Det finns orter där alla jobbar vid bruket eller i gruvan. Mersa i Ohio är en sådan ort, men alla där - alla som kvalificerar sig - jobbar vid Slingan, The Loop. Varje morgon går rader av anställda förbi vaktkuren och försvinner ned till Slingan som ligger under markplan. Ovan jord syns ändå många av Slingans frukter: kraftstationer, svävande jordbruksmaskiner, stora robotar och inte minst de tre tornen som alltid skymtar i fjärran, och liknar jättar som ser allt som händer.
Alla maskiner ser gedigna ut, men aldrig nya och glänsande, utan gjorda i en tidlös fast gammalmodig design och aningen slitna av åratals användande. Kommer de från Slingan? Det är svårt att veta, för det är oklart vad man arbetar med där. Människorna i Mersa använder sig av de stora redskapen och kraftgeneratorerna utan rädsla och med stor vana. Här och där i skogen ligger också övergivna gamla prylar i samma design, som det är spännande men ibland farligt att pröva.
Simon Stålenhags underbara kombination av jordnära svenskt 80-tal och stora manicker med överraskande egenskaper har flyttats till ett vintrigt Ohio och blivit åtta avsnitt med mer stämning än action. Stafettpinnen i berättelsen går från en person till en annan, någon i periferin hamnar i fokus i nästa avsnitt och en detalj i bakgrunden tar upp tråden från tidigare scener. Men mycket av handlingen kretsar kring Russ, mannen som grundade Slingan men fortfarande inte förstår allt som händer kring den; hans svärdotter Loretta som fortsätter forskningen, och hennes söner Jakob och Cole.
Många gånger glider scenerna i Tales from the Loop sömlöst in i någon av de ikoniska bilderna från Simon Stålenhags böcker. Omsorgen om detaljer är fantastisk, i de prydliga husens inredning och i utomhusmiljöerna. Scenerna är långsamma och stillsamma och stämningen ofta melankolisk. Det är snarare regel än undantag att avsnitten är sorgliga. Det är så mycket som kan gå fel, så många hemligheter som måste bevaras och så få som förstår när man till slut försöker förklara. Men det är svårt att slita sig från den drömska stämningen och människorna man lär känna under underliga omständigheter.
Alla maskiner ser gedigna ut, men aldrig nya och glänsande, utan gjorda i en tidlös fast gammalmodig design och aningen slitna av åratals användande. Kommer de från Slingan? Det är svårt att veta, för det är oklart vad man arbetar med där. Människorna i Mersa använder sig av de stora redskapen och kraftgeneratorerna utan rädsla och med stor vana. Här och där i skogen ligger också övergivna gamla prylar i samma design, som det är spännande men ibland farligt att pröva.
Simon Stålenhags underbara kombination av jordnära svenskt 80-tal och stora manicker med överraskande egenskaper har flyttats till ett vintrigt Ohio och blivit åtta avsnitt med mer stämning än action. Stafettpinnen i berättelsen går från en person till en annan, någon i periferin hamnar i fokus i nästa avsnitt och en detalj i bakgrunden tar upp tråden från tidigare scener. Men mycket av handlingen kretsar kring Russ, mannen som grundade Slingan men fortfarande inte förstår allt som händer kring den; hans svärdotter Loretta som fortsätter forskningen, och hennes söner Jakob och Cole.
Många gånger glider scenerna i Tales from the Loop sömlöst in i någon av de ikoniska bilderna från Simon Stålenhags böcker. Omsorgen om detaljer är fantastisk, i de prydliga husens inredning och i utomhusmiljöerna. Scenerna är långsamma och stillsamma och stämningen ofta melankolisk. Det är snarare regel än undantag att avsnitten är sorgliga. Det är så mycket som kan gå fel, så många hemligheter som måste bevaras och så få som förstår när man till slut försöker förklara. Men det är svårt att slita sig från den drömska stämningen och människorna man lär känna under underliga omständigheter.
Väldigt bra och väldigt melankoliskt. Tror vi att vemod är ett recept för att få spela in flera säsonger ... tveksamt. Kul med Sverige-referenserna i bakgrunden; som alla Volvo-bilar.
SvaraRaderaEn massa Los Alamos-vibbar på stan där "alla" jobbar på "labbet", ping Anders!
Ja, det var roligt med Sverige-referenserna - bilarna, Owe Thörnqvist, Uppsala-Ekeby-vaserna!
SvaraRadera