Riktigt bra barnböcker och riktigt bra barnteater är minst lika intressant för vuxna. Roald Dahls böcker har gett mig glädje även efter barnaåren, så Dramatens uppsättning av Häxorna såg ut som en fullträff. Och det var den! Som inledning vände sig skådespelarna direkt till publiken, för framför stora scenen satt ett hav av unga åskådare tillsammans med oss äldre. Det var en skicklig början för att få de smås uppmärksamhet, och den genuina glädjen hos skådespelarna gjorde det bara bättre. Genom pjäsen var känslor och händelser överdrivna till komik, ibland till slapstick, men utan att det någonsin kändes tillgjort och löjligt.
Roald Dahls berättelser är sällan bara enkla och lättsamma. Det är inte för skojs skull som pojken vi möter bor hos sin mormor, utan för att hans föräldrar har dött i en bilolycka. Men uppsättningen dröjer sig inte kvar där, utan låter mormodern möta hans arga svordomar med andra hemska historier - om häxor! Det blir riktigt kusligt när hon berättar om hur man känner igen en verklig häxa: handskar som döljer de långa klorna, peruker för att dölja det skalliga huvudet, och ofta näsan ihopknupen för att slippa känna stanken av barn. Häxor hatar barn! Så rysligt att tänka sig för alla barn som sitter i salongen, särskilt när häxorna myllrar in från sidogångarna. För pojken och hans mormor har ju hamnat mitt i häxornas stora årsmöte, där de planerar hur de skall göra sig kvitt alla världens barn!
I den ombonade interiören smyger, skuttar och dansar skådespelarna fram. Där finns den trygga mormor (Mia Benson) och den skrämmande men magnifika Storhäxan (Marie Richardson). Några andra glider in och ut ur roller: Johannes Bah Kuhnke stöper sina olika personligheter i olika former av humor, och Karin Franz Körlofs akrobatiska gester är fantastiska. Den värsta udden tas av den litet otäcka handlingen av den sköna stämningen på scenen, och publiken njuter av föreställningen lika mycket som skådespelarna, vilket vi alla är väl unt!
Länk till Dramatens sida om Häxorna
Roald Dahls berättelser är sällan bara enkla och lättsamma. Det är inte för skojs skull som pojken vi möter bor hos sin mormor, utan för att hans föräldrar har dött i en bilolycka. Men uppsättningen dröjer sig inte kvar där, utan låter mormodern möta hans arga svordomar med andra hemska historier - om häxor! Det blir riktigt kusligt när hon berättar om hur man känner igen en verklig häxa: handskar som döljer de långa klorna, peruker för att dölja det skalliga huvudet, och ofta näsan ihopknupen för att slippa känna stanken av barn. Häxor hatar barn! Så rysligt att tänka sig för alla barn som sitter i salongen, särskilt när häxorna myllrar in från sidogångarna. För pojken och hans mormor har ju hamnat mitt i häxornas stora årsmöte, där de planerar hur de skall göra sig kvitt alla världens barn!
I den ombonade interiören smyger, skuttar och dansar skådespelarna fram. Där finns den trygga mormor (Mia Benson) och den skrämmande men magnifika Storhäxan (Marie Richardson). Några andra glider in och ut ur roller: Johannes Bah Kuhnke stöper sina olika personligheter i olika former av humor, och Karin Franz Körlofs akrobatiska gester är fantastiska. Den värsta udden tas av den litet otäcka handlingen av den sköna stämningen på scenen, och publiken njuter av föreställningen lika mycket som skådespelarna, vilket vi alla är väl unt!
Länk till Dramatens sida om Häxorna
 |
| Foto: Christian Friedländer |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar