En mästerlig kolorist är titeln på Waldemarsuddes stora utställning om Sigrid Hjertén, och det är välvalda ord. Tavlorna från 1910-talet byggs upp av stora färgytor, och motiven ges ovanliga, icke-naturliga färgskalor som ändå ser naturliga ut inifrån sin egen logik. Linjerna är behagfulla och svängda; människors konturer bildar mjuka kurvor av att ligga avslappnat inåt bilden eller mot en annans famn, väggar i bakgrunden lutar inåt liksom i förbigående. Som en egen välkomnande och litet dekadent perspektivlära.
Från lägenheten några våningar upp vid Kornhamnstorg kunde Sigrid Hjertén se nedåt på vad som försiggick i hamnen. Tavlorna visar laster som lossades och inte minst de starka, röda lyftkranarna, mjuka och böjliga enligt Hjerténs egen estetik men ändå kraftfulla.
På 1920-talet reste familjen Hjertén/Grünewald till Medelhavet. Där brukar svenska nittonhundratalskonstnärer bli överväldigade av den starka solen och måla sina tavlor i nya, klarare färger. Sigrid Hjertén, som redan skapat egna färgskalor till sina svenska motiv, målar istället i dovare färger. Kanske är det ett uttryck för hennes begynnande psykiska problem, eller kanske är det ett sätt att finna en egen väg. Utställningen visar en del verk av Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald sida vid sida, så att man kan se skillnaderna i makarnas uppfattning av motiven och uttryckssätt.
Från 1930-talet visas en hel del målningar uppbyggda av streck. Det är en intressant lek med seendet, men de snett infallande strecken ser ut som attacker eller som att motiven är på väg att regna bort, och det gör stämningen kring tavlorna vemodig.
Ett rum i utställningen är vikt åt sonen Iván Grünewalds konst vilken i sig är mer intressant än mycket annat man ser idag. Det tycks orättvist att han alltid jämfördes med sina föräldrar av kritiker och tittare, men han åstadkom ändå en hel del givande verk.
Utställningen om och med Sigrid Hjertén är gedigen och mycket välgjord, och det är fint att få se en så stor samling av verk av en av Sveriges stora konstnärer.
Länk till Waldemarsuddes sida om Sigrid Hjertén
Från lägenheten några våningar upp vid Kornhamnstorg kunde Sigrid Hjertén se nedåt på vad som försiggick i hamnen. Tavlorna visar laster som lossades och inte minst de starka, röda lyftkranarna, mjuka och böjliga enligt Hjerténs egen estetik men ändå kraftfulla.
På 1920-talet reste familjen Hjertén/Grünewald till Medelhavet. Där brukar svenska nittonhundratalskonstnärer bli överväldigade av den starka solen och måla sina tavlor i nya, klarare färger. Sigrid Hjertén, som redan skapat egna färgskalor till sina svenska motiv, målar istället i dovare färger. Kanske är det ett uttryck för hennes begynnande psykiska problem, eller kanske är det ett sätt att finna en egen väg. Utställningen visar en del verk av Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald sida vid sida, så att man kan se skillnaderna i makarnas uppfattning av motiven och uttryckssätt.
Från 1930-talet visas en hel del målningar uppbyggda av streck. Det är en intressant lek med seendet, men de snett infallande strecken ser ut som attacker eller som att motiven är på väg att regna bort, och det gör stämningen kring tavlorna vemodig.
Ett rum i utställningen är vikt åt sonen Iván Grünewalds konst vilken i sig är mer intressant än mycket annat man ser idag. Det tycks orättvist att han alltid jämfördes med sina föräldrar av kritiker och tittare, men han åstadkom ändå en hel del givande verk.
Utställningen om och med Sigrid Hjertén är gedigen och mycket välgjord, och det är fint att få se en så stor samling av verk av en av Sveriges stora konstnärer.
Länk till Waldemarsuddes sida om Sigrid Hjertén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar