Jurassic World: Fallen Kingdom

Vilken bra idé att återuppliva de utdöda dinosaurierna och samla dem i en park! Det är väl inget som kan gå fel med det, eller? Jo, det var en hel del som kunde gå fel, och det såg vi redan i den första Jurassic Park-filmen, när jätteödlorna bröt sig igenom säkerhetssystemen och opålitliga människor stal forskningsresultat för egoistiska ändamål.

 Men har man väl öppnat Pandoras ask är det svårt att stänga den, och människans dumhet och girighet ökar hela tiden, samtidigt som dinosauriernas ökar både sin intelligens och sina lockelser för människor. Ja, jag är väl också en cyniker då, men med bara minsta aning om hur hänsynslösa krigshetsare kommer att kunna använda sig av de enorma monstren är det svårt att ha förståelse för människorna i den andra änden av spektrat, de som vill bevara dinosaurierna och närma sig dem som potentiella husdjur med vassa tänder.

Motvilligt tussas huvudpersonerna från förra Jurassic World-filmen samman igen; förra parkchefen Claire Dearing och Owen Grady som lyckats skapa personliga band med velociraptorn Blue. Mycket snart har alla våra hjältar hamnat i knipa - mitt emellan hungriga dinosaurier och flytande lava! Men man kan springa ifrån allt det också, även om man blev skjuten med bedövningsmedel för en kvart sedan. Den tredje faran är kallhamrade gangsters som samlar dinosaurier för vidare befordran till värre gangsters, men vårt gäng lyckas gömma sig bland de bedövade jätteödlorna, med en hel del skräckblandat humoristiska scener till följd.

Där finns stora luckor i handlingen, speciellt vad gäller vetenskap - en paleoveterinär som aldrig träffat en dinosaurie? en mördardinosaurie som i efterhand kan ta över sin biologiska mors prägling? Men gillar man action i stort format går det att låta sig förföras av de intensiva fight-scenerna, och man kan lätt leva sig in i skräcken för monstret som gömmer sig i skuggorna, även om de sistnämnda scenerna kunde varit fler och längre.

Men som vi såg redan i filmens början går det inte att hålla odjuret fånget när vi väl har väckt det. Dinosaurierna levde på vår jord i 65 miljoner år före människan. Kommer människans dumhet och girighet att låta dem trampa ned mänskligheten och ta över igen? Det får vi kanske se i nästa film som kommer om ett år. Ladda bedövningspilarna till max.

(ej officiell filmbild)

The Fox & The Seven Deadly Sins med Kamraterna på Årsta Teater

Jag älskar Kamraterna i teatern vid Årsta Torg av så många anledningar: för att de spelar i juni när andra kulturhus tar semester, för att de hittar sällan spelade och litet udda verk, och för att de sätter upp operor av kärlek till musiken. I år får vi två korta, spännande och snyggt koreograferade operor på raken!

Igor Stravinskijs The Fox (1916, också känd under namnet Renard) berättar en modern fabel om en listig rävs försök att sätta tänderna i gårdens tupp. Fyra unga män intar scenen, klädda i cykelhjälmar smart dekorerade med signifikanta djurdetaljer, och svarta kostymer som nästan spricker av deras individuella energi och virilitet. Tuppen sprätter, tjuren är tung och stark, katten kråmar sig och räven smyger sig närmare och närmare. Publiken sitter på båda sidorna om den långsmala scenen, så nära att vi kan se sångarnas ansiktsuttryck och känna dem svepa förbi nära. William Davis Lind, Michael Schmidberger, Linus Flogell och Wiktor Sundqvist sjunger och spelar väl och i god samklang med varandra, i Stravinskijs musik som växlar mellan att vara krävande och lockande.

Efter pausen, då vi fått vi en inblick i krånglet med rättigheter som föregått uppsättningarna, vidtar The Seven Deadly Sins, skriven av Kurt Weill och Bertolt Brecht år 1933 under en vecka som skapade agg mellan dem båda. Men så ljuvligt det är att höra harmonierna när Karolina Blixt börjar sjunga berättelsen om Anna, varav hon är den ena manifestationen och Sara Ribbenstedt den andra; fysisk, akrobatisk och musikalisk ut i fingerspetsarna. De två kvinnorna och de fyra männen från tidigare gestaltar skickligt Annas väg mot framgången, där de vassa armbågarna tar henne framåt men hon stöts sönder av de sju dödssynderna både inifrån och utifrån.

Det är en fantastisk upplevelse att få gå till fina Årsta Teater en sommarkväll och se och höra de här originella operorna. Alla medverkande är kunniga, inlevelsefulla och väl samspelta. Kamraternas operauppsättningar bör inte missas!

Länk till Kamraternas hemsida

The Aeronaut's Windlass av Jim Butcher

Ingen vill leva på marken; där finns ohyggliga och grymt dödliga monster. Människorna bor högt över marken, i enorma spiror hållfast byggda i sten av nådiga men numera försvunna Builders. En spira är ett rike, och i boken The Aeronaut's Windlass befinner vi oss till största delen i Spire Albion. Men mycket snart hamnar vi i en luftstrid, en attack på ett skepp lett av skeppet Predator och dess kapten Grimm.

Till en början har jag svårt att känna intresse för några av huvudpersonerna; en pirat, en kavat ung kvinna som definitivt skall ta sin plats i armén trots moderns motstånd, och ytterligare en ung kvinna på väg åt samma håll, dock mer timid och med sin stolta men trofasta katt till sällskap. Historien tycks skriven för en annan smak än min, då det jag tycker är mest intressant - odjuren på marken, världens historia och vetenskapen kring de kristaller som kan ge flygkraft, elektricitet, ljus och eldkraft - bara är där för att hjälpa den litet romantiska äventyrshistorien framåt. Men efter den övertydliga presentationen av huvudrollsinnehavarna rullar handlingen på i raskt tempo och blir mer spännande och komplicerad.

Livet uppe i spirorna är inte bräckligt men tippar man balansen skulle det kunna ske en katastrof, och nu tycks en kupp vara på väg att bubbla upp i Spire Albion. Konspiratörerna har dessutom övernaturliga krafter och en stor dos ondska som driver dem. Men också i Albion finns det människor som har djupare kontakt med kristallerna, även om de banden långsamt driver dem till vanvett. The Aeronaut's Windlass är första delen i en tänkt serie, och ritar upp konturerna av en brokig värld med gott om plats för nya äventyr.

Sigrid Hjertén på Waldemarsudde

En mästerlig kolorist är titeln på Waldemarsuddes stora utställning om Sigrid Hjertén, och det är välvalda ord. Tavlorna från 1910-talet byggs upp av stora färgytor, och motiven ges ovanliga, icke-naturliga färgskalor som ändå ser naturliga ut inifrån sin egen logik. Linjerna är behagfulla och svängda; människors konturer bildar mjuka kurvor av att ligga avslappnat inåt bilden eller mot en annans famn, väggar i bakgrunden lutar inåt liksom i förbigående. Som en egen välkomnande och litet dekadent perspektivlära.

Från lägenheten några våningar upp vid Kornhamnstorg kunde Sigrid Hjertén se nedåt på vad som försiggick i hamnen. Tavlorna visar laster som lossades och inte minst de starka, röda lyftkranarna, mjuka och böjliga enligt Hjerténs egen estetik men ändå kraftfulla.

På 1920-talet reste familjen Hjertén/Grünewald till Medelhavet. Där brukar svenska nittonhundratalskonstnärer bli överväldigade av den starka solen och måla sina tavlor i nya, klarare färger. Sigrid Hjertén, som redan skapat egna färgskalor till sina svenska motiv, målar istället i dovare färger. Kanske är det ett uttryck för hennes begynnande psykiska problem, eller kanske är det ett sätt att finna en egen väg. Utställningen visar en del verk av Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald sida vid sida, så att man kan se skillnaderna i makarnas uppfattning av motiven och uttryckssätt.

Från 1930-talet visas en hel del målningar uppbyggda av streck. Det är en intressant lek med seendet, men de snett infallande strecken ser ut som attacker eller som att motiven är på väg att regna bort, och det gör stämningen kring tavlorna vemodig.

Ett rum i utställningen är vikt åt sonen Iván Grünewalds konst vilken i sig är mer intressant än mycket annat man ser idag. Det tycks orättvist att han alltid jämfördes med sina föräldrar av kritiker och tittare, men han åstadkom ändå en hel del givande verk.

Utställningen om och med Sigrid Hjertén är gedigen och mycket välgjord, och det är fint att få se en så stor samling av verk av en av Sveriges stora konstnärer.

Länk till Waldemarsuddes sida om Sigrid Hjertén

I Feel Pretty

Skala av några kilon och lasra bort hårstrån som inte får synas, så passar du äntligen i de där kläderna som syns i modemagasinen. Olaplexa håret tills det blänker, fixa ögonbrynen medelst plockning och/eller microblading och contoura ansiktet till formen du vill, så liknar du de beauty-gurus som har hundratusentals följare på youtube. Men du kommer kanske ändå inte att höra till den där promillen av undersköna människor vars gener gett dem len hy och perfekt proprtionerade ansiktsdrag. Och förresten, måste alla se likadana ut? Kan det inte vara ännu finare att ha ett mer personligt utseende?

Renee Bennett bor i New York, där andelen kvinnor som fixar sig enligt ovan är extra stor. Till råga på allt arbetar hon på kosmetikföretaget Lily LeClair, en ikon i beauty-branschen dedikerad till att upprätthålla skönhetsidealen. Fast Renee och IT-killen Mason jobbar inte på huvudkontoret utan i en källare i Chinatown. Åh, så Renee längtar efter att vara oemotståndligt vacker! Skulle inte hela livet bli mycket lättare nu?

Önsketänkande, magi och en hård smäll i huvudet ger Renee precis det hon önskar! När hon vaknar till och ser sig i spegeln möter hon anblicken av en snygging i världsklass. Äntligen! Vi i biosalongen och alla hennes vänner ser ju samma Renee som alltid, men Renee är övertygad om att hon blivit modellskön och hennes självkänsla skjuter i höjden. Det nyvunna självförtroendet tillsammans med några lyckosamma omständigheter gör att Renee får framgång i karriären och hos männen. Men med den nya livsstilen kommer en fartblindhet som lämnar bästa väninnorna i kölvattnet.

I Feel Pretty är en rolig drift med skönhetsindustrin och samtidigt en skjuts i självförtroendet för publiken. I scenen när Renee tror hon blivit supersnygg och förundrat ser på sina armar och sin mage går det att förundras tillsammans med henne - tänk att du har en kropp som kan andas och gå, och armar som kan lyfta, hålla, skriva, klappa! Det kvittar väl att man inte hör till fotomodellsegmentet när man har livet och har chansen att hitta på kul saker varje dag! Jag låter mig ryckas med av Renees illusioner men på samma gång se på henne med den ömheten och blinka bort en tår av medkänsla.

Filmens biroller är underhållande och väl castade. Aidy Bryant och Busy Philipps, kända komiker i eget namn, är Renees bästa väninnor. Lauren Hutton som matriarken Lily LeClair är underskön och skrämmande, och hennes hunsade och lätt överväldigade dotterdotter Avery med babyrösten spelas fantastiskt av Michelle Williams. Amy Schumer är helt rätt som Renee Bennett - nej, hon är inte modellsnygg, men vem kan säga till henne att hon är ful, med sin entusiasm och uttrycksfulla ansikte? Bara häcklare, och det är inte dem vi skall ge makten i våra liv. I Feel Pretty är en film full med energi, humor och verklig skönhet; en uppiggande komedi värd att se.

The Drowned World av J G Ballard

Temperaturen har stigit, och vattenytan likaså. Jordens städer ligger till största delen under vatten, med några högre byggnader som sticker upp ur det grumliga vattnet. Kerans och den militära enheten han arbetar med håller till, får vi reda på efter halva boken, ovanför det som tidigare var London. Några få människor har minnen av hur städerna såg ut innan de lades under vatten. Nu har gator och hus övertagits av vattenväxter, djur och sand. Fascinationen i beskrivningarna av hur monumenten från den forna civilisationen täcks av sega algtrådar och endast skymtar i det mörka vattnet smittar av sig på läsaren.

Dekadensen fortgår ovan vattnet, i de övergivna takvåningar där Kerans och hans tidvisa älskarinna Beatrice lever bland dyrbara föremål - förr så dyrbara, i alla fall. Att världen går mot kväll färgar av sig på livsstilen. Militären är på väg att dra sig norrut, för att undkomma den stigande hettan, men Kerans överväger att stanna kvar och till och med dra söderut.

Redan är temperaturerna så höga att det är svårt att klara sig utan luftkonditionering. Den tilltagande värmen och det stigande vattnet håller på att föra jorden tillbaka till omständigheterna för Trias-perioden - och jätteödlorna som levde då har börjat dyka upp igen. Dessutom pågår förändringar i människornas sinnen - kanske är mänskligheten på väg att regrediera evolutionärt.

Det är intressant att se hur tankarna om en klimatkatastrof hanteras i boken The Drowned World, skriven 1962. På 1960- och '70-talet fanns en drogromantik och en öppenhet för att människan skulle förändras av sinnesutvidgande droger. Idéerna som JG Ballard framför går att avfärda rent vetenskapligt, men ger en intressant berättelse. Den tröga undergångsstämningen i boken är, om inte lockande så i alla fall fängslande. Historien är kort men inte lättläst, och känns som en resa långt inåt och framåt.

Fler böcker av J G Ballard:
High-Rise

Fantastika 2018, söndagen

Non-Euclidian Geometry
Vad menar H.P. Lovecraft när han skriver om rum med omöjliga, ondsinta vinklar? Edmund Schluessel gav oss tankeexemplet att vi befinner oss i ett rum där väggarna bilder helt räta vinklar mot varandra - men där finns bara tre vinklar och tre väggar! Det stämmer inte med hur världen borde se ut... om vi inte befinner oss på till exempel en sfär. På jordklotets yta kan man gå rakt ned från Nordpolen, vända sig 90 grader åt vänster, efter en sträcka vända sig 90 grader åt höger, gå rakt fram och hamna på sin ursprungspunkt.

På en sadelformad yta däremot, kurvad efter en positiv och en negativ radie, skulle summan av en triangels vinklar bli mindre än 180 grader. Hur skulle ytan se ut bortom den uppritade delen? Vi uppmanades att fundera på det, och till hjälpmedel fick vi Pringles, vilka ju har den eftersökta formen. Det finns olika teorier om universums form. De flesta tror att universum är platt, men det skulle också kunna vara sfäriskt (slutet) eller sadelformat (öppet).

Matematiker har intresserat sig för Lovecrafts rysliga vinklar. T. Hull skrev artikeln H.P. Lovecraft: a Horror in Higher Dimensions i tidskriften Math Horizons. Benjamin K. Tippett tolkar historien The Call of Cthulhu som en lokal bubbla av kurvatur i rumtiden. Så kan det nog vara!

Guest of Honour interview: M. R. Carey
Den sympatiske Mike Carey hade redan hunnit berätta en hel del om sin bakgrund och sin motivation, men Marianna Leikomaas intervju med honom uppdagade ytterligare detaljer och var mycket givande. Den unge Mike tyckte redan som liten om att berätta historier, och lillebrodern Dave var den ofrivillige försökspersonen för dem. Han skapade tusensidiga epos på baksidan av tipskuponger - föräldrarna spelade mycket så det var de många gamla tipskupongerna som blev rit- och skrivmaterial för barnen.

I tjugoårsåldern började Carey skriva historier vilka dock blev misslyckade då de saknade struktur. Istället började han recensera comics, och recenserade bland annat första numret av Hellblazer. Han började pitcha idéer till förlag, och fick då skriva för seierna Legions of Hell och Aquarius (en pinsam ripoff på Watchmen, säger han nu). Han fick tio pund per sida! Men förlaget gick i konkurs. Då hittade han Malibu Comics i USA och fick skriva manus för genren rockstjärneserier, bland annat en om Ozzy Osborne och en vampyrserie om Pantera, vars sångare var mycket engagerad i tillblivelsen.

Så kom Carey äntligen till Vertigo, "the HBO of comics", och Sandman. Han lärde sig mycket av sin första editor, Louisa Quickley, däribland att sätta tempot i serien, att inte ge 9-10 rutor per sida när serien skall målas för då blir varje penseldrag pyttelitet, och lärde sig disciplin och att skapa en struktur. En bra editor vet vad storyn skall göra och utmanar dig till att leverera det.

Skillnaden mellan att pitcha serier för DC Comics och Marvel var att DC hade editors och group editors som vardera skrev om manus 5-6 gånger vilket tog uppåt ett år varje gång. Att pitcha något till Marvel kunde resultera i att man direkt fick en tecknare och en deadline. Marvel brukade ordna Creative retreats för sina författare, en vecka på ett hotell en gång i halvåret då de pratade ihop sig om vad alla skulle göra under det närmaste halvåret. Marvel har c:a tusen karaktärer i sitt stall, varav något dussin i taget står i fokus, och några är A-list. Av A-list-karaktärerna var Rogue Careys favorit, men annars brukade han plocka fram någon av de andra tusen, ha med dem i äventyr och själv bygga backstories för dem. Hans favoriter var Karima Shapandar, Lady Mastermind, Ariel och Frenzy.

Det var efter Hellblazer som Carey kunde uppfylla sin livslånga dröm att skriva en bok; han lovade att skriva en bok som kändes som en serie. Felix Castor i böckerna han skrev är ganska självbiografisk, och också en version av John Constantine men "med en annan hatt". Miljöerna där, liksom i Hellblazer, är hämtade från Careys uppväxt i Liverpool. Att ha skrivit för serier med ett fast format hade lärt honom disciplin och struktur. När han nu hade större frihet att skriva fler ord än det var tänkt från början kunde han välja vad han ville göra för utvikningar.

Careys bokförlag bryr sig inte om vad serieförfattaren Mike Carey gör, för de bryr sig bara om bokförfattaren M.R. Carey, som för övrigt skulle varit M.J. Carey om de inte i sista stund upptäckt att det redan fanns en med det namnet som skrivit en stor mängd bondage porn. Varför inte spinna vidare på den existerande författaren Mike Carey? Jo, för att det är lättare att sälja in en ny författare än att låta boklådorna gissa på möjlig försäljning baserat på tidigare siffror.

Mike Carey växte upp i ett nedgånget Liverpool, en stad vars storhetstid låg bakom den. Bakom hans hus låg tomma fabriker och en länga bostadshus som blivit utflyttad där möbler stod kvar. Där lekte han som barn och fick en känsla för en dystopisk värld, som till exempel miljöerna i The Girl With All The Gifts. Den boken skrev han ju också filmmanuset till, och han tycker att en del scener blev bättre i filmen än i boken, framför allt hur det hanteras när Melanie mot slutet frågar "Am I human?" Berättelsens Dr. Caldwell kan ses som en inhuman skurk, men Carey är glad att en del läsare uppskattar henne för att de ser att hon är idealist som verkligen vill hitta ett vaccin och rädda världen.

Carey ville först inte skriva en fortsättning, men det är ändå så att när man avslutar en bok behöver man knyta ihop handlingen och då lämna en del trådar som man kastade ut i början. The Boy On The Bridge var chansen att plocka upp några av de trådarna och kasta nytt ljus på händelserna i TGWATG. Varför skriver Carey ofta om barn? Därför att barn är en bra väg in i en annorlunda värld; till en början accepterar de allt då det inte har sett något annat, men om omständigheterna förändras kan de börja ifrågasätta mer än andra. Lucifer är ett familjedrama! I Lucifer hade han redan planerat hur en del tidiga sidoberättelser skulle växa och bli viktiga mot seriens slut, medan andra, såsom kentaurernas by, var ett infall som var så givande att de fick återkomma.

Boken Fellside är en berättelse om (drog)beroende, något han sett hos människor i sin närhet. I boken finns människor som är monster och plågar andra människor, men för några av dem får man se hur de blivit så; de har mobbats och skadats själva och gör detsamma mot andra som de utsatts för. City of Silk and Steel, skriven tillsammans med hustrun och dottern, är en omberättelse av Tusen och en natt. Den är ett exempel på Careys fascination för berättelser inuti berättelser, såsom i Tusen och en natt eller Moby Dick och Tristram Shandy, där utvikningar tar över och blir huvudsaken. Att berätta sin historia är också ett sätt att befästa sin identitet.

To write for different media
Under ledning av Eva Holmqvist berättade Mike Carey, Sara Bergmark Elfgren och Gustav Tegby om sina erfarenheter av att skriva för olika medieformer; böcker, serier, teater, film, radio. Tegby och Carey upplevde båda romanskrivandet som ett ensamt arbete, jämfört med den konstanta feedback de brukat få då de skrivit serier eller teater. Sara Bergmark Elfgren har hört från andra författare att de gärna skulle vilja ha mer feedback från en editor. Hon har några pålitliga läsare som får läsa medan hon håller på och skriver, och speciellt Mats Strandberg som är på samma våglängd som hon kan med bara en kommentar starta en stor tankeprocess. Det är också värt det att lyssna på input som man egentligen tycker är dålig; någon kan ha satt fingret på något i berättelsen som inte fungerar, även om hens förslag på lösning (en gris istället för ett marsvin) kan vara dåligt.

Mike Carey tycker att det håller en alert att byta mellan olika medier. Han är rädd att hamna i fällan att han skriver samma historia gång på gång, något han inte själv vill men som förläggare älskar för att det är så lätt att sälja! Men att skriva för olika medier har nackdelen att de har olika livscykler; för serier skall du leverera varje vecka, en bok tar ett halvår eller år att skriva, och med film händer det jättemycket, sedan är det dött länge och sedan händer det mycket igen.

När en bok skall göras om till film hoppas Sara Bergmark Elfgren att hon kan skära ut det viktigaste som en tårtbit, så att alla lager kommer med. I regel är det lättare att filmatisera en novell, den har lagom mycket handling för att bli en bra film, och det är bättre att få fylla ut än att behöva skära bort. Mike Carey har adapterat Neil Gaimans Neverwhere och verk av Orson Scott Card. Han ser det som en utmaning att hitta kärnan och välja ut vad som är viktigt, och att det är spännande att få sätta sig in i hur en annan författare tänker.

Gustav Tegby berättade att i Sverige sker många adaptioner från bok till teater, för teatrarna vill ha säkra kort. Men ingen lär en egentligen hur det skall göras för att bli bra, så hans tips var att söka upp någon som kan och lära sig av hur hen jobbar. Sara Bergmark Elfgren påpekade också att om du själv är okänd författare är det ett bra sätt att göra sig ett namn, och ett sätt att lära sig att skriva. När Carey inflikade att man bara kan skriva bra serier/böcker/etcetera om man själv läser serier/böcker/etcetera suckade Gustav Tegby över hur många det är som skriver pjäser som säger att de aldrig ser teater.

När Tegby skrivit pjäser har han inte behövt skriva verket helt "färdigt" utan kunnat lämna det sista till regissören. Nu när han skriver en bok så behöver han själv göra den färdig, så han får fortsätta och redigera och skriva om själv när han blivit klar med sin första version. För serieskapande har Mike Carey fått lära sig att inte beskriva för mycket i bilden, för då vet inte tecknaren vad som verkligen är viktigt. Dock börjar hans samarbete med en konstnär oftast med noggranna beskrivningar, frågor från konstnären och diskussioner, tills de båda kommit underfund med varandra. Då kan Careys instruktioner bli mer knapphändiga, och han får ändå tillbaka bättre resultat än vad han skickade iväg.

Att ha skrivit för serier var till en början en "false friend" för Carey; han började skriva ruta för ruta, men en film spelas inte in så utan scen för scen. Till filmen The Girl With All The Gifts insisterade han länge på att ha med ett klipp med infekterade myror för att illustrera vad smittan gjorde med människor, tills han blev övertalad och insåg att det skulle blivit som en stor tråkig infodump. Det var också så att ett av produktionsbolagen inte ville ha en svart flicka i huvudrollen, av skäl som hade rasistiska undertoner. Han fick ta stöd av det andra produktionsbolaget, BFI, som uttryckligen har mångfald som ett av sina mål, och på så sätt driva igenom den fantastiska huvudrollsinnehavaren Sennia Nanua, vilket vi alla kan vara tacksamma för.

Stories based on a classic story
Sari Polvinen ledde Rhuddem Gwelin och de tre hedersgästerna Ian Watson, Mike Carey och Kij Johnson i en diskussion om varför man vill skriva en egen variant på en klassisk historia. De hade alla skiftande skäl: Carey skrev The Unwritten för att visa varför berättelser betyder något för oss och fördelar och nackdelar med att leva inuti en berättelse. Rhuddem Gwelin irriterades av att medeltiden skrev om den äldre berättelsen om druiden Merlin och fogade in honom i en kristen historia, och hon ville också skriva mer om tidens kvinnor. Ian Watson läste Ovidius Metamorfoser noggrant eftersom det var den sexigaste boken i England på den tiden. Kij Johnson hade en tråkig barndom så hon läste böcker och placerade in sig själv historierna - Merry i Sagan om Ringen borde ju vara en flicka som hon själv, så hon skrev om den helt i sitt huvud!

Kij Johnson förde fram att länge var historieberättande något som alla människor gjorde, men när det formaliserades till förläggning och boktryckning blev det något mer för priviligerade. Fanfiction är ett sätt för gemene man att ta tillbaka makten. Vad berättade författaren inte för oss? Som fan kan man också välja bort det man inte vill skall vara kanon i världsbilden, och skriva till egna historier. Rhuddem Gwelin påpekade att även Shakespeare tog kända berättelser och skrev om dem!

Mike Carey ser lockelsen i att vara med och skapa kanon. I genre-fiktion finns ofta förväntningarna satta att du skall använda dig av det som skrivits tidigare. Johnson flikade in att genrer också har kända strukturer, och du kan använda dig av antingen kända berättelser eller kända strukturer för att skriva ditt bidrag. Science fiction har inte någon enkel definition av strukturen utan spretar mer, men där finns ändå oftast en dialog med tidigare verk - alla behöver förhålla sig till Robotikens lagar, antingen följa dem eller förkasta dem.

Ian Watson tog upp frågan om kulturell appropriering. För några decennier sedan såg sig (SF-)litteraturen om efter andra kulturer och myter för att ta sig ur eurocentrismen. Numera är man vaksam på när ett lån blir kulturell appropriering. Kan vi komma tillbaka till möjligheten att använda sig av andra kulturer än sin egen? Vem som approprierar en annan kultur har också att göra med vilken kultur som står i centrum och som historiskt har diskriminerat andra kulturers representanter. Vi ser också att andra än västerländska kulturer använder sina egna myter för att skriva nya berättelser. Där vill jag själv lyfta fram hur diskussionen gick i en paneldebatt på ett annat Swecon häromåret, då tanken framfördes att man skall kunna skriva om andra kulturer än sin egen, men då bör man göra research och representera den kulturen ärligt och trovärdigt, inte använda sig av stereotyperna och bygga vidare på dem i sin egen berättelse. Det är ett bra rättesnöre inom all fiktion och också, förstås, inom fantastiken där författaren ofta skriver fram helt annorlunda kulturer och civilisationer.

Så gick Fantastika 2018 mot sitt slut! En kör från Stockholms Tolkiensällskap Forodrim sjöng vackert och innerligt ur bland annat Final Fantasy och förstås Sagan om Ringen. De hängivna arrangörerna tackades med applåder. Så fångades Swecons ande in och överlämnades till en representant för nästa års Swecon, Replicon i Västerås. Så bra att få avsluta med en påminnelse om att vi har något att se fram emot!

Fantastika 2018, lördagen

I want to read good books!
Jag var väldigt glad över att ha blivit tillfrågad om att vara med i en panel och få rekommendera böcker! När jag plockat ihop min lista över någorlunda nyutkomna och inte jättekända böcker såg jag att den gemensamma nämnaren var att de alla förmedlade en speciell stämning, snarare än vildsint action. Alltså fick jag chansen att berätta för fler om:
Chris Becketts fantastiska Dark Eden, Mother of Eden och Daughter of Eden
Michel Fabers långsamma, fina The Book of Strange New Things
J.M. Coetzees The Childhood of Jesus och The Schooldays of Jesus
Emil Hasketts Dit du inte får gå

De övriga kloka paneldeltagarna Sini Neuvonen, Oskar Källner, Jukka Halme och Ian Sales hade var sina listor på bra böcker, och den sammanställningen finns här på kongressens länksida.

Prata som Tolkiens alver
Vem vill inte vara alv, klok och långlivad, och kunna tala, dikta och sjunga på det vackra språket sindarin? Den kunnige Måns Björkman gav oss språkets externa historia - hur J.R.R. Tolkien inspirerades av walesiska som han såg på inrullande kolbilar, och från 1910-talet och fram till sin död utvecklade språket så att det mot slutet såg väldigt annorlunda ut mot de första utkasten.

Sindarins interna historia är att språket upptod i Beleriand, i västra delen av Midgård, bland de alver som stannade kvar då Noldor och Vanyar flyttade västerut över havet. Återflyttande alver och människor plockade senare upp språket, och de människor som flyttade till Númenor då Beleriand sjönk i havet talade sindarin sinsemellan på liknande sätt som aristokratin i Europa talade franska med varandra.

Vi fick se några exempel på sindarins grammatik. Dock finns det inte tillräckligt med fraser och ordböjningar i Tolkiens egna anteckningar för att språket skall bli komplett - ord för "var" och "vem" saknas helt! Men av det som är känt går att forma vackra fraser och sångtexter, så det går att höviskt hälsa varandra och sjunga om att ljuset skall återkomma, och hur fint är inte det!

Guest of Honour interview: Kij Johnson

Kij Johnson växte upp i en liten stad utan särskilt mycket att göra, förutom att cykla, bada och läsa böcker. Kij Johnsons föräldrar läste mycket, så hon och brodern läste också mycket för att förstå vad det var som föräldrarna älskade så. I staden fanns ett litet bibliotek med böcker som andra lämnat kvar, och Kijs mamma lät den sura damen som skötte biblioteket förstå att Kij fick läsa vilka böcker hon ville, inte bara dem som damen tyckte passade. Så lilla Kij började längst upp till vänster och läste alla böcker i hylla efter hylla. Många av dem var sådana hon inte förstod som barn, men när hon vid 25 års ålder själv började skriva dök alla böckerna hon läst upp för henne igen, som en stor mängd minnen hon kunde välja bland.

Det första hon skrev var vampyrhistorian Roadkill som hon trodde var så bra när hon skrev den, men har insett i efterhand att den inte var det. Hon kom att skriva en Star Trek-roman tillsammans med en annan författare. Det var när hon skrev Fox Magic som hennes "obsession as a writer became solid" - hon insåg att hon njöt av att få sätta sig in i hur djur tänker, och få göra efterforskningar om en historisk period.

En bok Johnson älskat som barn var The Wind in the Willows/Det susar i säven. Hon hade för vana att tänka in sig själv i böckerna hon läste, för att få spänning i livet i den händelselösa småstaden, och insomningsritualen om kvällarna var att skriva och skriva om nya kapitel med sig själv i böckerna. Men i The Wind in the Willows finns inga kvinnliga figurer! Det åtgärdade den vuxna Kij Johnson med att skriva en uppföljare, The River Bank, med en "lady writer", en mullvad som skriver äventyrsberättelser, och en kanin vars kriterier för upplevda äventyr är mycket stränga.

När Kij och hennes bror var 10 och 8 år gamla körde deras mamma dem till bokhandeln i nästa stad med var sin $5 och lämnade dem där i två timmar. En bok med dödskallar på framsidan såg mycket otäck ut, men där fanns också en bok av samma författare men med katter på framsidan. Den vågade Kij köpa, och det var The Dream Quest of Unknown Kadath. Att sedan som vuxen skriva The Dream Quest of Vellitt Boe gick lätt; Johnson tog Randolph Carters resa från The Dream Quest of Unknown Kadath och gjorde raka motsatsen. Hon ritade också upp en karta över Dreamlands och såg till att resorna gick i rimliga riktningar - i H.P. Lovecrafts historia rör sig Carter ofta fram och tillbaka litet planlöst. Andra aspekter där Johnsons bok är Lovecrafts raka motsats är att resan företas av någon som känner till sitt land, och kvinnan i fråga må vara gammal och stel nu, men hon var ute på många äventyr som ung och det har hon nytta av nu.

Om H.P. Lovecraft dök upp på Kij Johnsons Creative Writing-kurs och visade fram The Dream Quest of Unknown Kadath, vilka professionella råd skulle hon ge honom? Jo, att låta sina huvudpersoner visa mer initiativ - ofta reagerar de på vad som händer dem, men drivs annars inte av egen vilja. Och så rådet att om du vill tjäna pengar på ditt skrivande, skriv då inte så att alla pengar rakas in av författare som skriver vidare i din värld efter din död!

Kij Johnsons berättelse The Man Who Bridged the Mist var tänkt som ett porträtt av hennes far, en ingenjör som blev pastor, förmodligen hade Aspergers, och som sade "I don't care what you believe, as long as you think it through". Men huvudpersonen blev lik hennes far, och världen i novellen saknar religion och magi. Dimman är inte något mystiskt, det finns en vetenskaplig förklaring till den. Kij Johnson ser historier som något som kan "bridge the gap", få oss att förstå varandra, och hon kommer alltid att vara intresserad av hur historier fungerar och hur de skapar världen kring oss.

Ethics of generation ships
Under ledning av Tomas Cronholm samtalade Tommy Persson, Ian Sales, Peter Ekberg och Eva Holmqvist om generationsskepp, något de tre senare själva har skrivit berättelser om. Är det etiskt försvarbart att låta barn födas på ett generationsskepp, under begränsade omständigheter och kanske utan hopp om att få uppleva den bättre värld som skall vänta vid ankomsten? Men barn föds hela tiden i vår värld till fattigdom och andra svåra omständigheter de inte själva har valt. I ett scenario där jorden är förgiftad och på väg mot sin undergång kan ju skeppslivet vara bättre än att stanna kvar. Om livet på skeppet är tillräckligt rikt och varierat är det inte en uppoffring att leva där. Men om det är så att man skickar ut skepp där man från början vet att de kommer att ha begränsad framgång - bara nio av tio kommer fram till sin destination - kommer risken med att ge sig av förstås att vara större. Skeppen måste också byggas så att de håller hela vägen!

Det behövs 10000 individer för att inte inavel skall bli ett problem. Åsikterna gick isär om man skulle behöva hålla folkmängden nere med påtvingad kontroll, eller uppmana till att bilda familj för att inte befolkningen skulle minska. Kommer de som lever på skeppet att kunna behålla de kunskaper som behövs för att fixa både stora och små saker? Den första generationen kanske är lika mångsidigt och väl tränade som Apollos besättning, men hur blir det med nästa generation? Och hur kan man motivera jordens invånare att investera i ett skepp som de som blir kvar inte har nytta av?

Will we drown or will we bake?
Hedersgästen Ian Watson, som föreslagit programpunkten, höll i diskussionen mellan en panel som bestod av Mats Strandberg, A.R. Yngve, Edmund Schluessel och mig själv, och eftersom jag deltog har jag inga anteckningar från samtalet. Jag deklarerade att jag ville stå för strimman av hopp i panelen, men allteftersom samtalet fortgick kände jag mig överhopad av åskmoln och domedagsprofetior. Utan att vilja framstå som naiv vill jag upprepa vad jag sade, med utgångspunkt i vad Jesper Stage tidigare redovisat om katastrofhot och hur de avvärjts: Vi kommer inte att kunna eller ens behöva komma på en stor, fin teknik som löser de existerande klimatproblemen i en smäll. Erfarenhet visar att globala problem (resursbrist, ozonhålet) kunnat förminskas via anpassningar, förbättringar och delvisa lösningar som skjutit upp "domedagen" ytterligare några år, under vilken tid ytterligare framsteg och anpassningar gjort att katastrofen minskats och skjutits ännu några år på framtiden, och så vidare. Vi fick inte de hungerkravaller på grund av matbrist som förutspåddes på 1970-talet, peak oil har annonserats gång på gång men vi är inte där än.

Visst hade även övriga deltagare starka argument för hur illa tillståndet i världen är, och det är inte säkert att de politiska beslut som behöver fattas kommer att fattas på grund av okunskap, dumhet och rivalitet mellan fraktioner och länder. Men jag ser på många håll ett intensivt fasthållande vid undergångsscenarier, tanken att vi kommer att gå under och det finns inget att göra åt det; ett fasthållande som är lika kategoriskt och icke-produktivt som att låtsas som att inget är fel. När jag jämför vad som skrämt människan i SF under 1900-talet har skräcken varierat; under '50- och '60-talet var det förstås kärnvapenkrig som oroade mest. Jämfört med klimatoron på 1970-talet, som var flummigare och kunde se temperaturväxling och översvämningar som något som förändrade planeten och människan, så tittar många av dagens katastrofbesjungare ut över ett stup och ser inget bortom det. Jag för min del kommer att arbeta med ingenjörer och forskare för att se till att vår civilisation bevaras.

The Unwritten

 I samtal med Sara Bergmark Elfgren berättade Mike Carey om sin författarbana och i synnerhet om serien The Unwritten. Den handlar om Tom Taylor, son till Wilson Taylor, som skrivit den extremt populära barnbokserien om Tommy Taylor (en lätt förklädd Harry Potter). Tom misslyckas med det mesta, men skakas om när han på ett av de eviga konvent han går på konfronteras med att han inte skulle vara den han är. Är det sant? Livet faller i bitar, men tillsammans med ett par följeslagare börjar han upptäcka den värld han tillhör.

The Unwritten pitchades genom att Mike Carey och illustratören Peter Gross föreslog var sina serier till förlaget: en flicka som lever både i världen och i en serie, och så världens undergång. Men slå ihop det och gör en serie av det, blev svaret! Tillsammans planerade de då innehållet för första årets och sista halvårets nummer som pitch (och sista halvåret blev inte exakt så som de sagt).

Mike Carey och Peter Gross möttes under skapandet av Lucifer, då seriens första penciler och inker blivit osams och sagt upp sig. Peter Gross förslag på ändringar och improvisationer störde först Carey, men så vande han sig och såg att resultatet blev bra. Nu är de sammansvetsade och i allmänhet (gäller även andra illustratörer) får Carey tillbaka mer än vad han har gett dem i ord. Han kan också tacka konstnären Yoko Shimizu för försäljnignssiffrorna - hennes vackra, lockande omslag lär ha lockat många serietidningsköpare. Carey har mycket av hennes konst hemma på väggarna.

Tom Taylors två sidekicks Lizzie och Savoy speglar de sidekicks bok-Tommy har. Efter två år fick Lizzie sin bakgrundshistoria, och när de skrev den var det viktigt att lämna det öppet att hon kanske var galen och hade fantiserat ihop allt. Hennes berättelse krävde extra många rutor och att de vände på sidorna i berättandet, vilket gjorde det oerhört komplicerat att pussla ihop rutorna rätt. Sidorna låg utspridda över Careys och Gross golv på var sin sida Atlanten och var nära att göra även Carey galen.

Serien blev så populär att kravet restes på en äkta Tommy Taylor-bok! Den tog fem år att skriva, och Peter Gross hade velat skriva alla 13 (14) böckerna men nu när serien är avslutad känns det inte aktuellt längre. Nu jobbar Carey, Gross och Shimizu med en annan serie, Highest House, en heroisk fanatsy med politiska undertoner. Kanske kommer de en dag att återvända till Tom Taylors värld, men inte till Tom Taylor själv.

Guest of Honour interview: Ian Watson
Ian Watson är en underhållande konversatör, och Anders Bellis intervju med honom blev förstås rolig och intressant. När Watson gick ut skolan började han jobba som kontorist på ett rederi. Hans uppgift var att summera kostnaderna ett skepp hade under tiden de låg i hamn. Han adderade allt han hade i sin kolumn och fick ett värde. Sedan räknade han ihop siffrorna en gång till och fick ett annat värde. Tredje gången han plussade ihop allt fick han ett nytt värde, och dessutom en annan uppgift på rederiet, nämligen att klistra telegram. De fick ett telegram från skeppet Glenmore, och Watson slog upp skeppet i en av de stora böckerna i skinn. Glenmore hade sjunkit för flera år sedan! De fick telegram från ett spökskepp! Men nej, det var ju ett nytt skepp med samma namn. Ian Watson höll på att bli galen på sitt jobb och vad som räddade honom var att läsa Gormenghast.

Vid Oxford studerade han English Literature så han tröttnade på anglosaxare och läste aldrig Tolkien. Istället intresserade han sig för Baudelaire och andra franska poeter. Efter att ha undervisat i Östra Afrika sändes han till Tokyo, där han fick future shock. Där fanns (redan då) högteknologi men också katastrofområden, nedsmutsning och sjukdomar. Han började skriva som en överlevnadsmekanism, underlättad av att studenterna strejkade i två och ett halvt år och allt Watson behövde göra var att hämta sin lönecheck och utforska Tokyo till fots - shintoismens röda portar och trappor, likväl som reklamen och popkulturen.

Många var rädda för Stanley Kubrick, men samarbetet kring A.I. skulle inte fungerat om inte Watson gillat honom. Att skriva manuset såg Watson som en surrealistik upplevelse; han trodde inte att det någonsin skulle bli någon film. Kubrick lade ned den ett tag för att arbeta med Eyes Wide Shut, och ville sedan att Spielberg skulle ta över A.I. så att filmen skulle röra vid människors hjärtan; en saga från framtiden. Ian Watson säger att allt som finns i filmen är vad Kubrick ville ha.

Att skriva för Warhammer40K var roligt; andra författare skrev generella fantasy-historier och satte in några Warhammer-namn, men Watson blev tillsagd att han måste älska det stora vapengalleriet, satte sig in i den stora luntan med bakgrundsinformation och hallucinerade sig in i världen med space demons och skrev. Han och några andra skulle skriva en kollektivroman om en space marine men ingen annan skrev något, så Watson skrev allt själv och lade in en hel del homoerotika. Det gick ju inte an, det kom krav på ändringar! Men så gick förlaget i konkurs, ett annat förlag tog över och gav ut boken utan att ha läst på invändningarna, och minsann, så fanns där en homoerotisk space marine!

Alien Sex
En givande diskussion om Alien Sex avslutade min lördag. Cristina Macia nämde att hon var vald till moderator för hon är den enda som kan säga till Ian Watson att vara tyst, men alla parter hade mycket att komma med; Watson, Kij Johnson och Anders Fager. Kij Johnsons novell Spur handlar om sex mellan alien och människa - eller är det ens sex? Anders Fager har skrivit Queer Noveau om utomjordingar och jordbor och sex. Ian Watson har inte skrivit om sex med utomjordingar - än. Däremot skrev han en novell om asexuella aliens, vilket förläggaren fann så osannolikt att han tog bort "a" vilket gav en konstig historia om sexuella aliens som förökade sig genom delning.

Bakom dem visades en kavalkad av omslag till gamla SF-tidningar där läskiga aliens kidnappar vackra jordkvinnor i minimala kläder. Kij Johnson nämde att det också finns berättelser där manliga astronauter kidnappas av alienkvinnor, lika jordkvinnor men med grönt skinn. Anders Fager påpekade att publiken för de tidskrifterna var unga män, men tänk om Tom of Finland tecknat istället - oj, så många tentakler och på så många ställen!

Men hur vet en alien vad mänskligt sex är? Om en utomjording försökte analysera människoliv skulle sex handla om reproduktion, rekreation, maktspel, kärlek, kanske se det på ett sätt som vi inte förstår. En tanke är att en utomjording ser hur viktigt sex är och bestämmer sig för att använda sig av det; skaffar oemotståndliga feromoner, läser The Game, blir en stalker, etcetera, för att skaffa sig inflytande och information.

Man kan tänka sig att om en annan livsform landar på jorden kanske vi inte är den första civilisation den stöter på, så de behöver inte vara så oskyldiga inför sex. Men en asexuell ras skulle kunna titta på mänskligheten och döma ut och döda alla män för att de har en defekt kromosom. En givande uppgift är att tänka sig en livsform med tre kön där könen inte är han, hon och det. Hur skulle deras reproduktion se ut? (jämför Asimovs Gudarna själva och Octavia Butlers Lilith's Brood) Något både djupsinnigt och kittlande att fundera på en lördagkväll.

Fantastika 2018, fredagen

Redan före den egentliga öppningsceremonin bjöd årets Swecon Fantastika på (bland mycket annat) två föredrag av det slag jag gillar bäst: när någon som är riktigt kunnig på sitt ämne berättar om det med koppling till science fiction eller fantasy!

Shakespeare and magic
Vad säger William Shakespeare om magi i sina berättelser? Han nämner det en hel del, och beskrivningen av ingredienserna till häxornas brygd i MacBeth är nog så målande och har levt vidare: grodtå, ödleben, drakfjäll... Rhuddem Gwelin berättar inlevelsefullt och med välvalda citat om bakgrunden till Shakespeares användning av magi i sina pjäser.

Tidens uppfattning var att häxor och magi fanns; självaste Kung James hade skrivit det i boken Demonology han skrev 1597. Eleonor of Gloucester som sökte mer makt blev förvisad för att ha lejt en häxa, och den olyckliga häxan blev avrättad för sin magi. Dessa verkliga händelser dyker upp i Shakespeares pjäs Henry VI Part II. Förbannelser och att ropa på hämnande andar lät Shakespeare såväl Kung Lear som Jeanne d'Arc göra, medan den blodfläckade Rikard III skakas djupt när han hemsöks av spöken av alla dem han mördat, vilka förbannar honom. Det kanske allra mest kända spöket är förstås Hamlets far, som sätter igång hela den berömda handlingen.

Något vänligare tillämpningar av magi ser vi i En midsommarnattsdröm, där trolldom får personer att bli kära i någon de inte alls skulle valt av fri vilja - inte helt vänligt men desto mer underhållande för publiken. Men Merlin då, den mest kände och mäktige trollkarlen av dem alla? Tyvärr hade Arthurlegenden blivit så romantiserad och överanvända till Shakespeares tid att den fallit ur modet, så Merlin nämns bara två gånger i förbigående av Barden och då inte så uppskattande. Så synd! Men då Rhuddem Gwelin själv är författare till en serie böcker om Merlin har hon kunnat skriva om historien så som hon ser den - gynnsammare för såväl Merlin som Shakespeare själv!

The Economics of Terraforming - Mars in the Red?
Jesper Stage är professor i nationalekonomi vid Luleå Teknologiska Högskola och har alltid nya intressanta vinklar på SF- och fantasyberättelser. Hur lönsamt är egentligen terraformningsprojekt? I filmen Wrath of Khan från 1982 ser vi en hel planet omvandlas till att få ett gynnsamt klimat på bara någon minut. Detta användes någon gång till och sedan aldrig mer i Star Trek-filmerna, av förståeliga skäl. Ett sådant verktyg skulle ju kunna appliceras på redan levande planeter (eller skepp) och då vara ett massförstörelsevapen. En annan aspekt är att det gör det så lätt att skapa nya beboeliga planeter att deras värde minskar, och då finns det ingen anledning att kämpa om herraväldet. Och för övrigt skulle inte heller något företag tjäna på att tillhandahålla terraformningen, när det är så enkelt att resultatet inte längre ses som värdefullt.

Financial Investment Analysis ser på kostnad och nytta av ett projekt för ett företag. Ger det vinst?
Economic Investment Analysis sker oftare på regeringsnivå och ser på kostnad och nytta för ett helt samhälle: är det till övervägande nytta för hela samhället, gör det samhället bättre, och vilka är inkluderade i samhället? Jesper Stage flikar kontinuerligt in exempel som tydliggör frågeställningarna: Larry Nivens Ringworld är byggd som en lösning på ett problem med överbefolkning, och måste genomföras trots att det ruinerade sin civilisation.

Terraformning startar med många stora kostnader. Hur snart ger projektet vinst? Av erfarenhet är det svårt att få investerare till något vars vinst ligger femtio år in i framtiden. Projektet kan också kapas av andra - av nybyggarna, som tar över den terraformade planeten så att urpsrungsplaneten inte får något för sin investering, vilket flera SF-författare skrivit böcker om. Investeringen i en ny värld bör också vägas mot investeringar i den gamla världen - vilket ger mest nytta? I Pamela Sargents Venus of Dreams har man arbetat i fyrahundra år utan att jorden vunnit på det. Dock; om ens hemplanet oåterkalleligen är på väg att bli helt obeboelig kan terraformningen vara det enda alternativet för överlevnad.

Behöver terraformningen vara perfekt, då? Filmen Aliens visar ett trovärdigt scenario för företagsdriven terraformning: månen LV-426 är en "shake-and-bake"-koloni, med ett 60-70-tal familjer som bor där medan atmosfären anpassas till människoliv. Weiland-Yutani har flera sådana på gång och de är inga viktiga, påkostade projekt. I serien Firefly har mänskligheten terraformat tolv planeter och månar i samma system, alla med olika förutsättningar. Med flera planeter att välja på och en stor befolkning bryr man sig inte så mycket om att en av planeterna kontinuerligt förgiftar sina invånare - det måste inte vara perfekt, bara OK.

Som vanligt var Jesper Stages föredrag initierat och underhållande, och gav tänkvärda infallsvinklar på idéer som dyker upp inom fantastiken.

Opening Ceremony
Hurra, Swecons ande släpptes ut över Stora Scen i Dieselverkstaden! Med Fantastika tillbörligt öppnat vidtog ett givande samtal mellan kongressens hedersgäster Kij Johnson, Mike Carey och Ian Watson, svarande på intressanta frågor från Johan Anglemark.

Vilket var deras respektive bästa/lönsammaste träning till att bli författare?
KJ lär ut Creative Writing men påpekar att det ändå är ett hantverk som måste tränas fram. Mest användbart för henne var utbildningen i latin och anglosaxiska vilket lät henne tänka på ords ursprung. Bäst var ändå det lukrativa jobbet som lät henne jobba halvtid och hinna skriva mer.
För MC var uppväxten i ett förfallet Liverpool inspiration till många dystopier; staden hade haft sin storhetstid som hamnstad, speciellt under slavhandeln (på andra människors lidande) men sedan dess hade tillverkningsindustrin och med den många byggnader förfallit och staden stod halvtom.
IW fick mycket tid till att skriva då han undervisade i Östra Afrika, då han bara höll en föreläsning i veckan, och ännu mer under de 2½ år i Japan då studenterna strejkade och hans enda uppgift var att hämta sitt lönekuvert (inklusive fem löneförhöjingar). Mest lukrativt var att skriva manuset till A.I. för Stanley Kubrick.

Vilken är den perfekta filmen?
MC: Blade Runner (director's cut) - på ett ögonblick förflyttas du till den världen, den stämningen.
KJ: Galaxy Quest - parodi på SF och samtidigt äkta SF.
IW: Blade Runner - filmen är så annorlunda från boken att den bevisar att författaren är irrelevant!

Vilket av era egna verk skulle ni vilja se som film?
KJ: Det är svårt att göra en film med djur i utan att det blir som en barnfilm. The Dream Quest of Vellitt Boe skulle bli bra, också därför att den är så kort och korta berättelser funkar bättre att adaptera till film.
MC: My Faith in Frankie, om en flicka som vuxit upp med en egen gud och av gudens omsorg blivit riktigt självisk.

Vem borde få Nobelpris för genre fiction?
IW: Adam Roberts. Även Aniara av Harry Martinson - jaså, han HAR redan fått Nobelpriset?!
MC: Ursula K. Le Guin. Även Lord Dunsany för The Gods of Pegana.
KJ: Margaret Cavendish, som på 1660-talet skrev The Blazing World, en fascinerande resa till en annan planet där Cavendish själv dyker upp för att delta i äventyret. Även William Hope Hodgson för The Boats of the Glen Carrig.

MC läser om Roger Zelaznys The Chronicles of Amber. IW rekommenderar Philip José Farmers World of Tiers. KJ läser många av de kvinnliga författarna som definierade om genren på 1980-talet: Clara Bell, Patricia McKillip, Megan Lindholm (Robin Hobb), Katherine Kurtz, med flera, och de flankerande herrarna flikade in med Vonda McIntyre och Patricia Anthony. Det blev många goda läsrekommendationer från hedersgästerna!

The works of Ursula Le Guin
Ledda av Martin Rundkvist förde Florence Vilén, Saara Henriksson och Markku Soikkeli ett samtal om, främst, Ursula Le Guins Gravkamrarna i Atuan och novellsamlingen Changing Planes. FV hade aldrig identifierat sig med någon person i de många böcker hon läst förrän hon kom till Gravkamrarna i Atuan. MS gillade enkelheten i boken jämfört med Tolkiens berättande, och de sagor och folklore den tog upp.

Changing Planes är som en fiktiv resehandbok om ställen du kanske inte vill besöka men gärna vill läsa om. De olika samhällena som ritas upp är som olika test av idéer om samhällen som är olika våra. Att få vingar som växer ut ur ryggen lockar The Fliers of Gy till att prova dem, men eftersom de vet att de kan sluta fungera när som helst - första flygningen, om tio år - finns det de som väljer att aldrig pröva sina vingar.

Samtalet gick in på Lavinia, som mycket fint levandegör den annars mållösa gestalten som sätter händelserna i Aeneiden i rullning. Multi-konstverket Always Coming Home, om ett lågteknologiskt liv i ett framtida Kalifornien, är en historia presenterad som antropologisk undersökning. Ursula Le Guin var en klok och uppfinningsrik författare och jag är glad att jag kommer att ha tillfälle att läsa flera av hennes verk i sommar.

How Frankenstein formed Karl Marx and made a Mermaid as well as a good AI
Hedersgästen Ian Watson avslutade första kvällen med ett improviserat resonemang med ovanstående rubrik, tänkt att mynna ut i en historia någon gång. Mary Shelleys berättelse om Frankenstein har influerat så många - till exempel Hamm i Samuel Becketts Endgame förbannar sin far som skapat ett monster. Men det skapade monstret är egentligen en idealisk skapelse (till en början): intelligent och välvilligt inställd till människor. Men den får inte den kärlek och acceptans den hade behövt. Boken handlar inte så mycket om vetenskap, utan snarare om arrogansen hos Viktor Frankenstein. Ian Watsons tankar rörde sig vidare till Paraguay, plockande upp förslag från publiken om att monstret kanske är kvinnligt, så kanske dess följeslagare, den andra skapelsen skall vara manlig? Eller är det kvinnliga originalmonstret lesbiskt? Watsons tankar vindlade och vandrade vidare, och vi får se vad han kommer fram till till slut.

Dirk Gentlys Holistiska Detektivbyrå

Todd Brotzmann har ett tråkigt, otacksamt jobb och går knappt runt i sitt slitsamma, ensamma liv. Han gör vad han kan för att hjälpa sin syster Amanda som har pararibulitis. Vad är pararibulitis? En sjukdom där bäraren upplever skrämmande, smärtsamma saker så verklighetstroget att de kan orsaka verklig skada. Om Amanda tror att hon är under vatten kan hon drunkna fastän hon befinner sig på torra land. Därför går hon sällan ut, för att inte bli överväldigad av intryck.

De första avsnitten av TV-serien Dirk Gentlys Holistiska Detektivbyrå staplar svårbegripliga och ofta brutala scener på varandra: ett övernaturligt massmord på hotellet där Todd jobbar, en smutsig tjej som skjuter en kille och kidnappar en annan kille, en fängslad kvinna som irriterat peppar sig själv till att ta sig ur situationen och mycket annat. Kan det finnas en röd tråd i denna handling? Där dyker titelpersonen upp, Dirk Gently. Han är en holistisk detektiv, det vill säga att han löser sina fall litet halvt omedvetet, därför att allt i universum hänger samman och knuffar honom i rätt riktning. Ganska länge får vi försöka tro på honom utan bevis, för ytterligare konstiga scener radas upp efter varandra, men trots att det är förvirrande är det underhållande och fascinerande.

Todds sorgliga liv tar en kort vändning till det värre, och i släptåg med Dirk Gently verkar han hamna i allt farligare situationer och räddas bara ur dem på håret. Dirk Gently själv är charmerande på gränsen till irriterande, och naiv på ett sätt som snubblar över i ren dumhet flera gånger. Men det som ser ut som ren klantighet tar dem ofta ett steg närmare fallets lösning, vilket fall det nu är. Efter hand kan man faktiskt se ett mönster och kanske ett svar på alla frågor! Men har man tillbringat några TV-timmar tillsammans med Dirk Gently är man nog så påverkad av hans livssyn att man inte vill få ett prydligt avslut.

I den andra och sista säsongen av serien är flera av rollerna helt omkastade. Historien gör en sväng som visar mer av Dirk Gentlys bakgrund, och en annan sväng in i ett sagoland som format i ett barns fantasi. Med Douglas Adams böcker har TV-serien enbart namnet gemensamt. Seriens skapare Max Landis har spunnit fritt och skapat något galet, brokigt, splittrat, sammanvävt, som säkert inte alla gillar men som många av oss tittare älskar och kommer att minnas med glädje.

Häxorna på Dramaten

Riktigt bra barnböcker och riktigt bra barnteater är minst lika intressant för vuxna. Roald Dahls böcker har gett mig glädje även efter barnaåren, så Dramatens uppsättning av Häxorna såg ut som en fullträff. Och det var den! Som inledning vände sig skådespelarna direkt till publiken, för framför stora scenen satt ett hav av unga åskådare tillsammans med oss äldre. Det var en skicklig början för att få de smås uppmärksamhet, och den genuina glädjen hos skådespelarna gjorde det bara bättre. Genom pjäsen var känslor och händelser överdrivna till komik, ibland till slapstick, men utan att det någonsin kändes tillgjort och löjligt.

Roald Dahls berättelser är sällan bara enkla och lättsamma. Det är inte för skojs skull som pojken vi möter bor hos sin mormor, utan för att hans föräldrar har dött i en bilolycka. Men uppsättningen dröjer sig inte kvar där, utan låter mormodern möta hans arga svordomar med andra hemska historier - om häxor! Det blir riktigt kusligt när hon berättar om hur man känner igen en verklig häxa: handskar som döljer de långa klorna, peruker för att dölja det skalliga huvudet, och ofta näsan ihopknupen för att slippa känna stanken av barn. Häxor hatar barn! Så rysligt att tänka sig för alla barn som sitter i salongen, särskilt när häxorna myllrar in från sidogångarna. För pojken och hans mormor har ju hamnat mitt i häxornas stora årsmöte, där de planerar hur de skall göra sig kvitt alla världens barn!

I den ombonade interiören smyger, skuttar och dansar skådespelarna fram. Där finns den trygga mormor (Mia Benson) och den skrämmande men magnifika Storhäxan (Marie Richardson). Några andra glider in och ut ur roller: Johannes Bah Kuhnke stöper sina olika personligheter i olika former av humor, och Karin Franz Körlofs akrobatiska gester är fantastiska. Den värsta udden tas av den litet otäcka handlingen av den sköna stämningen på scenen, och publiken njuter av föreställningen lika mycket som skådespelarna, vilket vi alla är väl unt!

Länk till Dramatens sida om Häxorna

Foto: Christian Friedländer

The Three Stigmata of Palmer Eldritch av Philip K. Dick

Droger gör livet lättare när man är nybyggare på en av jordens nya kolonier. Drogen Can-D är egentligen illegal men UN ser mellan fingrarna vad gäller den, så kolonisatörerna på Mars, Ganymedes och de övriga ställena kan fortsätta ta drogen och för en stund känna som att de är på jorden.

The Three Stigmata of Palmer Eldritch är skriven 1964, och tidsandan genomsyrar boken från första sidan. '50- och '60-talets upplevelser med sinnesutvidgande droger har Philip K. Dick extrapolerat till att Can-D låter dem som tar den tillsammans också smälta samman sina personligheter i de dockor som skall representera jordbor. Playboy-idealet gör sig påmint i löjligt hög grad, för vad är det som Can-D-tuggarna upplever gång på gång om inte en tur till stranden i en snabb bil och, om de hinner, sex. Och kvinnodockan som gett namn åt upplevelsen heter Perky Pat och är förstås snygg och bystig. Det är för övrigt precis så som alla kvinnor i boken klassificeras, och det första femtiotalet sidor är pinsamt fulla av beskrivningar av de kvinnliga bifigurernas bröst och hår, och hur de manliga huvudpersonerna skulle vilja byta ut den ena älskarinnan mot den andra. Det trappas av litet men mot slutet av boken får vi möta deras motsats, en kvinna som är korthårig, ful och förmodligen lesbisk. Hur männen ser ut har vi ingen aning om, förutom då Palmer Eldritch som har artificiella ögon, tänder och en arm av metall.

Som nutida läsare är det roande att se hur det jag själv uppfattar som mest intressant, att människan stöter på andra civilisationer, blir fotnötter i handlingen. De där fula aliens som slagit sig ned på Neptunus, dem vill man inte se något av! Och på Mars finns det telepatiska rovdjur som kolonisatörerna försvarar sig mot. Vår samtida omsorg om miljön hade inte slagit igenom på 1960-talet; naturen fanns där för att användas, även den på andra planeter bebodd av andra livsformer.

Droganvändningen står i centrum för boken; dels i hur Can-D-monopolet är hotat av den nya, ännu mer effektiva drogen Chew-Z, men dels också i hur Chew-Z förändrar medvetandet hos den som tuggar den. Nu låter PKD drogerna inte bara skapa gemensamma upplevelser mellan dem som tar den tillsammans, utan låter användaren i sina drogsyner interagera med den verkliga världen på påtagliga sätt. Detta är något han tangerat redan i boken Flow my tears, the policeman said, och här håller historien visserligen ihop bättre, men lämnar ändå det rimligas område. Och det får den ju visst göra, det är författaren som bestämmer. Den ultimata trippen går genom någon av huvudpersonernas medvetande - jag minns inte vilken av männen, för de flöt samman för mig i boken, men det passar nästan till bokens innehåll.

Fler böcker av Philip K. Dick:
The Man in the High Castle
Flow my tears, the policeman said

Rockford på Katalin

På '70- och '80-talen gjordes det funk, pop och disco där ett smattrande komp och en tight blåssektion utgjorde stommen i musiken. Uppsalabandet Rockford plockar fram de bästa låtarna från den tiden - Gonna Fly Now, Boogie Wonderland, Car Wash, och även Happy från senare år dyker upp bland de gamla klassikerna. Falsettsången har sin givna plats i Bee Gees-medleyt och sjoket av Michael Jackson-låtar. Rockford har ett starkt komp, tungt blås, säkra sångare och en stor kärlek till musiken de spelar, en kärlek som de delar med lyssnarna.

Det ångar om bandet och det ångar om den dansande publiken framför scenen! Stämningen är hög genom hela konserten, ända in i slutet med musik av den levande legenden Stevie Wonder: Signed Sealed Delivered är sista ordinarie låt. Men det krävs extranummer, och då får vi Tower of Power, Stevie Wonders Happy Birthday och Jimi Hendrix. Även om man dansat sig igenom hela kvällen är man inte utmattad utan uppiggad av den sköna spelningen.

Foto: Håkan Wilhem Hugosson

Åtta kvinnor på Stadsteatern

Det stora huset har rum för många: Gaby och hennes make, Gabys syster Augustine, deras mor Mamy, döttrarna Catherine och Suzon och husorna Louise och Madame Chanel. Alla bor dock inte där längre, men just idag samlas alla; dottern Suzon kommer hem från sina studier i England, och svägerskan Pierrette dyker också upp, innan huset blir helt insnöat och avskärmat från omvärlden. Inte nog med det, telefonledningarna är avklippta och grinden till stora vägen är låst - och herrn i huset ligger mördad i sin säng!

Nu står mordteorierna som spön i backen. Vem kan vinna på att husbonden dör? Vem har inte alibi? Vem ljuger om var hon var inatt? Scenbygget är perfekt: en sobert inredd första våning där aktörerna kan myllra omkring och ibland råka i slagsmål eller dåna, och där ovanför en gång fram till sovrumsdörren där man kan rusa fram och tillbaka och förfasas yvigt inför den blodiga mordscenen. De åtta kvinnorna på scenen är alla originella karaktärer med egna agg mot varandra och ibland också mot mordoffret, även om de bedyrar motsatsen. Augustine är en fantastisk roll, pryd men med fallenhet för utbrott i falsett, utmärkt spelad av Annika Hallin. Att sång är ett återkommande inslag i föreställningen ger oss också underbar underhållning då Sharon Dyall sjunger ut som Pierrette.

Foto: Bengt Wanselius

Pjäsen Åtta kvinnor från år 1958 av Robert Thomas fick nytt liv när den filmatiserades av François Ozon år 2002, men historien gör sig ytterligt bra på scenen, där man (nästan) hela tiden ser vem som befinner sig var och vad hon har för sig. Stadsteaterns kådespelerskor är väl samtrimmade och levererar repliker och stora gester så rappt som humorn kräver. Det är högt tempo och mycket roligt från början till slut!

Länk till Stadsteaterns sida om Åtta kvinnor

Foto. Matilda Rahm