Drömmars garn med Spegelteatern

Det finns mycket att gilla när pjäsen Drömmars garn börjar. "Varför viskar vi?" Rose kommer snart att svara på frågan, men de röster och gester de båda på scenen får bara av att tala lågt med varandra gör gott för stämningen. Det är raggning på gång, bredbenta lastbilschauffören Pam har följt med Rose hem. Rose är ännu mer komplex än sin lägenhet och dess udda historia och inredning, och därtill mycket blyg, ja, direkt hämmad.

Det är fascinerande att se Rose, känsligt spelad av Matilda Karlsson, höra hennes udda berättelser och försöka förstå sanningen bakom vad hon säger. Det är dock ganska svårt för mig att förstå hur de två möttes, och den överspända bakgrundsbeskrivningen av Rose och Pam i programbladet ger ingen ledtråd. Det första mötet kommer att skildras i andra akten, en riktigt vacker scen som gör handlingen mer begriplig. Men innan dess är det lättare att se hur olika de båda är: de har olika intressen, språk och humor, och inget alls gemensamt. Inte behöver man ha det, men en så skör person som Rose är svårt att se som en risktagare som skulle bjuda hem Pam.

Det är därför jag som åskådare inte hittar rätta tonläget för att komma in i pjäsen. En stor del av första akten innehåller också Pams berättelse av hur det är att köra lastbil tvärs över landet, och fastän Matilda Karlsson är skicklig och inlevelsefull i rollen känns stycket malplacerat och ointressant.

Mot slutet av pjäsen vrids den skeva handlingen ytterligare ett varv in i det nästan overkliga, och fastän det ges en del förklaringar tappar Drömmars garn markkontakten tillsammans med mitt engagemang. Trots att de båda skådespelerskorna är mycket bra och gör allt rätt har de att jobba med en pjäs som tyvärr inte hittar rätt i balansen mellan jordnära och drömsk.

Länk till Kompani1:s sida om Drömmars garn

Ovidius Metamorfoser

Publius Ovidius Naso levde och verkade i det Romerska riket omkring tiden för Kristi födelse. Han skrev flera verk som har bevarats och uppskattas än i våra dagar, och ett av dem är Metamorfoser, som hösten 2015 utgavs på svenska i nytolkning av Ingvar Björkeson.

I femton böcker berättar Ovidius historier ur den redan kända grekiska (till viss del romerska) mytologin, med fokus på de många förvandlingar som sker. Människor förvandlas till träd, djur, havsvarelser eller växter, som straff för att de förhävt sig mot gudarna eller som skydd mot ett grymt öde. I de första böckerna är det påfallande många förtvivlade unga kvinnor som antingen blir förvandlade för att undkomma att bli våldtagna av en förföljande gud, eller också förvandlas som tröst efter fullbordat brott. Försmådda gudinnor låter även män förvandlas som straff för att de nekat sin kärlek.

Jag är ingen kännare av antikens kultur, utan lät mig ledsagas av det fylliga förordet, de hjälpsamma kommentarerna som påminner om vem som är vem, och textens själv. Ofta talar berättarrösten till åhörare som bör vara bekanta med myterna redan; Orfeus spännande vandring till underjorden för att hämta sin döda hustru klaras av på två sidor, och övergår sedan i hur Orfeus efter att ha förlorat sin älskade igen vägrar att ge sin kärlek åt dalens lystna kvinnor, varpå de börjar avvisa alla män vilka då vänder sig till unga gossar istället.

I det sagolika landskap som Ovidius befolkar finns många gudar, även många som tillkommit genom intima möten med människokvinnor. Hur många av dem skall man dyrka? Det är intressant hur bok fyra skildrar att Kung Mínyas tre döttrar vägrar att delta i de utlysta festligheterna för den nye guden Bacchus. Istället stannar de hemma och väver, och berättar spännande historier för varandra, till exempel den om Pyramus och Thisbe. Men straffet för att inte erkänna Bacchus drabbar dem, och de förvandlas till fladdermöss som inte kan tala, bara pipa ,och flyga i skymningen på fjäderlösa vingar.

Utan att råda brist på metamorfoser innehåller andra böcker ingående skildringar av grymma strider; även stora krig får en blodig detaljrikedom när skildringen fokuserar på de viktigaste kombattanterna och de sår de tillfogar varandra. Men oftare berättas det om människors (och gudars) känslor och inre dialoger om det de måste göra, eller kanske vad de borde göra ställt mot vad de hellre skulle vilja göra. Just vid metamorfoserna är skildringen av framväxande bark eller djurskinn poetisk med ett gott öga för de detaljer som gör att de här övernaturliga händelserna känns verkliga, in på läsarens eget skinn.

Medan jag läser funderar jag på den inverkan som ett samhälles gudaberättelser måste ha på vad som är acceptabelt och inte. Om gudarna regelbundet grips av sådan stark lust att de förföljer och våldtar snyftande flickor, varför skulle då vanliga män behärska sig? Speciellt om en del av flickorna i efterhand tycks acceptera händelsen och välkomna de barn som föds efter övergreppet. Och även när de våldtagna sårats djupt kan de råka ut för hämndlystnad från den brutale gudens svartsjuka maka. Det är svårt att se hur det kan vara trösterikt att bli förvandlad till ett vackert träd.

Det är ändå fascinerande att föreställa sig hur det skulle kännas att tänka att växterna och djuren i ens närmiljö kanske har gudomliga ursprung. I en del böcker är det just det som en besökare varnas för; träden i dungen han klivit in i är förvandlade nymfer.

En skön kontrast till de många berättelser om obetvinglig lust, och sårad stolthet som leder till hämnd och krig, utgör dock den femtonde boken. Den vise Pythagoras berättar där en historia om världens beskaffenhet, vilken innehåller en hel del vetenskapliga felsteg vi kan skratta åt idag, men till största delen har en eftertänksam stämning som manar till klokhet och måtta. Han ber oss alla också om att inte äta kött, dels för att det i djur kan bo en själ som tidigare varit människa, men också för att visa omsorg och respekt för djuren som gett oss ull, mjölk, arbetskraft och andra nyttigheter i sin livstid. Numo som lyssnar till hans berättelse far hem till Rom, och när han får styra regeringen där får han krigiska män att ta upp fredligare sysslor istället, vilket leder till en lång och lyckosam regeringstid. Det är ju en god och hoppingivande tanke att ta med sig från Ovidius Metamorfoser.

Carmencita Rockefeller

En musikal är larger than life - med jämna mellanrum går handlingen över till dans och replikerna till sång. Därför är det en utmärkt idé att göra musikal av den sanna historien om Carmencita Rockefeller, kvinnan som i början av 1980-talet tjusade Skånesocieteten med spännande berättelser ur sitt liv. Som efternamnet antyder; del av den amerikanska storfinansfamiljen Rockefeller, men därtill dotterdotter till den japanske kejsaren Hirohito! Hon charmar alla med sin karisma, och bit för bit undslipper hon sig nya detaljer om sig själv. Hon är diplomat, inblandad i hemliga operationer och ständigt på sin vakt för förföljare - ibland måste hon lämna landet i hast - och dessutom en ytterst framgångsrik läkare och medicinsk forskare.

Historien utgör god mylla för de skilda sång- och dansnumren: en sirlig japansk solfjädersdans, Texas-blues och till och med en stämningsfull afrikansk folksång på ett av alla de tjugotre språk hon behärskar! Vid hennes sida finns brodern Bing Rockefeller, general i Amerika, och så den trogne älskaren Åke.

Det är Åke som inleder historien, då han börjar berätta om Carmencita för domstolen som utreder bedrägeriåtalet mot henne. För nej, hon är inte alls någon halvjapansk arvtagerska, utan en lokal hårfrisörska, gift med mannen som kallar sig hennes bror. Men omvandlingen till Carmencita var så övertygande att många människor helt och hållet föll för hennes allt vildare historier. Skulle det kunna hända i dag, med Google några tangenttryckningar bort? Eller finns det inte ännu en önskan i oss att bli lurade, ett hopp om att det faktiskt är så här, fastän det verkar för bra för att vara sant?

Med enkel men effektiv scenografi och snabba klädbyten skapar de åtta personerna på scen de olika miljöerna och stämningarna. Alla är ytterst begåvade sångare med säkerhet i dansstegen, och Anna-Maria Hallgren som Carmencita lyser som en sol med sin starka, vackra stämma. Rolf Lydahls porträtt av den lurade Åke är rörande, men låter honom inte bli en stackare. Musiken är mycket välskriven och melodiös, och växlar mellan rena succélåtar och stillsammare ballader. Handling, musik och framförande samverkar till att göra Carmencita Rockefeller till en hellyckad musikal, värd att sättas upp många gånger på flera scener i Sverige och hela världen.

Den "verkliga" Carmencita Rockefeller

El tiempo de los monstruos

Victor regisserar ett sista möte med sina vänner när han bjuder in dem till sitt palatsliknande hem. Han låter spela upp en video för dem där han berättar att han tänker ta sitt liv samma natt - men kommer i nästa ögonblick ned för trappan. Pillren gick inte ned! Det blev inget självmord!

Vännerna pratar och gnabbas sinsemellan, om varandra och om Victor. De är alla olika former av kulturarbetare och larger than life - författare, tecknare med skrivkramp, skådespelerska och så skådespelerskans senaste älskare. De talar om sina återkommande möten hos Victor som om de vore filminspelningar, men de har olika uppfattningar om hur det gått till. "Vi har ju alltid kört utan manus" säger någon. "Vadå, jag har ju skrivit manus varje gång!" utbrister författaren Raúl.

I periferin sitter dock husets två anställda, en kvinna och en man, och verkar styra vad de inbjudna och värdparet sysslar med. Vilken är deras roll i det hela? Vad är det egentligen som vi ser? När vi, och aktörerna, tror att vi börjar förstå, öppnar sig en ny nivå i mysteriet. Till slut får hela skeendet en existensiell underton; man kan jämföra karaktärernas förvirring med människans vilsenhet i tillvaron.

Den spanske regissören Félix Sabroso har gjort flera komedier tidigare, vilket gjorde att El tiempo de los monstruos möttes med viss förundran. En förklaring är att han drevs av saknaden efter sin hustru som gick bort tidigare. Men visst är filmen rolig på många ställen, såväl i scener som närmar sig slapstick som i de intellektuella lekarna. Jag gillar också skarpt att rollfigurerna är karikatyrer på det de spelar, dock inte i övermått och aldrig så att filmen hänger ut dem till ett simpelt skratt. Den yppiga skådespelerskan Marta, en något överårig sexsymbol med ett jämnt inflöde av alkohol, hamnar snart i en pyttekort och transparent klänning, och därefter i en ännu mindre baddräkt, utan att förlora sin status i den blandade gruppen.

Medan jag såg filmen gick mina tankar (mycket snabba tankar, för det händer signifikanta saker nästan hela tiden!) till filmer som Holy Motors och Synecdoche, New York. Alla tre filmerna är mycket olika varandra till utförandet, men leker med nivåerna av skådespel på ett liknande och ytterst fantasieggande sätt. Jag såg filmen i närvaro av regissören själv, och i frågestunden efteråt nämnde Sabroso Buñuel och Pirandello som inspirationer. Den är också en kommentar till det röriga läget i dagens filmindustri. Av en av anekdoterna fick jag också tröst för att jag missat några snabba repliker: en vän till Sabroso brukar ofta somna mitt i filmen och vakna mot slutet - för honom blir varje film något helt annat än för oss andra, tänker Sabroso!

Något jag tyckte om var stämningen av gammal vänskap med inbyggt groll mellan deltagarna - en stämning som fanns kvar även efter att grunderna för deras roller sattes ifråga. El tiempo de los monstruos är en intellektuell lek som snuddar vid det metafysiska; rasande underhållning för stunden med frågeställningar och stämningar som stannar kvar flera dagar efteråt.

Postkontoret, marionetteater efter en pjäs av Rabindranath Tagore

Den lille pojken Amal ligger sjuk i sitt rum. Han längtar ut, men får inte gå ut, det skulle göra hans sjukdom värre. Istället sitter han i fönstret och ropar till människorna som går förbi: en yoghurtförsäljare, byns väktare, flickan Sudha som plockar blommor för att sälja. För ett barn som längtar ut blir varje syssla spännande - att sälja yoghurt, att dela ut post - och det gör gott för människorna att se sitt uppdrag genom Amals ögon och höra hur viktiga de är.

Pojkens fosterfar slits mellan byns stränge boklärde, som nu inte ens vill låta familjen öppna gardinerna mot ljuset, och "farfar", en fantasifull gamling som klär ut sig och tar in leken till Amal. Är det falskt hopp som han för med sig? Men Amals tal har rört människorna utanför fönstret; om och om igen ber han dem att inte glömma honom utan komma tillbaka, och de glömmer honom verkligen inte, utan på ett underbart sätt kommer pojkens förhoppningar till liv inne på hans tillslutna kammare.

Pjäsen Postkontoret efter en pjäs av Nobelpristagaren Rabindranath Tagore är iscensatt med hjälp av marionettdockor och filmad. Dockorna och deras röster är personliga och miljöbilderna sparsamma men vackra - det lockande landskapet syns utanför Amals kala rum. Det är en fin bedrift av Silvia Bergman, som studerat Tagore i Indien, att med hjälp av många frivilliga låta pjäsen från 1912 komma till liv.

Hela filmen finns att se på projektets hemsida.

Mary Reilly av Valerie Martin

När jag började läsa Mary Reilly hade jag ett ögonblicks tvekan. Jag har ju inte läst boken som den speglar, Robert Louis Stevensons The Strange Case of Doctor Jekyll and Mister Hyde. Borde jag göra det först? Men jag bestämde mig för att det kanske till och med var bättre att först läsa Valerie Martins bok om Mary Reilly, en tjänsteflicka i hushållet hos Dr Jekyll, och vara nästan lika ovetande som hon om vad som försiggår i doktorns laboratorium.

Jag måste också säga att fastän jag är intresserad av fantastikberättelser som den om Dr Jekyll och Mr Hyde, så var det inte ens den aspekten som fick mig att dras in i boken från första sidan och vilja plocka upp den och läsa vidare varje dag. Nej, det mest värdefulla med boken är Valerie Martins fina och inlevelsefulla porträtt av sin huvudperson och hennes omständigheter.

Inte främst med ord utan i hennes handlingar framgår att Doktor Jekylls hushåll är en plats där Mary känner sig trygg, där arbetsförhållandena är rättvisa och stämningen mellan de anställda mestadels god. Detta är inte något man kan räkna med i 1800-talets England, och speciellt som vi tidigt fått några djupt plågsamma bilder från Mary Reillys barndom är det lätt att se och unna henne den trygga plats hon har funnit. Hon beskriver arbetet med att rengöra stenplattorna i och omkring huset, ett smutsigt göra som aldrig tar slut eftersom det alltid dras in ny smuts, så man känner vilken trygghet det ger henne att ha en uppgift som hon vet att utför gör väl, som gör skillnad och som är en viktig hörnpelare i hushållet.

Mary Reilly är också intelligent och nyfiken, och reflekterar över det hon ser och hör i hushållet. Doktor Jekyll byter ofta några ord med henne då hon underhåller brasan i eldstaden i hans rum, och tycks så imponerad av hennes sunda förnuft, vilket hon och vi som läsare både kan tycka sympatiskt samtidigt som vi vet hur många fler tankar och tvivel som rör sig i Marys huvud.

Valerie Martins bok är inte bara en psykologiskt stark skildring, utan förmedlar grundligen atmosfären med sina precisa miljöskildringar: ett proportionerligt men kallt och dragigt hus, ofta täckt med Londons tjocka dimma, där det ändå finns värme vid brasan och i den respektfulla stämningen mellan husets herre och tjänstefolket. I den miljön framstår Dr Jekylls experiment, de glimtar vi får se av det, som ännu mer ansvarslösa och potentiellt grymma. Med Valerie Martins välbalanserade berättelse i bakhuvudet skall det bli intressant att läsa historien igen ur Dr Jekylls synvinkel.

Fler böcker av Valerie Martin:
Trespass

Ikoner på Fotografiska

Det är ofta attributen som utmärker en modern ikon - den svarta skinnjackan på rebellen, kronan på kungen, superhjältens mantel. Med rätt sminkning och utstyrsel kan vem som helst ta på sig den roll de önskar, och det är det som Fotografiska har låtit ske i sin egenproducerade utställning Ikoner. 21 personer med Downs syndrom har fått välja vem de vill se ut som, fått kläder och makeup till sin roll, och blivit fotade i tillhörande miljöer.

Resultatet är estetiskt tilltalande fotografier; komposition, kontraster, färger, allt samverkar för att skapa de där bilderna som sätter sig på näthinnan. Men det finns också en extra dimension i det hela, att veta att fotot står för en dröm som går i uppfyllelse, och det för någon som inte har så stora möjligheter att följa sina drömmar.

Inte minst är det fint att se hur olika personernas drömmar är. I en film som visas på utställningen berättar modellerna och assistenterna vad de känner och gör under sminkningen och fotograferingarna. Det är rörande, men framför allt upplyftande att se glädjen hos såväl modellerna som dem som skapar scenerierna.

Jag är mycket glad att Fotografiska har gjort den här utställningen, som är väl värd att besöka på plats och sedan återuppleva på websidan.

Länk till Fotografiskas sida om Ikoner

Foto: Emma Svensson

American Hotel på Stadsteatern

Medan jag såg pjäsen trodde jag att den var en adaption av en novell, och en i mitt tycke mycket dålig överföring. Det verkar dock som att stycket är skrivet direkt för scenen, vilket gör mig ännu mer förvånad och besviken. Jag har tyckt om såväl böcker som pjäser av Sara Stridsberg, främst för att den fragmenterade framställningen skapat en overklig och hyperrealistisk stämning, men American Hotel är motsatsen till allt det jag älskade.

Huvudpersonen Carter (Liv Mjönes) talar direkt till publiken, och förutom de poetiska men få skildringarna av den nedgångna men fascinerande miljön är tilltalet alltför enkelspårigt för att engagera. Dock inte lika simpelt och oförståeligt som dialogerna, och känslodramerna som utspelar sig på scenen: kärleken till Vladimir (Shanti Roney), dragningen till brodern Jack (Peter Gardiner), sorgen efter den döda modern (Ann-Sofie Rase), förvirringen av den sällan uppdykande fadern (Anders Johannisson). Det skulle kunna förklaras av att Carter är bedövad av sitt alkoholmissbruk, men inte heller längtan efter ruset gestaltas väl. Det ser ut som några människor som går omkring och gör dumma saker för att de inte kommer på något bättre. Den enda flerdimensionella personen i pjäsen är Jack, som låter nedlåtande och välkomnande i samma andetag, och som i Peter Gardiners fina spel är den ende som tycks bottna i sina känslor, trots sin ständigt behärskade, avmätta röst.

Foto: Petra Hellberg

 Sara Stridsbergs inledning i programmet och en replik i slutet av pjäsen kopplar handlingen till det som hände i Detroit när staden gick i konkurs efter att biltillverkarna inte längre hittade kunder och måste slå igen. (För att inte tala om Katerine Marcals mjältsjuka utvikning i programbladet.) Tja, om man vill undersöka "vad som kommer efter kapitalismen" så är det väl en början så god som någon att ha en redan färdigbyggd stad med vägar och tomma hus att slå sig ned i och försöka sköta själv? Jag ser inte hur ett annat system kunnat förse Carter och Vladimir med sysselsättning och uppehälle annat än med obehagliga åtgärder: Tvinga människor att köpa bilar och därefter de försäkringar Carter sålde? Tvinga folk att köpa de foton av "ensamma kvinnor som äter lunch" som är det enda Vladimir vill göra? Det jag ser i dem är två ytterst ansvarslösa människor som om och om igen väljer ett liv i misär. Är de drivna av barndomstrauman, andra sorger, missbruket? Säkert, men det är inte det som syns på scenen, bara två egoister som pissar bort sina liv.

Länk till Stadsteaterns sida om American Hotel

Altered Carbon av Richard Morgan

I en framtid där medvetanden kan laddas ned från och upp till kroppar, och där kloning och artificiella livmödrar fungerar felfritt, är det teoretiskt möjligt att leva för evigt. När ens kropp förfallit och närmar sig den biologiska döden kan man flytta sitt jag till en ny, yngre kropp. Men alla kommer inte att göra det, för självklart har processen en kostnad, både i pengar och psykiskt. Har man gott om pengar har man råd att ha ett antal fullvuxna kroppar ligga på vänt för att tas i bruk, så att man kan direkt fortsätta där man slutade men med mer energi och ungdomlig styrka. Man har också råd att ha en säkerhetskopia av sin personlighet säkert lagrad, så att man kan komma tillbaka till livet med alla sina minnen upp till en viss punkt, i den händelse att man skulle dö i en olyckshändelse - eller mördas.

Det finns flera intressanta varianter på det här upplägget inom science fiction: Counting Heads, The Quantum Thief, Dollhouse, och det ger också upphov till nya, cyniska och brutala former av brott, företrädesvis mord, våld och prostitution. I Richard Morgans thriller är händelserna alltid djupt förankrade i den fysiska upplevelsen, även när de utspelar sig i virtuella rum. Ganska tidigt i boken slår gatuvåldet över i ytterst grov tortyr vilken beskrivs i fruktansvärd detalj. Den gjorde mig illamående, men jag fick aldrig uppfattningen av torture porn, att den var där för att författaren och läsaren skulle njuta av beskrivningen. När jag läste en intervju med Richard Morgan förklarade han att det var det som var hans mening; han ville inte använda våld som en cool gimmick i den hårda värld han beskrev, utan låta det framstå som just så plågsamt och förödande det är för såväl kropp som själ. Jag uppskattar verkligen den inställningen, och fastän ingen våldsbeskrivning senare i boken är lika hemsk som den nämnda så färgas de av allvaret i den.

Altered Carbon utspelar sig några hundra år in i framtiden, när mänskligheten börjat utforska och kolonisera andra planeter. Takeshi Kovacs kommer från Harlan's World, som bebos av ättlingar till de asiater och östeuropéer som tog sig dit. Här och där drar beskrivningarna åt det stereotypa, som till exempel brutaliteten på planeten Sharya, men om man utgår från tanken att planeter koloniserades av folkgrupper av likasinnande så ligger det inom rimlighetens gräns. Kovacs kallas till jorden, där han aldrig har varit, och får möta ett stagnerat samhälle där katoliker har förvandlats till en förtryckt men högljudd grupp som bland annat protesterar mot bruket att låta en människas sinne återuppstå i en ny kropp.

Det vi ser av jorden genom Kovacs ögon är enbart de mycket rika, mäktiga och hänsynslösa, och de som i stort sett är utlämnade åt dem; kriminella, prostituerade, yrkesmördare, livvakter och medicinsk personal. Kovacs är Envoy, en soldat ur specialstyrkorna som tränats att snabbt anpassa sig till en ny kropp och vara redo att slåss och döda med hjälp av de inbyggda förstärkningarna i nervsystemet. Trots den grundliga inympningen av kall mördarinstinkt och självbevarelsedrift känner vi med honom ofta sympati, hämndlystnad och önskan om rättvisa för några av de oskyldiga kroppar som trasats sönder av ännu kallare hajar i den undre världen.

Genom Kovacs då och då uppdykande minnesbilder får vi glimtar av det universum han lever i; barndomen på Harlan's World, träningen till soldat och Envoy, det fasansfulla slaget vid Innenin då hans bäste vän åts upp inifrån av ett virus, artefakter från Mars och andra planeter som ger ledtrådar till mänsklighetens expansion. Det ger ett sammanlagt intryck av en genomtänkt värld, och en mycket spännande sådan, och därför är jag glad att Richard Morgan skrivit ytterligare två romaner om Kovacs där vi får veta mer även om kolonierna.

Jag läser sällan kriminalromaner, så därför uppskattar jag desto mer det komplexa mysterium som Takeshi Kovacs kastas in i. De tekniska detaljerna som gör handlingen möjlig är väl genomtänkta, och som sagt även de större strukturerna i världen och de fysiska förbättringar som driver handlingen såväl framåt som in i mörka återvändsgränder. Jag ser fram emot att läsa fler böcker av Richard Morgan.

Fler böcker av Richard Morgan:
Broken Angels

Sibelius/Nielsen i närbild ännu en gång

Efter den magnifika Sibelius/Nielsenfestivalen förra året kunde man oroa sig för att orkestern var övermätt på de båda tonsättarna, men tack och lov tycks så inte vara fallet. En kammarmusikkonsert som blev uppskjuten ett år glädjer oss som absolut inte tröttnat på de båda nordiska kompositörerna.

Det första vi får är Jean Sibelius Svit i A-dur för stråktrio, spelad fint fast aningen forcerat mot slutet av Joakim Svenheden (violin), Pascal Siffert (viola) och Johannes Rostamo (cello). Därpå ansluter Johannes Lörstad (violin) och Håkan Ehrén (kontrabas) för Carl Nielsens skärande sorgliga Vid en ung konstnärs bår, där dock Ehréns vackra kontrabas ger tyngd och tröst i musiken. Mer upplyftande är stycket innan paus: Andante Festivo av Sibelius, där de fem instrumenten är fint balanserade mot varandra och kontrabasen än en gång gör ett gott intryck.

Ralph Vaughan Williams avslutar konserten, i egenskap av vän till och inspirerad av Sibelius. Hans Kvintett i c-moll för piano, violin, viola, cello och kontrabas är ett rikt och varierat verk, där det ibland låter som att ensemblen splittrar sig i två grupper som spelar var sitt stycke, vilket dock klingar vackert tillsammans. Sammantaget var det ett välkomponerat program som var ytterst njutbart att få höra.

Kärlek och politik på Stadsteatern

Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller gör ännu en insats för att föra upp Schiller på svenska scener, men även om Kärlek och politik är snäppet bättre än deras Don Carlos på Dramaten för sju år sedan, är pjäsen en tungrodd historia som förlorar ytterligare på den konstiga regin. Jag vet inte om det har stuvats om i manuset, men ofta känns det som att scener bytt plats och till och med att det klippts i replikerna, så att handlingen tycks röra sig i zick-zack.

Något pjäsen vill visa är hur äkta känslor och kärlek, denna dyrbara gudagåva, tröskas sönder av krass beräkning. Det illustreras väl av att äktenskap, något som förvandlar hela livet för två människor, avhandlas i konkreta ordalag med neutralt tonläge, mellan företrädesvis de två ivrigaste maktspelarna, ministerpresident von Walter och sekreterare Wurm (Gerhard Hoberstorfer och Andreas Kundler). I skarp kontrast till dem spelar hovmarskalk von Kalb (Robin Keller) ut hela sitt känsloregister över nedstänkta byxor och andra banaliteter. Första scenen, hemma hos den oskyldiga borgerliga familjen Miller vars dotter står i centrum för skeendena, har också en skev ton av humor som återkommer så oregelbundet att den mest irriterar. Den unga Luise Miller framställs med en underhållande ilska och morskhet som Maja Rung gör så väldigt bra, men som tyvärr fuskar bort allvaret i de många hoten mot hennes familj.

Det medvetet kantiga spelet gör att det blir generellt svårt att engagera sig känslomässigt i pjäsen. Sorgen och sympatin för de unga älskande som luras från varandra av lögner och intriger hinner svalna inför deras stora och långa, mycket långa uppgörelse mot pjäsens slut, en uppgörelse som dessutom fläckas av det där opassande inslaget av modern humor.

Scenrummet är en fin variant av den akvarieliknande kub av ljus som Bente Lykke Møller skapade på Operans scen under de olika delarna av Wagners Ring. Litet mindre lyckat är att alla uppträder i blanka sidenkläder av liknande modell, så att skillnaderna i maktanspråk suddas ut. Självklart är ju alla människor egentligen lika mycket värda, men här förlorar främst Luise på att det inte tydliggörs hur utsatt hon och hennes familj är.

Den som står sig bäst i det här medvetet kantiga spelet är Lady Milford, kvinnan som andra ser som en bricka i spelet men som har ett starkare samvete och större intellektuell skärpa än de flesta andra på scenen. Eva Rexed blixtrar och imponerar i rollen, och hennes inlevelse blir ännu större när den filtreras genom den överdrivet teatrala spelstilen som hon lyckas med bäst av alla under kvällen. Scenerna mellan Lady Milford och hennes kammarjungfru Sophie (Claire Wikholm) är föreställningens behållning.

Länk till Stadsteaterns sida om Kärlek och politik

Foto: Petra Hellberg

The Big Short

Det är synd att Mammon lockar så. Inte bara när begäret blir så starkt att man begår brott för att komma över mer pengar, utan också för att finansbranschen lockar till sig så många som vill arbeta nära pengaflödet för att ha chans på en egen förmögenhet. En del av dem är skärpta hjärnor som skulle kunnat göra nytta inom naturvetenskaplig forskning, medicin och andra välståndsgenererande branscher. Andra drivs mer av suget efter pengar och tänker inte igenom vad som ligger under tickande börskurser och fluktuerande index. Den senare gruppen visade sig vara enormt mycket större än den förra i händelserna som föregrep bankkrascherna för några år sedan, vilket har blåsts upp till en löst sammahängande historia i filmen The Big Short.

 De viktiga stolparna i skeendet är tagna ur verkligheten, liksom de flesta aktörerna vi får se. Handlingen är dock förenklad, uppdramatiserad och strömlinjeformad för att göra sig på vita duken, något som då och då kommenteras med en blinkning till oss som tittar. Bakgrunden till det hela, de invecklade finansinstrument som var så komplicerade att ingen* brydde sig om att analysera hur de fungerade, förklaras tydligt i inskjutna scener.

*Ingen brydde sig om att pröva hur sunda de bostadslån var som låg till grunden för de finanspapper som ansågs som bergsäkra, inte förrän Michael Burry gjorde det, noggrant och metodiskt. Christian Bale spelar honom väl, en smart ensamvarg som triggar alla efterföljande aktörer i dramat - de som faktiskt vann på krisen, för att de satsade på att lånesnurran skulle krascha snart. Trots att de Burry möter först vägrar tro honom, sprider sig hans satsningar till nya intressenter; via bankerna som knappt vill ta emot hans ordrar, och till och med via en felringning till en investerargrupp med samma namn som den han egentligen ville nå.

Männen som ser att Burry förstått något som alla missat startar sina egna satsningar, med något olika skäl och med helt olika temperament. Steve Carrell som den koleriske Mark Baum är irriterande rolig tillsammans med sitt dryga gäng, Ryan Gosling som banktjänstemannen Jared Vennett är många gånger kommentator till publikens fromma, men utan att undkomma det överhängande intrycket som slemmig typ med stort egenintresse.

I kölvattnet förljer två investerare i en mindre liga, Charlie Geller och Jamie Shipley (John Magaro och Finn Wittrock). För att ens få en fot in på marknaden, och för att försäkra sig om att vad de ser faktiskt är sant, vänder de sig till den fd storinvesteraren Ben Rickert (Brad Pitt). Denne skäggige sanningssägare står för filmens utbrott av sunt förnuft: när de två unga killarna jublar över alla pengar de tjänat, hugger han ilsket emot med att vad det faktiskt betyder är att miljoner av människor har förlorat sina hem.

Det är inte konstigt att alla historien huvudrollsinnehavare är män, eftersom det var så det såg ut i verkligheten, och jag tror säkert att de hade den machoattityd och jargong som visas upp. Men filmen är ändå onödigt grabbig när den liksom oundvikligen glider in bland nakna dansare på en strippklubb, och låter en av infodumperna utföras av Selena Gomez i ett bubbelbad. Vilken är målgruppen då?

Jag är ändå glad att The Big Short gör det så överskådligt hur blind finansvärlden är när den drivs av lika delar girighet och dumhet. Ett fungerande flöde av pengar i ett samhälle är lika viktigt som blodet i blodomloppet, och visst behöver det finnas aktier, optioner och andra instrument för dem som vill och vågar ta risker. Men när alla springer åt samma håll utan att ifrågasätta och tänka efter, och när en bubbla blåses upp och skapar bieffekter på gräsrotsnivå, och när det händer gång på gång, då visar finansbranschen hur omogen den är i form av egenpremiering och brist på självreglering. Ett dagligt race om miljoner där finansiella idioter är de största spelarna.

Erik Johansson på Fotografiska

Med en kamera i varje mobil är var människa fotograf idag, och det finns många vackra och inspirerande ögonblick i vardagen att föreviga. Men Erik Johansson ser något mer i de bekanta landskapen, och i sina foton leker han med åkrar och vägar som om de vore något helt annat än vad vi är vana vid. Med fantasi, noggrannhet och mycket arbete med detaljerna skapar han hyperrealistiska bilder från en drömvärld där andra naturlagar gäller.

Det är spännande att se en sax följa de streckade linjerna i landsvägen, och klippa upp så att åkerlotterna delar på sig. Kvarnen står inte vid en flod, utan det är själva åkern som forsar utför och driver skovelhjulet runt. Jag känner igen tankarna från det förbiflygande landskapen under långtråkiga bilfärder, men Erik Johansson har följt dem hela vägen och genomfört dem med sådan detaljrikedom att de blir hyperrealistiska mitt i sin osannolikhet.

De stora bilderna visas i dämpad belysning i Fotografiskas salar, så att man lätt kan känna sig transporterad till en drömvärld. Flera av Erik Johanssons scenarier utspelar sig i och omkring sovrum. En halvsovande pappa tar några kliv i ett nattlandskap på sin väg med ett glas vatten till ett ropande barn. Det vita lakanet vid sängens fotända övergår till att bli ett perfekt skidlandskap, och vid huvudändan har en snötäckt gran dykt upp i sovrummet.

När man hajat till av en bilds idé finns det alltid fler detaljer att förundras över. Mannen som hänger upp våder med ljusare vidder framför den grå himlen - hans stege står till hälften i/på landskapet han själv tagit med sig. Det är kittlande att se Erik Johanssons bearbetade fotografier, och jag hoppas att hans fantasi fortsätter att spela länge än.


Länk till Fotografiskas sida om Erik Johansson Imagine: Created Reality

Länk till Erik Johanssons hemsida

Kreutzersonaten på Stadsteatern

Ett allkonstverk av extra fint slag bjuder Klara Soppteater på när man spelar Kreutzersonaten. Det börjar med musiken, den uttrycksfulla violinsonat som Ludwig van Beethoven skrev 1803. År 1889 skrev så Lev Tolstoj en långnovell med samma namn, där musikstycket spelar en viktig roll.

I dagens Stockholm sitter Maria Rostotsky vid flygeln och spelar lätt och ljuvligt, tills Etienne Glaser kommer in och börjar berätta historierna kring hur de två verken kom till, och hur det senare orsakade ivrigt intresse följt av censur i Ryssland på grund av sitt innehåll. Så läser han valda stycken ur boken, och med fin inlevelse ger han den psykologiskt intrikata prosan glöd. Det vi får höra är ett spel på känslor men med dolda kort; mannen som berättar vill inte låtsas om sin svartsjuka på sin gamle vän, bjuder hem honom med låtsad likgiltighet och insisterar på att han, en skicklig violinist, skall spela tillsammans med hustrun, som habilt trakterar pianot.

Kreutzersonaten. René François Xavier Prinet. Målning från 1901

Det passar utsökt att vi i publiken just fått en god soppa och mörk chokladkaka som smälter i munnen, när det berättas om hur det till synes motvilliga paret spelar Kreutzersonaten på en fest i hemmet. Christian Svarfvar har anslutit sig på scenen, och varvat med läsningen får vi höra satserna i Kreutzersonaten. Det är inte svårt att förstå vilka verkliga passioner det måste ha frammanat hos berättelsens musiker, att träna på de intensiva partierna, och sedan framföra det i samklang, med en gemensam hemlighet inför skaran av åhörare. De båda musikerna på vår scen spelar med både precision och känsla styckets stafettliknande melodier, de klimaktiska partierna och de stillsamma dialogerna.

Det är ett bra val att vi i föreställningen inte får höra hur historien slutar! På så sätt hänger mysteriet och de oförlösta känslorna kvar i luften, och vi lockas att läsa boken och lyssna på musiken igen. Gärna det, tillsammans med minnena av den här ypperliga föreställningen.

Länk till Stadsteaterns sida om Kreutzersonaten

Maria Rostotsky (piano) och Christian Svarfvar (violin)

Batman vs. Superman

Min vurm för superhjältar grundlades på 1980-talet med hängivet läsande av serietidningarna Stålmannen och Rymdens Hjältar. Det fanns ingen hejd på vilka kraftfulla motståndare Stålmannen kunde råka ut för, och äventyren var mycket spännande. Så hur mycket jag än engagerar mig i de många Marvelfilmerna och hur de hänger ihop, är jag litet ledsen över att Stålis-filmatiseringarna inte lyft lika bra.

Ännu mer besviken är jag över att nysatsningarna så ofta måste ta vägen att misstänkliggöra Stålmannens avsikter. Superman skapades av Jerry Siegel och Joe Shuster 1938, och genom andra världskriget och framåt stod han som en symbol för Den Goda Sidan, ärlig och rakryggad. När Läderlappen-serien integrerades i Stålmannentidningen på 1980-talet blev vi Stålis-fans varnade att Läderlappen INTE, till skillnad från Stålmannen, svurit att aldrig döda någon annan människa.

Men i 2016 års film är det alltså Batman/Bruce Wayne som börjar ifrågasätta de goda intentionerna hos Superman, superhjälten som lever i samma stad som han men spelar i en annan liga med sina övernaturliga krafter. Visst finns det anledning att reflektera över att Superman skulle kunna radera hela jordens befolkning OM han ville, och visst dödades och skadades många människor, liksom flera av Metropolis' skyskrapor, under striden mot General Zod. Men någon djupare analys följer inte på de tankarna, utan det blir avstampet för Bruce Waynes hemliga kamp mot Superman, i vilken han själv inte ofta visar upp någon större människokärlek.

När en uppföljare till Man Of Steel utannonserades, nämnde man att även Batman skulle dyka upp i filmen. På vägen modifierades det till att bli en hälften-hälften-film med Batman först i titeln. Alltså vill man hellre rida på minnet av Christopher Nolans våldsamma Batman-trilogi, och det är väl logiskt om man vill räkna in biljettpengarna från biobesökare med kort minne hellre än hängivna Stålmannenfans. Så får vi åter igen Batmans begynnelsehistoria, den såriga punkten där barnet Bruce Wayne blev föräldralös, följt av ännu fler minnesbilder och mardrömmar. Det visar sig ligga en anledning bakom de allt mer förvirrade och våldsfyllda synerna i Bruce Waynes hjärna, men de tar ändå för stor plats i filmen och leder handlingen in på stickspår.

Handlingen, ja. Den är inte så strömlinjeformad som i andra actionfilmer. Det pågår flera skeenden parallellt, scener som är pusselbitar men vars betydelse inte görs klart förrän långt senare. Det är en mycket långsam uppladdning till inte bara en stor urladdning, utan flera och större konfrontationer efter det. I mitt fall började jag efter ett tag att uppskatta den ofokuserade uppbyggnadsfasen; jag tänkte mig att den inte var vad man väntade sig av en storfilm, men att den mer liknade en TV-serie.

Men det finns flera saker att irritera sig på även om man accepterar den berättarstilen. Stålmannen kallas till förhör på oklara grunder - inget mer än guilt by association, egentligen. Holly Hunter spelar en senator som tack och lov är ambivalent till sin åklagarroll - bra, för det är alla tittare också. Men där 2006 års Superman Returns lät Lex Luthor vara en tråkig byråkrat, har man tio år senare skruvat knappen åt andra hållet och låter honom flippa ut och bli en jobbig typ i Jesse Eisenbergs gestalt. Vilket leder mig till den kolossala slöhet och slarv med vilken staden Metropolis hanterar General Zods skepp och andra kryptonska artefakter. En av många logiska luckor i filmen.

Något gott jag ändå vill säga om Batman vs Superman är vad filmen gör för att börja etablera ett DC Comics-universum med flera superhjältar som alla är på gång att få sina egna filmer. Den största glädjen är förstås Wonder Woman, som Gal Gadot ger stil, säkerhet, övernaturlig styrka och självständighet. Jag tycker också om hur Supermans strider, som i försvagat tillstånd gör särskilt ont, speglas i Lois Lanes (fina Amy Adams) oro för mannen hon älskar. Men finns det någon regissör som är tillräckligt bra för att ge oss en Stålman som är en superstark och välvillig hjälte, och som hamnar i svåra konflikter och strider utan att världen vänder sig mot honom? Serietecknarna lyckades bra med det under de första decennierna. Kanske är det dags att gå tillbaka i tiden och ge oss en gammaldags god Stålmannen igen.

Ellen Thesleff på Sven-Harrys

Ellen Thesleff föddes i Helsingfors 1869. Som äldsta dottern till en konstintresserad ingenjör blev hon uppmuntrad att teckna och måla, och kunde viga sitt liv åt det. Förutom att studera måleri och teckning i Helsingfors gjorde hon också flera resor till kontinenten, och kunde jämföra ljuset vid Medelhavet med det i Murole, norr om Tammerfors, där familjehemmet låg.

Ellen Thesleffs tavlor har en mjukhet men samtidigt tyngd. Speciellt uppskattar jag hennes stilleben mot mörk bakgrund, och ännu mer den fina tavlan av en fiolspelande kvinna där profilen är tecknad silvervit av ljuset som faller in från utanför bilden.

 Thesleff var också skicklig på färgtryck, såväl etsningar som träsnitt. Efter hand utvecklade hon tekniken för att ge sina träsnitt diffusare partier och alltså mer likna sina mjuka kompositioner i oljemåleriet.

Jag måste ändå erkänna att jag inte kan harmoniera mig själv med stämningen i de tavlor som är uppbyggda av  pasteller. Inte bara färgskalan utan också de grova dragen gör att jag inte känner igen mig. Jag är ändå mycket glad att Sven-Harrys har samlat så många av Ellen Thesleffs verk så att vi kan få se hennes inspiration och utveckling under de aktiva åren.

Länk till Sven-Harrys sida om Ellen Thesleff

Arkfall av Carolyn Ives Gilman

Arkfall är en Nebulanominerad långnovell, som hinner berätta en hel del spännande om den istäckta världen Ben på sina dryga fyrtio sidor. Ives Gilman sade att hon ville utforska hur livet skulle kunna gestalta sig i en värld där de bästa överlevnadschanserna är nära varma källor långt under vattenytan, och det hon målar upp är klaustrofobiskt och fantasieggande på samma gång.

Huvudpersonen Osaji är van vid ett samhälle som skapat sig utrymme i konstruktioner under vattnet, så det besvärar inte henne i berättelsen förrän hamnen riskerar att krossas, eller hennes fartyg hamnar på mycket djupt vatten. Hon har dock känt sig fastlåst i det tätt sammanvävda samhället och vill i första kapitlet lämna Ben, men är dock snabb att försvara sin värld mot en dryg besökare från en annan planet. Det är inte bara bosättningarna som befinner sig djupt under ytan; känslor och tankar hålls också nere av en överdriven artighet som lånar sig åt passiv-aggressiva nålstick som är svåra att bemöta.

Carolyn Ives Gilman ger några fascinerande detaljer om hur Benniternas skepp är skapade; de är luftfyllda blåsor skapade av organiskt material med porer för människors in- och utpassering med minimalt vatten- och luftspill. Inuti är de självförsörjande för besättningen med ett delvis slutet omlopp av avfallsprodukter och näringsämnen. Hela meningen med skeppen är att de skall flyta runt i det närmaste havet och så frön till växtlighet för att utvidga de människovänliga områdena. Eftersom expansion är så svårt för kolonisatörerna har de dock inte utforskat mer än en liten del av planetens oceaner, och inte letat efter några urinvånare...

Berättelsen kom igång snabbt och gav hela tiden intressanta ledtrådar till livet på Ben och vad som fortfarande fanns att upptäcka, och det gjorde boken spännande att läsa. Dock var det litet snopet hur snabbt historien knöts ihop och tog slut, men nu var det ju en novell och hellre än att brodera ut till en tunn roman föredrar jag att författaren avslutade den i tid. Förutom att jag är mycket förtjust i genren "nybyggare på andra planeter" tycker jag om Carolyn Ives Gilmans idéer om annorlunda levnadsförhållanden och hennes miljöbeskrivningar, och ser fram emot att läsa fler verk från hennes penna.

Fler böcker av Carolyn Ives Gilman:
Halfway Human
Dark Orbit 
Isles of the Forsaken

De stora vidderna på Dramaten

När Arthur Schnitzler skrev sina pjäser för drygt hundra år sedan sågs de som chockerande av många. Vad han skrev om var visserligen sådant som faktiskt försiggick i de välbeställda Wien, men otroheterna och sveken var inte socialt acceptabla och det uppfattades som oanständigt att gestalta det på scenen. Men Schnitzler visste vad han skrev om och gjorde det med en insikt som till och med den samtide Sigmund Freud avundades honom. Det var som att han använde sin analytiska skärpa från sitt dagliga yrke som läkare och tillämpade det på människors tal och handlingar, för att analysera drivkrafter och tankar som kanske inte ens stod klara för aktörerna själva. Mer imponerande är att han kunde gestalta vad han hittade som pjäser som är intressanta och nervpirrande än idag, såsom De stora vidderna som spelas på Dramaten.

Det är bra att uppsättningen är placerad i en diffus nutid, för inget i handlingen känns daterat. (Dock tycker jag att det är litet synd att läkaren i pjäsen är så mycket mer lufsigt klädd än de övriga, för det överdriver hans roll som utomstående och litet tafatt mer än nödvändigt.) I centrum står paret Hofreiter, den charmige och extroverte Friedrich och hans mer tillbakadragna maka Genia (Thomas Hanzon och Petronella Barker). De har det gott ställt och kan unna sig vad de vill, och Friedrich unnar sig gärna affärer med kvinnorna i bekantskapskretsen. I sitt priviligerade liv ser han ingen anledning att hänga upp sig på gammaldags konventioner och känslor.

Gång på gång konfronteras Friedrich med människor vars känslomässiga bindningar tycks honom obegripliga; en vän som inte tänker förskjuta sin fru för att hon varit otrogen, eftersom han älskar henne så. Herr von Aigner (Staffan Göthe) som inte vill dyka upp hos sin före detta maka och vuxne son efter tjugo år då han vet hur djupt han sårade dem vid skilsmässan. En man som tar sitt liv för att han inte kan få den han älskar. En kvinna som kanske inte skulle tagit mannen till älskare även om hon vetat att det betydde liv eller död för honom. Thomas Hanzon gör ett gott jobb av att visa sin oförståelse utan att bli ohyfsad eller otrevlig. Ja, konvenansen kräver ändå att man beter sig värdigt. Men det är ändå svårt att förstå vad som pressar Friedrich till sitt sista stora utspel. Är det omgivningens förväntningar eller har han till sist drabbats av en äkta känsla? I så fall är den äkta känslan nog snarast den djupa kärleken till sig själv och sin bild mot omvärlden. Den typen finns det många av än idag, på alla nivåer och i alla möjliga situationer.


Länk till Dramatens sida om De stora vidderna

Foto: Roger Stenberg