allt på ända. Vi är en del av publiken vars världsbild skakades om, vi är bredvid den mästerlige mannen i hans loge, vi är musiken som får form på scenen. Redan de första fem minuterna är en explosion av känslor, och man kan undra om det skall hålla i två timmar till?

Och det gör det ju. För så mycket finns det att berätta om Bowie, bäst gjort av Bowie själv, och för varje år gav han oss mer musik. Moonage Daydream är inte en dokumentär men rör sig någorlunda kronologiskt genom David Bowies musikaliska utveckling. Några år i LA, vidare till Berlin där han började arbetet med att hitta ett nytt språk för musiken och lyckades underbart. Filmen klipper också in scener av Bowies skådespelarinsatser från filmer som The Man who fell to earth, Merry Christmas, Mr. Lawrence, Labyrint och teaterföreställningen Elefantmannen på Broadway.

Vi får se många intervjuklipp där Bowie nästan beter sig som en blyg skolpojke när han svarar på frågorna, èller är det kanske en av alla masker han bar genom åren? Men genuin är glädjen han visar över att få berätta om sina tankar, liksom glädjen över att få kontakt med sina fans. Bowies röst över andra bilder berättar mer om hans filosofi, hur han alltid är nyfiken på nya saker, hur han finner nöje i det han gör och om man gör det, det är då man skapar något bra. 

I sekvenserna från senare halvan av hans liv har han kvar sin energi och sin nyfikenhet när han målar konstverk och uttrycker sig genom modern dans, och han säger att den tillkomna känslan av att livet är ändligt förhöjer vikten av det han gör på ett sätt som inte var uppenbart i ungdomen. Orden är enkla men svårfångade. Dock är hela David Bowies liv som det presenteras här en inspiration till att inte slösa bort en enda dag, inte en enda minut, vilket är ett råd han gav till ungdomar med ett fint och genuint skratt.