En musikal är larger than life - med jämna mellanrum går handlingen över till dans och replikerna till sång. Därför är det en utmärkt idé att göra musikal av den sanna historien om Carmencita Rockefeller, kvinnan som i början av 1980-talet tjusade Skånesocieteten med spännande berättelser ur sitt liv. Som efternamnet antyder; del av den amerikanska storfinansfamiljen Rockefeller, men därtill dotterdotter till den japanske kejsaren Hirohito! Hon charmar alla med sin karisma, och bit för bit undslipper hon sig nya detaljer om sig själv. Hon är diplomat, inblandad i hemliga operationer och ständigt på sin vakt för förföljare - ibland måste hon lämna landet i hast - och dessutom en ytterst framgångsrik läkare och medicinsk forskare.
Historien utgör god mylla för de skilda sång- och dansnumren: en sirlig japansk solfjädersdans, Texas-blues och till och med en stämningsfull afrikansk folksång på ett av alla de tjugotre språk hon behärskar! Vid hennes sida finns brodern Bing Rockefeller, general i Amerika, och så den trogne älskaren Åke.
Det är Åke som inleder historien, då han börjar berätta om Carmencita för domstolen som utreder bedrägeriåtalet mot henne. För nej, hon är inte alls någon halvjapansk arvtagerska, utan en lokal hårfrisörska, gift med mannen som kallar sig hennes bror. Men omvandlingen till Carmencita var så övertygande att många människor helt och hållet föll för hennes allt vildare historier. Skulle det kunna hända i dag, med Google några tangenttryckningar bort? Eller finns det inte ännu en önskan i oss att bli lurade, ett hopp om att det faktiskt är så här, fastän det verkar för bra för att vara sant?
Med enkel men effektiv scenografi och snabba klädbyten skapar de åtta personerna på scen de olika miljöerna och stämningarna. Alla är ytterst begåvade sångare med säkerhet i dansstegen, och Anna-Maria Hallgren som Carmencita lyser som en sol med sin starka, vackra stämma. Rolf Lydahls porträtt av den lurade Åke är rörande, men låter honom inte bli en stackare. Musiken är mycket välskriven och melodiös, och växlar mellan rena succélåtar och stillsammare ballader. Handling, musik och framförande samverkar till att göra Carmencita Rockefeller till en hellyckad musikal, värd att sättas upp många gånger på flera scener i Sverige och hela världen.
Historien utgör god mylla för de skilda sång- och dansnumren: en sirlig japansk solfjädersdans, Texas-blues och till och med en stämningsfull afrikansk folksång på ett av alla de tjugotre språk hon behärskar! Vid hennes sida finns brodern Bing Rockefeller, general i Amerika, och så den trogne älskaren Åke.
Det är Åke som inleder historien, då han börjar berätta om Carmencita för domstolen som utreder bedrägeriåtalet mot henne. För nej, hon är inte alls någon halvjapansk arvtagerska, utan en lokal hårfrisörska, gift med mannen som kallar sig hennes bror. Men omvandlingen till Carmencita var så övertygande att många människor helt och hållet föll för hennes allt vildare historier. Skulle det kunna hända i dag, med Google några tangenttryckningar bort? Eller finns det inte ännu en önskan i oss att bli lurade, ett hopp om att det faktiskt är så här, fastän det verkar för bra för att vara sant?
Med enkel men effektiv scenografi och snabba klädbyten skapar de åtta personerna på scen de olika miljöerna och stämningarna. Alla är ytterst begåvade sångare med säkerhet i dansstegen, och Anna-Maria Hallgren som Carmencita lyser som en sol med sin starka, vackra stämma. Rolf Lydahls porträtt av den lurade Åke är rörande, men låter honom inte bli en stackare. Musiken är mycket välskriven och melodiös, och växlar mellan rena succélåtar och stillsammare ballader. Handling, musik och framförande samverkar till att göra Carmencita Rockefeller till en hellyckad musikal, värd att sättas upp många gånger på flera scener i Sverige och hela världen.
 |
| Den "verkliga" Carmencita Rockefeller |
Kul nyskriven musikal - gå och se den! Bra musik, otroligt händelseförlopp (byggd på verkligheten!). Lättsamt och fartigt om två som lite före sin tid lajvade på 70-talet i Skåne. Tyvärr lajvade de bland den ovetande allmänheten (vilket ju i lajvkretsar generellt anses vara dålig stil). Det blev tandagnissel, gråt och rättegång. Men de ville tydligen egentligen mest bara leka.
SvaraRadera