Station Eleven av Emily St. John Mandel

Är det rätt läge att läsa om ett virus som utplånar nittionio procent av världens befolkning medan man själv och resten av världen sitter i karantän? Kanske, kanske inte, beroende på hur oroad man blir. Det första kapitlet är stressande, när ryktet och viruset sprider sig i Toronto, dödsfallen kommer snabbt och man får en aning om hur illa det kommer att gå. Ett senare kapitel kommer att gå tillbaka till dessa frenetiska, sorgliga dagar. Men större delen av boken handlar om världen och de överlevande ett femtontal år efter virusutbrottet, och trots att det även sker dramatiska händelser då så är det nog inte bara jag som kan räkna den här blicken förbi katastrofen som lugnande och nästan hoppingivande.

Men även på de inledande sidorna av tilltagande panik finns det stunder av lugn, vilket gör läsningen njutbar; den där upplevelsen av skönhet mitt i något hemskt, ett ögonblick av klarsyn när saker börjar gå illa, och liknande småsaker som man nog själv varit med om och både förundrats och skämts över att man kan känna. Fler insikter i människans psyke glimtar fram i de följande kapitlen om the Travelling Symphony - att resa tillsammans år efter år ger en chans att lära känna, roas av och förr eller senare börja hata varandras egenheter. Men också komma över dem och känna sig riktigt nära varandra i andra stunder.

Emily St. John Mandels Station Eleven är en av de böcker som låter människor, ting och händelser dyka upp flera gånger på olika ställen och i olika perspektiv för att bit för bit knytas samman. Kapitlen utspelar sig under tidsperioder både före, under och efter virusutbrottet. Människor växer upp och blir äldre. De som föddes efter eller strax innan civilisationen bröt samman har bara liten förståelse för världen tidigare, medan äldre personer bär på saknad efter både dyrbara och enkla saker - och människor man älskat och kanske borde älskat mer.

Emily St. John Mandel kan skickligt förmedla stämningar med några repliker och korta skisser av omgivningarna, och låter oss lära känna några människor genom deras tankar och reaktioner. Vi är förmodligen inte på väg mot den postapokalyptiska värld hon beskriver den här gången heller, och om den blir av så kommer den inte att se ut exakt så här, men alla postapokalyptiska berättelser är sin egen spegling av vad som kan hända och vad vi kommer att förlora. En del av dem vill chocka eller underhålla med skrämmande skildringar av civilisationens förfall. Station Eleven är istället en mestadels vacker berättelse om människor som behåller sin mänsklighet (och kultur!) även när det är svårt.

Fler böcker av Emily St. John Mandel:

The Glass Hotel

Sea of Tranquility