Det finns mycket att gilla när pjäsen Drömmars garn börjar. "Varför viskar vi?" Rose kommer snart att svara på frågan, men de röster och gester de båda på scenen får bara av att tala lågt med varandra gör gott för stämningen. Det är raggning på gång, bredbenta lastbilschauffören Pam har följt med Rose hem. Rose är ännu mer komplex än sin lägenhet och dess udda historia och inredning, och därtill mycket blyg, ja, direkt hämmad.
Det är fascinerande att se Rose, känsligt spelad av Matilda Karlsson, höra hennes udda berättelser och försöka förstå sanningen bakom vad hon säger. Det är dock ganska svårt för mig att förstå hur de två möttes, och den överspända bakgrundsbeskrivningen av Rose och Pam i programbladet ger ingen ledtråd. Det första mötet kommer att skildras i andra akten, en riktigt vacker scen som gör handlingen mer begriplig. Men innan dess är det lättare att se hur olika de båda är: de har olika intressen, språk och humor, och inget alls gemensamt. Inte behöver man ha det, men en så skör person som Rose är svårt att se som en risktagare som skulle bjuda hem Pam.
Det är därför jag som åskådare inte hittar rätta tonläget för att komma in i pjäsen. En stor del av första akten innehåller också Pams berättelse av hur det är att köra lastbil tvärs över landet, och fastän Matilda Karlsson är skicklig och inlevelsefull i rollen känns stycket malplacerat och ointressant.
Mot slutet av pjäsen vrids den skeva handlingen ytterligare ett varv in i det nästan overkliga, och fastän det ges en del förklaringar tappar Drömmars garn markkontakten tillsammans med mitt engagemang. Trots att de båda skådespelerskorna är mycket bra och gör allt rätt har de att jobba med en pjäs som tyvärr inte hittar rätt i balansen mellan jordnära och drömsk.
Länk till Kompani1:s sida om Drömmars garn
Det är fascinerande att se Rose, känsligt spelad av Matilda Karlsson, höra hennes udda berättelser och försöka förstå sanningen bakom vad hon säger. Det är dock ganska svårt för mig att förstå hur de två möttes, och den överspända bakgrundsbeskrivningen av Rose och Pam i programbladet ger ingen ledtråd. Det första mötet kommer att skildras i andra akten, en riktigt vacker scen som gör handlingen mer begriplig. Men innan dess är det lättare att se hur olika de båda är: de har olika intressen, språk och humor, och inget alls gemensamt. Inte behöver man ha det, men en så skör person som Rose är svårt att se som en risktagare som skulle bjuda hem Pam.
Det är därför jag som åskådare inte hittar rätta tonläget för att komma in i pjäsen. En stor del av första akten innehåller också Pams berättelse av hur det är att köra lastbil tvärs över landet, och fastän Matilda Karlsson är skicklig och inlevelsefull i rollen känns stycket malplacerat och ointressant.
Mot slutet av pjäsen vrids den skeva handlingen ytterligare ett varv in i det nästan overkliga, och fastän det ges en del förklaringar tappar Drömmars garn markkontakten tillsammans med mitt engagemang. Trots att de båda skådespelerskorna är mycket bra och gör allt rätt har de att jobba med en pjäs som tyvärr inte hittar rätt i balansen mellan jordnära och drömsk.
Länk till Kompani1:s sida om Drömmars garn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar