Den lille pojken Amal ligger sjuk i sitt rum. Han längtar ut, men får inte gå ut, det skulle göra hans sjukdom värre. Istället sitter han i fönstret och ropar till människorna som går förbi: en yoghurtförsäljare, byns väktare, flickan Sudha som plockar blommor för att sälja. För ett barn som längtar ut blir varje syssla spännande - att sälja yoghurt, att dela ut post - och det gör gott för människorna att se sitt uppdrag genom Amals ögon och höra hur viktiga de är.
Pojkens fosterfar slits mellan byns stränge boklärde, som nu inte ens vill låta familjen öppna gardinerna mot ljuset, och "farfar", en fantasifull gamling som klär ut sig och tar in leken till Amal. Är det falskt hopp som han för med sig? Men Amals tal har rört människorna utanför fönstret; om och om igen ber han dem att inte glömma honom utan komma tillbaka, och de glömmer honom verkligen inte, utan på ett underbart sätt kommer pojkens förhoppningar till liv inne på hans tillslutna kammare.
Pjäsen Postkontoret efter en pjäs av Nobelpristagaren Rabindranath Tagore är iscensatt med hjälp av marionettdockor och filmad. Dockorna och deras röster är personliga och miljöbilderna sparsamma men vackra - det lockande landskapet syns utanför Amals kala rum. Det är en fin bedrift av Silvia Bergman, som studerat Tagore i Indien, att med hjälp av många frivilliga låta pjäsen från 1912 komma till liv.
Hela filmen finns att se på projektets hemsida.
Pojkens fosterfar slits mellan byns stränge boklärde, som nu inte ens vill låta familjen öppna gardinerna mot ljuset, och "farfar", en fantasifull gamling som klär ut sig och tar in leken till Amal. Är det falskt hopp som han för med sig? Men Amals tal har rört människorna utanför fönstret; om och om igen ber han dem att inte glömma honom utan komma tillbaka, och de glömmer honom verkligen inte, utan på ett underbart sätt kommer pojkens förhoppningar till liv inne på hans tillslutna kammare.
Pjäsen Postkontoret efter en pjäs av Nobelpristagaren Rabindranath Tagore är iscensatt med hjälp av marionettdockor och filmad. Dockorna och deras röster är personliga och miljöbilderna sparsamma men vackra - det lockande landskapet syns utanför Amals kala rum. Det är en fin bedrift av Silvia Bergman, som studerat Tagore i Indien, att med hjälp av många frivilliga låta pjäsen från 1912 komma till liv.
Hela filmen finns att se på projektets hemsida.
En jätte-fin filmatiserad dockteater. Pjäsen verkar först enkel men man förstår fort att pjäsen och dess karaktärer är väldigt symboliska. Lite Astrid Lindgren Mio-min-Mio känslan (i Nobelprisklass). Synd dock att pjäsens traditionella indiska bydoktor framställs
SvaraRaderasom "vetenskapsman". Härligt gäng som såg premiären - blandat från barn, via oss 70-talister, till återtäffare från Kvarteret Mullvaden '78. Starkt jobb av skickliga amatörer utan filmbudget men med mycket kunskap och tech-savvy. Verkligen starkt.
Ja, jag funderade också på vad det kunde finnas för anledning för bydoktorn att hålla pojken borta från den friska luften. Vid samma tid i Europa sågs ju frisk luft och djupa andetag som sund praktik, speciellt som motmedel mot tuberkulos. Men olika världsdelar hade förstås olika praktiker.
SvaraRaderaintressant!
SvaraRaderaJa, verkligen, Hannele! Se gärna filmen på den länkade hemsidan!
SvaraRadera