Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller gör ännu en insats för att föra upp Schiller på svenska scener, men även om Kärlek och politik är snäppet bättre än deras Don Carlos på Dramaten för sju år sedan, är pjäsen en tungrodd historia som förlorar ytterligare på den konstiga regin. Jag vet inte om det har stuvats om i manuset, men ofta känns det som att scener bytt plats och till och med att det klippts i replikerna, så att handlingen tycks röra sig i zick-zack.
Något pjäsen vill visa är hur äkta känslor och kärlek, denna dyrbara gudagåva, tröskas sönder av krass beräkning. Det illustreras väl av att äktenskap, något som förvandlar hela livet för två människor, avhandlas i konkreta ordalag med neutralt tonläge, mellan företrädesvis de två ivrigaste maktspelarna, ministerpresident von Walter och sekreterare Wurm (Gerhard Hoberstorfer och Andreas Kundler). I skarp kontrast till dem spelar hovmarskalk von Kalb (Robin Keller) ut hela sitt känsloregister över nedstänkta byxor och andra banaliteter. Första scenen, hemma hos den oskyldiga borgerliga familjen Miller vars dotter står i centrum för skeendena, har också en skev ton av humor som återkommer så oregelbundet att den mest irriterar. Den unga Luise Miller framställs med en underhållande ilska och morskhet som Maja Rung gör så väldigt bra, men som tyvärr fuskar bort allvaret i de många hoten mot hennes familj.
Det medvetet kantiga spelet gör att det blir generellt svårt att engagera sig känslomässigt i pjäsen. Sorgen och sympatin för de unga älskande som luras från varandra av lögner och intriger hinner svalna inför deras stora och långa, mycket långa uppgörelse mot pjäsens slut, en uppgörelse som dessutom fläckas av det där opassande inslaget av modern humor.
Scenrummet är en fin variant av den akvarieliknande kub av ljus som Bente Lykke Møller skapade på Operans scen under de olika delarna av Wagners Ring. Litet mindre lyckat är att alla uppträder i blanka sidenkläder av liknande modell, så att skillnaderna i maktanspråk suddas ut. Självklart är ju alla människor egentligen lika mycket värda, men här förlorar främst Luise på att det inte tydliggörs hur utsatt hon och hennes familj är.
Den som står sig bäst i det här medvetet kantiga spelet är Lady Milford, kvinnan som andra ser som en bricka i spelet men som har ett starkare samvete och större intellektuell skärpa än de flesta andra på scenen. Eva Rexed blixtrar och imponerar i rollen, och hennes inlevelse blir ännu större när den filtreras genom den överdrivet teatrala spelstilen som hon lyckas med bäst av alla under kvällen. Scenerna mellan Lady Milford och hennes kammarjungfru Sophie (Claire Wikholm) är föreställningens behållning.
Länk till Stadsteaterns sida om Kärlek och politik
Något pjäsen vill visa är hur äkta känslor och kärlek, denna dyrbara gudagåva, tröskas sönder av krass beräkning. Det illustreras väl av att äktenskap, något som förvandlar hela livet för två människor, avhandlas i konkreta ordalag med neutralt tonläge, mellan företrädesvis de två ivrigaste maktspelarna, ministerpresident von Walter och sekreterare Wurm (Gerhard Hoberstorfer och Andreas Kundler). I skarp kontrast till dem spelar hovmarskalk von Kalb (Robin Keller) ut hela sitt känsloregister över nedstänkta byxor och andra banaliteter. Första scenen, hemma hos den oskyldiga borgerliga familjen Miller vars dotter står i centrum för skeendena, har också en skev ton av humor som återkommer så oregelbundet att den mest irriterar. Den unga Luise Miller framställs med en underhållande ilska och morskhet som Maja Rung gör så väldigt bra, men som tyvärr fuskar bort allvaret i de många hoten mot hennes familj.
Det medvetet kantiga spelet gör att det blir generellt svårt att engagera sig känslomässigt i pjäsen. Sorgen och sympatin för de unga älskande som luras från varandra av lögner och intriger hinner svalna inför deras stora och långa, mycket långa uppgörelse mot pjäsens slut, en uppgörelse som dessutom fläckas av det där opassande inslaget av modern humor.
Scenrummet är en fin variant av den akvarieliknande kub av ljus som Bente Lykke Møller skapade på Operans scen under de olika delarna av Wagners Ring. Litet mindre lyckat är att alla uppträder i blanka sidenkläder av liknande modell, så att skillnaderna i maktanspråk suddas ut. Självklart är ju alla människor egentligen lika mycket värda, men här förlorar främst Luise på att det inte tydliggörs hur utsatt hon och hennes familj är.
Den som står sig bäst i det här medvetet kantiga spelet är Lady Milford, kvinnan som andra ser som en bricka i spelet men som har ett starkare samvete och större intellektuell skärpa än de flesta andra på scenen. Eva Rexed blixtrar och imponerar i rollen, och hennes inlevelse blir ännu större när den filtreras genom den överdrivet teatrala spelstilen som hon lyckas med bäst av alla under kvällen. Scenerna mellan Lady Milford och hennes kammarjungfru Sophie (Claire Wikholm) är föreställningens behållning.
Länk till Stadsteaterns sida om Kärlek och politik
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar