Årets bästa filmer 2015

Det är en skön känsla att sitta i en biosalong med en stor duk framför sig och filmljud från alla sidor, speciellt när man ser en actionfilm med effekter och energi som suger en rakt in i handlingen. Årets bästa i den genren var Mad Max: Fury Road - inte mycket till handling men desto fler explosioner och galna fighter. Flera andra actionfilmer, där det fanns ambitioner till mening och handling levde inte riktigt upp till mina förväningar - där tänker jag främst på Avengers: Age of Ultron och Jupiter Ascending. Mer lågintensiv action men desto mer spänning var det i The Martian. Och så andades jag och många andra Star Wars-fans ut när det visade sig att del sju, The Force Awakens, var riktigt bra!

Jag tyckte mycket om den svenska filmatiseringen av Cirkeln, och önskar att den hade blivit en så stor succé att det raskt spelades in uppföljare. Men sådan tur verkar vi inte ha, tyvärr.

En fantastisk upplevelse var Birdman, där de övernaturliga inslagen balanserades i vanföreställningarna hos en man på väg mot sammanbrott.

 Wild Tales från Argentina innehöll egentligen inga övernaturliga inslag men de extrema situationerna och människornas reaktioner gjorde varje berättelse till en saga, ibland skrämmande, ibland fin.

Raktigenom otäck var Nightcrawler, en film om en nyhetsfilmare som gärna befann sig i händelsernas centrum och pressade fram det han skulle kunna sälja dyrt. Jake Gyllenhaal och Los Angeles var helt annorlunda mot hur man brukar se dem: kalla och hårda, utan nåd mot någon som står ivägen.

Mycket jordnära handling bjöd filmen Wild på, Cheryl Strayeds långa fotvandring med skavsår både på fötterna och i minnet.

En annan sorts kraftprov utsattes Miles Teller för i Whiplash av suveränt sadistiske J.K. Simmons. Filmen lyckades skapa både avsmak och lockelse för den intensiva träningen och disciplinen för att bli en av musikerna i jazzens toppskikt.

Ännu allvarligare än när en lärare terroriserar en klass är när en stat släpper makten fri åt själviska, självgoda småpampar som ostraffade kan krossa människors liv för sin egen vinning. Ryska Leviatan var en skrämmande historia med ett slut man ser men inte kan förhindra.

Även från 1800-talets Berlin kunde man få se ett skeende rulla vidare mot ett sorgligt slut när det väl startats, i den lågmälda Amour Fou.

En svensk film som stannade i mina tankar länge var Flocken. Den visade också en process, men med förutfattade meningar, oprövade rutiner och tafatta människor som blev ännu mer sparkade på av både myndigheter och grannarna i den självvalt blinda småstaden.

Men tack och lov fanns det en hel del att skratta åt! Spy var en spionhistoria med flera roliga vändningar, och Trainwreck var en (halv) skrattspegel för chick flicks. Båda hade rätt mix av humor och intelligens för att göra mig dubbelt lycklig.

Men den allra roligaste filmen jag såg i år, också en twist på en känd genre, var Nya Zeeländska What We Do In The Shadows. Där fanns så många genomtänkta detaljer i den lågmälda mockumentaryn om vampyrer att jag vill se om den, och det ser jag fram emot.

Årets bästa böcker 2015

 När jag ser igenom listan över allt jag har läst under året, hittar jag faktiskt en hel del som inte var så bra. En del var böcker jag haft stora förväntningar på, och det är ju extra synd. Men å andra sidan har jag läst en hel del bra böcker också, håller på med några fullträffar just nu och ser alltid fram emot nya läsupplevelser.

Det mesta av vad jag har gillat mest i år har haft åtminstone ett stråk av fantastik. Året började exceptionellt bra med Margo Lanagans samling Red Spikes: korta, intensiva skräcksagor skrivna för en yngre publik men med ett innehåll som fortfarande dyker upp i den här läsarens minne.

Giraffe av JM Ledgard var en annan modern saga, baserad på verkliga händelser i ett tjeckoslovakist zoo på sextiotalet.

Jag kom mig äntligen för med att läsa en klassiker som inspirerat många andra science fiction-verk: den kusliga Riddley Walker av Russell Hoban, om ett stapplande samhälle över tvåtusen år in i framtiden som lever på spillrorna av vad vi lämnade kvar efter ett kärnvapenkrig.

En komplett motsats till framtidsvision är David Maruseks Counting Heads: en långt framskriden teknikutveckling har gett 3D-printrar, nanorobotar, människokloner, AI och andra varianter, och Maruseks styrka ligger i att skildra en sammanhållen värld där allt det här är naturligt och i grunden har förändrat vårt sätt att leva.

China Miévilles Embassytown var en annan vision av ett helt annorlunda samhälle, med en livsform mycket annorlunda än vår, och därtill ett myller av andra intressanta idéer precis som i alla hans böcker.

Jag hinner sällan läsa om böcker, men efter trettio år tog jag mig tid att läsa om ännu en SF-klassiker: Dune av Frank Herbert, konspirationer i flera lager och tusentals år med hemliga missioner. Profetiorna både uppfylls och kastas omkull på nytt i Dune Messiah, som jag just läst ut.

Jag tycker om Peter Høegs förhöjda realism, där övernaturliga inslag smygs in som en del av berättelsen. Årets boken Effekten av Susan var för mycket deckare för mig, men Den tysta flickan sjöng i mina öron i flerdubbel bemärkelse.

Margaret Atwoods berättelser i Stone Mattress tar oss till Alphinland, Arktis och människans hjärta, och det är en fantastisk resa.

Carol Emshwillers säregna röst blev mer eller mindre beroendeframkallande för mig när jag närmade mig slutet av den tjocka novellsamlingen. Leta upp henne och läs! En i taget, så att du inte blir för snurrig.

Året slutade med två bra böcker av två författare som gav mig en stark känsla av att vara i Sverige, ett konstigt Sverige, fastän jag satt på ett plan över Atlanten eller i en tunnelbanevagn i New York. Det var Jerker Virdborgs Skyddsrummet Luxgatan och Stefan Spjuts Stallo.

Raka motsatsen till allt detta är förstås Karl Ove Knausgårds mycket konkreta vardagsskildringar, som dock får sin kvalitet av de filosofiska resonemang han väver in. Jag har bara hunnit läsa hälften av mastodontserien Min Kamp, men den tredje boken var nästan lika bra som hans romaner, så jag kommer att fortsätta i serien framöver.

Lika fast rotad i vardagen, men i en miljö långt från den jag känner till, befinner sig Marilynne Robinsons Gilead. Jag längtar efter att läsa vidare om den lilla kretsen av människor i hennes andra böcker.

Ett ännu hårdare samhälle skildrar Elena Ferrante i My Brilliant Friend, ännu en serie jag knappt kan vänta med att läsa vidare i.

Elena Ferrantes dolda identitet var något som kom för mg när jag läste om den hemlighetsfulle författaren Archimboldi i Roberto Bolaños storverk 2666, men boken är ju förstås mycket mer än det; litteraturen och de högstämda idéerna som lever vidare i kulturen ställs mot de spirande kvinnoliv som brutalt släcks i skrämmande stor skala i Santa Teresa.

Grymheten är mindre påtaglig men utgör grunden till den fascinerande boken In the Light of What We Know av Zia Haider Rahman. Har vi tur kommer den begåvade författaren och mångsysslaren skriva fler böcker.

Toni Morrisons berättelse från sextonhundratalet i A Mercy är häpnadsväckande på flera sätt; man ser ett samhälle börja ta sin form, ett där svarta inte nödvändigtvis är slavar men där knappheten sluter samman grupper och ställer människor mot varandra.

Men bland alla uppslitande böcker läste jag också några roliga, och allra bäst av dem var Edward St. Aubyns Lost For Words. Varje gång jag läser något om Bookerpriset jämför jag det med vad jag läste i den här satiren - överdrivet, men säkert med ett korn av sanning. Läs den för de fantastiska pastischerna på genreböcker och för den roliga leken med den litteratur som jag och många med mig ändå älskar!

Årets bästa konserter 2015

Under några år har jag inte hunnit med att gå på lika många jazzkonserter som tidigare. I år blev det äntligen ändring på det, och det började i höstas, när gamla svenska favoriter som Per 'Texas' Johansson och Goran Kajfes Subtropic Arkestra spelade på Fasching under jazzfestivalen. Och självklart blev det mer jazz och en fantastisk upplevelse att höra Roy Ayers på legendariska Blue Note Jazz Cafe i New York! Som tur var behövde jag inte sakna god musik när jag kom tillbaka till Stockholm och Fasching, för där spelade den fantastiske Kamasi Washington.

Klassisk musik är en annan sorts njutning, men lika underbar på sitt sätt. Jag är mycket lycklig över den Sibelius/Nielsenfestival som Konserthuset satte ihop: nästan två veckor tillsammans med två av mina favoritkompositörer, med konserter varje dag! Och bara två veckor senare samlade sig Kungliga Filharmonikerna igen för den lika väl sammansatta Sagas: Orchestral Fantasy Music, en konsert med musik från fantasy-filmer.

Min pojkvän har öppnat mina öron för hårdrocken, och i år bjöd på extra många och massiva rockkonserter för vår del. Alice Cooper gav en riktigt kul konsert på Gröna Lund, men en ännu större musikalisk upplevelse var Robert Plant på samma scen litet senare. Efter genomlyssning av pojkvännens favoritmusik fastnade jag för Led Zeppelin och AC/DC, och var litet besviken när det verkade som att jag aldrig skulle få höra någon av dem live. Men så uppfylldes mina drömmar när jag som sagt fick höra Zeppelin-sångaren Robert Plant, och samma vecka AC/DC (visserligen under taskiga ljudförhållanden). Därför känns det ännu mer sorgligt att jag inte såg Motörhead spela i december, när vi just idag fått veta att Lemmy Kilmister har dött. Var du än är, Lemmy, röj vidare!

Årets bästa teater 2015

New York-resan i november gav mig en intensiv dos av bra teater. Det som har stannat bäst i minnet är Pulitzerprisbelönade The Flick, om de anställda på en liten biograf, och Old Times, en Harold Pinter-pjäs med fascinerande handling. Båda spelades tonsäkert av fantastiska skådespelare.

Tonsäkra i kubik måste musikalartisterna på Broadway vara, och det var de både i Alison Bechdels Fun Home och i den klassiska Gershwin-musikalen An American in Paris.

Även här i Sverige finns människor som kan både spela teater och sjunga. En helt fantastisk uppsättning var Folkoperans uppsättning av Hoffmans äventyr! På Läckö Slott spelades den njutbara Verdi-operan Beatrice & Benedict. I Gävle spelades berättelsen om Faust, omgjord till en omfattande, omslutande helaftonsföreställning. I mindre skala fick vi höra Ulla Billqvists liv och sånger i Stadsteaterns Köp hjärtan. Och för att svänga tillbaka till Broadway (fast i Stockholm): ett halvdussin talangfulla och smarta unga kvinnor plockade fram de bästa kvinnorollerna ur musikalvärlden och önskade sig, tillsammans med publiken, ännu fler.

Med mindre musik men minst lika mycket sväng spelade Stadsteatern Ibsens En folkefiende i retrofräsch sextio/sjuttiotalstappning. Kusligt tidlös var Becketts Slutspel på samma scen.

På Dramaten var det två tunga klassiker som fick fulländad form på olika och, särskilt för den senare, originella vis: Shakespeares Trettondagsafton och Schillers Maria Stuart. Men ännu mer individuell och fascinerande var uppsättningen av Marlen Haushofers Väggen i Dramatens bakficka Lejonkulan.

Det spelades en hel del underbar teater under 2015 som jag tyvärr missade, och en del som jag hoppas hinna med nästa år. I vilket fall som helst är jag glad för all god teater som sätts upp, med engagerade skådespelare, regissörer och alla som arbetar före premiären och bakom kulisserna för att allt skall klaffa när publiken sitter där och det är här och nu det händer. Jag längtar efter att få se mer av kloka människors visioner om bra teater!

Stallo av Stefan Spjut

Då och då försvinner det ett barn. Vi vet alltför mycket om människans grymhet, så vi behöver inte tro att det är troll som ligger bakom det. I Norrlands skogsbygd kanske det är någon som anar att det bor något konstigt i grannarnas uthus, men så länge barnen försvinner tillräckligt långt från bygden är det inte säkert att man kopplar samman det.

Men det är en underlig liten gubbe som har börjat dyka upp utanför en äldre kvinnas hus. Hon är litet oroad, men alla viftar undan det, förutom Susso Myrén, som intresserar sig för det som finns i skogen. Hennes morfar var en känd naturfotograf som en gång fångade något på bild som inte såg mänskligt ut. Kan det finnas troll på riktigt i de djupa skogarna? Susso riggar en kamera för att få bildbevis och kunna söka vidare.

Stefan Spjuts långa, gedigna berättelse rör sig mellan olika personer och parallella handlingar. Inledningen är så otäck att den knappast går att läsa; underliga saker som händer i skogen runt stugan som en liten pojke och hans mamma hyrt över sommaren. Något kommer att hända, men vad? Eftersom det är i början av boken vet man som läsare inte vad stallo, oknytten, är kapabla till.

Det är en del av bokens styrka; det tar tid att pussla samman vad de övernaturliga varelserna är, hur de ser ut, vad de gör och varför; detta trots att flera av kapitlen utspelar sig på en gård som har stallo boende i sin ladugård. Bit för bit förstår man vad de är för några; stora eller små, med kraft att klä sig i djurhamn för att inte bli upptäckta. De kan bli arga eller vara på gott humör, men även när de är vänligt inställda kan deras styrka och annorlunda uppfattning om skoj leda till katastrofer.

Stefan Spjut är mycket bra på att beskriva omgivningar och samtalston i så skilda miljöer som den underliga storfamiljen med stallo, Susso och hennes mor, syster och expojkvän och andra konstellationer. Den underliga symbiosen mellan människa och stallo känns lika trovärdig som småstadslivet i Kiruna.

Jag tycker om att Spjut kopplar sin berättelse till Sveriges store trollskildrare John Bauer, men önskar att den delen knutits in utan den långsökta svängen över Sven Jerring. I övrigt tyckte jag att Stallo var en mycket bra bok, spännande på många plan och med rötterna i urgamla berättelser som den fint dragit fram i nutid. Jag ser fram emot att läsa mer av Stefan Spjut.

*** Fotnot ***

Jag läste boken under mina dagar i New York. Mitt emellan alla proffsiga musikaler, lysande utställningar och milt storstadsväder kunde jag stanna upp och undra varifrån mina levande minnen av norrländsk vinter kom. Jo, från boken jag plockade upp var gång jag satt på tunnelbanan!

Julfrid

Året 2015 har varit omtumlande på en del sätt, men till största delen förlöpt väl för min del. Jag är mycket tacksam över att leva i en fridsam del av världen och ha möjlighet till att läsa, lyssna och se på vad jag vill. Många tidigare jular har varit smärtsamt ensamma för mig, och inte ens den vackraste kulturen räckte till för att trösta då. Sedan några år tillbaka har jag äntligen ett hem att känna mig välkommen i under familjehögtiderna, och det ger mig större glädje än alla paket jag kunde önska mig. Låt oss alla, så långt vi kan, möta varandra med vänlighet och omtänksamhet, inte bara i jultider utan annars också: gåvor till organisationer som gör världen bättre, vänliga ord till den ständigt sura kollegan, en hjälpsam hand till uteliggaren i parken, en inbjudan till en vän som verkar ensam. Allt sådant är lättare när man själv känner sig stark, men den allra minsta ansträngning man mäktar med ekar och gör gott i en själv även när man är svag.

Jag önskar alla en God Jul med just det lugn, familjesus eller utlandssol som man längtar efter mest.

Hunger Games: Mockingjay Part 2

Att dela upp boken Mockingjay i två delar var verkligen en bra idé. Det ger den andra delen tid att bygga upp oron och förväntningen inför det som säkerligen blir slutstriden mellan motståndsrörelsen och regeringens styrkor, med både farlig infiltration mitt under näsan på President Snow och spektakulära stridsscener - allt förstås filmat och utsänt av båda sidorna. Men den hinner också smyga in tvivlet på vart detta skall leda.

De som ledde revolutionen är sällan de bäst skickade att leda återuppbyggnaden och freden. De som mest vill ha makten är sällan de bäst lämpade att förvalta den. Och om man slår tillbaka mot förtryckarna med samma cyniska kallsinnighet inför förlorade människoliv, är man då inte lika förkastliga som de? Även en fight med de ädlaste motiv smutsas ned av verkligheten.

Rebellerna når Capitols utkanter, och det är fascinerande att se Katniss team ta sig fram i ruinerna av de överdådiga kvarteren. För de skall självklart inte vara vid fronten, utan litet bakom, mindre utsatta och med mer tid för att spela in propagandafilmer. Katniss förstår att hon måste använda sig av sitt givna uppdrag för att komma dit hon vill, och de som styr i Distrikt 13 - president Coin och förre spelmästaren Plutarch Heavensbee - förstår att de måste spinna hennes initiativ till fördel för sig själva.

Jakten på Katniss och hennes grupp inne i Capitol blir till en ny version av Hungerspelen, med fruktansvärda vapen inte minst i form av grymma mutts som förföljer teamet nere i de mörka, vattenfyllda kloakerna. Inte mindre påfrestande för sinnet är det att ha med sig Peeta, fortfarande plågad av Snows hjärntvätt och kanske livsfarlig för gruppen. Han, tillsammans med de ökande tvivlen på hur kriget utkämpas, gör att filmen inte bara blir en spännande actionhistoria med hjältar och läckra specialeffekter, och det gör den värd att minnas.

Camilla Thulin på Kulturhuset

Mitt emellan sjuttiotalets påtvingade antimode-stämning, åttiotalets frossande i starka färger och stora kostymer och luggar och nutidens ohållbara bimbo-ideal finns en stark kvinna att ha som ledstjärna; Camilla Thulin, en modeförebild med både säkerhet i sina uttalanden och yrkeskunskapen att backa upp dem. Kulturhuset i Stockholm har just nu en utställning av hennes kläder och bakgrund, en stilövning både i det stora och det lilla.

Ett viktigt budskap från Camilla Thulin är att man skall klä sig för sin kropp - inte försöka forma sig efter något ideal man egentligen inte liknar, och inte heller dölja kroppen för att den inte stämmer med dagsmodet. Så klokt, och så uppmuntrande att höra! Med en bakgrund i skapande av underkläder har hon ju extra goda kunskaper om våra kroppar och hur plagg kan hjälpa till att forma och stötta - inte plågsamt, utan omtänksamt!

Något annat som Camilla Thulin förmedlar är önskan att vilja klä sig snyggt, inte bara praktiskt, och absolut inte bara i simpla kläder för att göra sig osynlig. Alla kläder i utställningen har något som visar att den som valt plagget har lagt extra omsorg om sitt utseende: lysande färg, stilig skärning, broderier eller något annat vackert.

Utställningen visar alltså inte bara kläder som Camilla Thulin själv har designat, utan även sådana som hon skaffat och inspirerats av sedan sin ungdom, ofta second hand-kläder från andra årtionden eller andra länder. Det är fascinerande att se de pärlbroderade tunikorna från Turkiet och Afghanistan, och jämföra med de klänningar Thulin designat.

Men det är inte bara i vardagsskönhet som Camilla Thulin excellerar, utan förstås också i att skapa scenkläder för teatern, för spelade roller som är larger than life och skall vara det. De många dräkterna med rika färger och intrikata dekorationer får utställningslokalen att glöda som en piratskatt. Det är fint att få gå nära och kunna detaljstudera alla pärlbroderimönster, de som på avstånd skapar ett överdådigt men helt enhetligt och trovärdigt intryck.

I utställningstexter berättar Camilla Thulin om hur designarbetet går till, och hur man kan fuska med sömmarna i scenkläder som ju faktiskt inte är tänkta att ses på närmare håll. Det är intressant att läsa om processen. Det enda jag saknar är mer information om varifrån de ljuvliga tygerna kommer, för de är ju en mycket viktig del i slutresultatet. Specialbeställs de, eller finns de att köpa i Sverige (och varför använder sig inte fler av dem)? Men det är en bisak. Huvudsaken är att en av våra mest kloka, begåvade och stilsäkra klädskapare presenteras tillsammans med sina lockande, inspirerande mästerverk.

Länk till Kulturhusets sida om Camilla Thulin

Skyddsrummet Luxgatan av Jerker Virdborg

Här och där i Stockholm anlades ett antal skyddsrum där befolkningen skulle kunna hålla sig undan de omedelbara effekterna av ett atomvapen. Under efterkrigstiden, när de var nyuppförda, övades det på att samlas där, vilket Klas Östergren nämnt i boken Gentlemen. Skulle det gå att genomföra en sådan övning idag, med bortskämda småstadsstockholmare ovana att ta hänsyn till varandra? Vad skulle hända om övningen blev allvar?

Jerker Virdborg har undersökt skyddsrummen tidigare, i sin lågintensiva roman Försvinnarna. Nu låter han mardrömmen bli verklighet; en massa människor tvingas hastigt söka skydd från ett odefinierat angrepp. I novellsamlingen beskriver Virdborg förloppet ur en mans synvinkel; väntan, osäkerheten på vad som händer och hur länge de måste stanna, behov som börjar pocka och andra människors beteenden i mörkret där de är samlade.

Varvat med ögonblicksbilderna från skyddsrummet kommer berättelser från ett Sverige i krig, belägring och förvirring. De skulle alla kunna vara från samma tidslinje, trots att de är mycket olika varandra.

Den stora styrkan ligger dock, enligt min mening, i att novellerna är just så fristående från varandra och från ett större skeende. Om dagens konfliktzoner får vi (mer eller mindre) information om vilka som strider och vad de har för motivation och mål, vilket (mer eller mindre) förklarar vad som händer i enskilda situationer. Här saknar vi det sammanhanget, och händelserna framstår som exakt så absurda som de egentligen är.

I en novell hejdas en man av vägspärrar och dess hånfulla väktare på väg norrut, där han vill hitta och evakuera sin mor och syster. I en annan tar sig det obegripliga våldet in i vardagen, när några extremt oförutsägbara väktare trasar en man sönder och samman i en tunnelbanestation som snabbt evakueras frivilligt.

Varför sker det här? Hur kan det tillåtas, av staten och av samhället? Hur kan en människa välja att bete sig så här och skada andra människor på så utstuderat grymma sätt? I Jerker Virdborgs blixtbelysning finns det inga ursäkter. Boken är kort men så intensiv att mer skulle vara för mycket. Och då kan jag ändå vara tacksam för att jag bara möter våldet frivilligt, på sidorna i en bok.

Fler böcker av Jerker Virdborg:
Försvinnarna
Mannen på Trinisla
Kall feber

Spectre

När Casino Royale kom för nästan tio år sedan utgjorde den en behövlig omskakning av James Bond-maskineriet. Filmen använde sig av ett råare och mer realistiskt tilltal (tja, relativt realistiskt), likt andra lyckade omstarter som Batman Begins. Daniel Craig var inte bara bra på att slåss trovärdigt utan också en god skådespelare; den hårda ytan kunde brytas av medkänsla eller överraskning, så att den orolige pojken skymtade fram.

Efter det återupplevda barndomstraumat i Skyfall fortsätter grävandet i James Bonds uppväxt i Spectre. Ibland finns inget hat hetare än det mellan familjemedlemmar, det som fått pyra undantryckt länge och matats med dagliga besvikelser, och det är det spöket som vuxit sig starkt och nu hotar såväl världsfreden som James Bond själv.

Därför är det synd att Spectre inte har blivit en bättre film. Skyfall skruvade mor/son-förhållandet till ett spännande drama med inslag av storslaget våld, men Spectre blåser upp konspirationerna några storlekar till och tappar den personliga kopplingen, trots en ypperlig motståndare gestaltad av Christoph Waltz.

På ytan finns det snyggt förpackad action att underhållas av; biljakter i exotiska miljöer, övergivna minerade skyskrapor i Londons mitt, och James Bond i vit kostym som kraschar en vacker tåginredning under slagsmål med en lönnmördare. Men de känslomässiga band som filmen vill spela på syns aldrig i skådespelarnas kontakter, inte ens hos den tidigare så intensive Daniel Craig. I en mäktig scen halvvägs mot slutet kan inte alla läckra explosioner och bränder uppväga att Bond och hans unga följeslagare promenerat genom ett kulregn utan att skadas av de skyttar Bond enkelt prickat av. Tyvärr känns inte Spectre särskilt minnesvärd.

Misery på Broadhurst Theatre NYC

På 1980-talet fanns inget internet och knappt videoband av de senaste filmerna, så en ny bok av Stephen King var en begivenhet - något man såg fram emot, läste och pratade om. Boken Misery, Lida på svenska, var ännu en av de spännande historierna som skräckmästaren skänkte oss fans, en som verkade vara rotad i hans egen oro. För säkert hade han själv mött lika hängivna fans som Annie Wilkes, hon som tar hand om författaren Paul Sheldon efter att han kraschat med sin bil i en snöstorm.

På Broadway i New York har man skapat en perfekt storm av publikmagneter: en spännande historia, känd både från bok och film; en riktigt fin vridbar scen som används smart; och så stora stjärnor i huvudrollerna, nämligen Laurie Metcalf och Bruce Willis.

Paul Sheldon verkar ha haft tur; i en överraskande snöstorm kraschade han med sin bil, och skulle ha dött om han inte räddats av Annie Wilkes som råkade komma precis efter. Hon är sjuksköterska och kan ta hand om hans skador, tur nog eftersom vägarna är igensnöade så att de inte kan komma till sjukhuset. Men Annies omsorger är villkorade; när hon upptäcker att det manus han hade med sig i bilen är fullt av fula ord blir hon arg, och straffar Paul med att bränna upp det och inte ge honom de mediciner han behöver.

Med två brutna ben och ett beroende av smärtstillande medel (i en tid före mobiltelefoner) verkar Pauls situation hopplös. Han försöker att vara Annie till lags för att inte utsättas för hennes godtyckliga straff, men filar samtidigt på flyktplaner, när hans hälsa börjar bli bättre. Det välkonstruerade scenbygget svängde vid pjäsens start från att visa den fint snötäckta verandan till gästrummet där Paul ligger orörlig och inlåst under första delen. När han lyckas ta sig ut genom dörren svänger scenen snyggt i motsatt riktning, så att Paul i sin rullstol alltid är i centrum medan han rullar genom farstun och in i köket. Ack, några ögonblick av farlig frihet - skall han hinna koka ihop en plan för att överlista Annie?

Även om man kan en historia och vet hur det skall gå, kan man bli så tagen av handlingen att man spänner sig av skräck och oro. Med Broadwayuppsättningen av Misery är det svårt att göra det, eftersom huvudpersonen själv inte gör det. Från början till slut verkar Bruce Willis oberörd av sin farliga situation, faktiskt ofta road av att vara på scen. Så synd! Bara litet mer engagemang från hans sida hade gjort stor skillnad.

Istället hänger pjäsen på Laurie Metcalf, och precis som jag räknat med spelade hon sin roll lysande. Hon har ju också den största rollen, och räddar pjäsen från att bli kitsch, även om hon också speglar Willis' småleenden med sin over-the-top galenskap. Tack vare henne blir Misery en panghistoria; läskig, rolig och sevärd.

Länk till Misery på Broadway

Upright Citizens Brigade Chelsea NYC

Improvisationskomedigruppen Upright Citizens Brigade grundades i Chicago redan 1990. Bland grundarna finns en av mina favoritkomedienner Amy Poehler, och sedan gruppen startade en egen teater i New York-stadsdelen Chelsea har många andra komiska snillen tränats och förfinats där; Kate McKinnon från SNL, Abbi och Ilana från Broad City med flera. Jag begav mig dit i hopp om att se morgondagens komedistjärnor födas, men jag är inte säker på att jag prickade in rätt show för det.

Varje kväll på Upright Citizens Brigade Theatre körs minst tre shower, ibland så många som sju på en dag, långt in på småtimmarna. Titeln på showen jag kom till var The (Worst) Nights Of Our Lives, vilket jag tyckte lät lovande, och publiken i den nästan fullsatta källarlokalen var förväntansfull. Dock började det inte bra; konferencieren David Martins humor var av det gammaldags tillkrånglade slaget som jag tröttnade på för tjugo år sedan, och hans sammanfattningar av varje improvisation jagade bort den sista skuggan av humor jag så desperat försökte finna.

Den förste talaren Matt Dennie berättade en historia som innehöll väldigt litet humor, och inte ens om man hade bortsett från att den skulle vara rolig hade den kunnat kallas väl framförd. Jag skruvade på mig i stolen av second hand embarrassment, trots att publiken skrattade en hel del.

Nästa talare, Jessica Williamson, gjorde mig något nöjdare. Hon berättade om ett hiskligt sommarjobb i en nöjespark, och om hur hon bit för bit gjorde sig ännu mindre omtyckt av de pensionsfärdiga medarbetarna hon lagade mat åt i personalmatsalen. Hennes knarriga, deppiga röst var ett bra komplement till eländeshistorian, och en del av händelserna var verkligen skrattretande i sin uselhet. Berättelsen hade dock för långa transportsträckor, för få höjdpunkter och för litet av spetsiga formuleringar för att vara i toppklass. Trots det var den kvällens bästa upplevelse.

Den tredje talaren, Laura Willcox, talade om sig själv och hur många besvikelser i livet hennes höga ambitioner, bristande talang och föräldrarnas peppning tyvärr lett henne till. Jag gillar verkligen den sortens självdistans, men inte heller hennes snack hade tillräckligt med schwung. Dock blir jag litet glad varje gång jag ser henne dyka upp i Inside Amy Schumer (inte så många gånger).

Kvällens mest firade gäst var Matt Wade, en lokal kändis i Hoboken, varifrån han berättade en segdragen och smårolig historia om hur han bara får dåliga pizzor på alla pizzerior men skäms för mycket för att säga ifrån. Fastän det var kvällens mest skämttäta tal var historien så ooriginell och, liksom de andra, så trögt berättad, att jag kände att jag knappt fått valuta för mina fem dollar i inträde. Jag skulle kommit en timma senare och lyssnat på Scott Adsit och John Lutz från 30 Rock istället.

När duvorna försvann av Sofi Oksanen

Hur lever människorna under ockupation? Estland var med om två fientliga övertaganden under nittonhundratalets första halva; den nazityska och den sovjetiska. Noggranna undersökningar om sakförhållanden ger inte hela bilden, men en roman som Sofi Oksanens När duvorna försvann kan ge en känsla av hur fotfolket faktiskt hade det. Med stor faktakunskap i bakhuvudet kan hon beskriva en tid och plats mycket olik vår, där saker ställdes på sin spets, och hur olika människor förhöll sig till trycket uppifrån.

Under en ockupation finns de som kämpar emot, som bokens Roland, som under stor risk smugglar personer ut ur Estland. Juudit, bokens kvinnliga huvudperson, har en intressant tudelad inställning som nog många skulle kunna hamna i: å ena sidan hjälper hon Roland, med risk för sitt eget liv, men å andra sidan njuter hon av fördelarna av att vara en tysk officers älskarinna.

Vilka är då de i ett samhälle som bistår ockupationsmakten? Det finns alltid de som ideologiskt är övertygade om att de gör rätt, men så finns det också de som bokens tredje huvudperson, Edgar. Vare sig det är tyskar eller ryssar som styr gör han allt han kan för att ställa sig in, vara behjälplig och vinna fördelar för sig själv. Det är en överlevnadsinstinkt som väcker förakt, inte beundran, när han utan sinnesrörelse men för sin egen vinnings skull låter andra dömas till död eller deportation till fruktansvärda förhållanden.

Bokens miljöer känns oerhört verkliga tack vare de många vardagsnära detaljerna och de psykologiska insikterna; hur man kommer över kläder och inte minst mat i ett samhälle med brist på det mesta, att man kan bli bestulen på sina vackra skor, hur man hittar den person i en grupp som lättast kan lockas att bli informant. Oksanen beskriver livet under ockupationen så inkännande som om hon faktiskt hade varit där. Som i de bästa framställningarna av svåra tider utgörs en människas oro av en blandning av personliga problem och världshändelser - ofta mer av det förra än det senare. När duvorna försvann är ännu en mästerlig roman av Sofi Oksanen, och jag längtar efter vad hon än kan vilja berätta om härnäst.

Fler böcker av Sofi Oksanen:
Stalins kossor
Utrensning

A View From The Bridge på Lyceum Theatre NYC

Uppsättningen av Arthur Millers pjäs har flyttats från Londons Young Vic till staden där den utspelar sig, New York. Bron i titeln är Brooklynbron, vid vars fot hamnarbetare och andra låglönejobbare bor. De är ofta någorlunda nyinvandrade från Europa, och kämpar för sin plats i USA och om det krympande antalet dagjobb. Från det fattiga efterkrigseuropa kommer dagligen nya människor, men immigrationsmyndigheten håller skarp utkik efter illegala invandrare i immigrantkvarteren.

Två av de unga männen som hoppas på ett bättre liv i Amerika kommer från Italien och skall bo hos sina kusiner, familjen Carbone med överhuvudet Eddie. Det är en farlig situation; det är viktigt att de inte drar uppmärksamheten till sig, upptäcks och blir utvisade ur landet för alltid. Den ene kusinen, Marco, har fru och barn kvar i Italien som är beroende av pengarna han kan skicka.

Ett annat problem som uppstår är att den andre kusinen, Rodolpho, börjar flirta med husets halvvuxna flicka, Catherine. Eddie är mycket fäst vid sin systerdotter och har inte velat se att hon vuxit upp och börjat pröva sin självständighet i den växande staden. En utomstående berättarröst i form av en advokat som Eddie varit i kontakt med varnar publiken för att dramat kommer att sluta i tragedi.

Det är människor som står på scenen, men det som driver handlingen framåt är så många olika impulser av machokultur som krockar; dum, blind, machokultur. Catherines heder måste bevaras från den uppvaktande Rodolpho. Och vad har han egentligen för avsikter, är han kanske ändå homosexuell - han har ju blont hår och sjunger om dagarna! När Eddie begår ett fruktansvärt svek mot kusinerna väcks i sin tur Marcos hämndlysntad, och till slut har båda familjeöverhuvudena agerat så att de har förstört livet för både sig själva och sina familjer. Det är verkligen en tragedi med många aspekter som pjäsen visar upp.

Den belgiske regissören har satt upp pjäsen Ivo Van Hove har satt upp pjäsen i en vit, lysande kub med minimal rekvisita. Det kan tänkas vara ett sätt att släppa fram de renodlade karaktärerna och idéerna som driver dem, och visa i vilket litet, sammanpressat universum handlingen utspelar sig, men den nakna scenen bidrar negativt till upplevelsen för mig. Marcos roll, som är liten men avgörande, hinner inte få något djup som kan locka till inlevelse i hans situation. Livet och valen de talar om blir alltför abstrakta utan en trovärdig omgivning att förankra dem i.

De personer som hinner få mer nyanser är Rodolpho (Russell Tovey), för att man talar om honom och tvivlar på hans karaktär, och Eddies hustru Beatrice (Nicola Walker), försummad och förbisedd av sin make men ändå i fullt arbete med att försöka hålla allt samman. Catherines roll är av det slaget som jag har svårt att förstå, och Phoebe Fox' tolkning av hennes flagnande naivitet hjälper mig inte att få mer insikt. Mark Strong är en fantastisk skådespelare vars insatser på vita duken jag beundrat många gånger, men trots att jag satt nära scenen gick inte några nyanser fram genom Eddie Carbones hårda yta i den här avskalade versionen av A View From The Bridge. Uppsättningen skulle kunna varit intressant, men den har en för dålig balans mellan konkret och abstrakt för min smak.

Länk till Yiound Vics sida om A View From The Bridge

Alberto Burri på Guggenheim NYC

En specialutställning uppför spiralpromenaden i det vackra Guggenheim-muséet visar verk av den italienske konstnären Alberto Burri (1915-1995). Efter andra världskriget upplevde han att världen blivit påverkad, söndertrasad, förstörd. Istället för att måla på traditionellt sätt bearbetade han duken på samma (omilda) sätt som världen blivit behandlad, och skapade därigenom en sårig, tredimensionell yta.

Sacco

 

I en stor utställning visar Guggenheim i New York många av hans verk ordnade kronologiskt och efter de olika serierna av uttryck. Mest kända är sviten Sacchi, där han använt sig av jutesäckar på flera olika vis. Han har målat på dem, tråcklat samman mindre bitar, även med andra material, bränt och lämnat hål, skrynklor och trasor i väven.

Gobbo

 

Gobbi betyder puckelryggar, och i Burris serie med samma namn har han bearbetat duken så att det putar ut pucklar från den. Fylliga texter invid verken berättar om konstnärens intentioner och tillvägagångssätt. Processerna för att skapa de stora tavlorna är fascinerande; järn-verken Ferri, plastgjutningarna Combustioni Plastiche och Cellotex med flera specifika sviter.

Grande Ferro

Guggenheims arkitektur skapar en bonus åt utställningen; när man vandrat ett varv uppåt i atriet kan man se de stora Burri-verken en våning ned på håll. På det avståndet blir de grova delarna i jordnära färger till fina detaljer med ett skimmer av guld och dämpade färger i gedigna toner.

Burris konst är av slaget som inte skulle väcka mitt största intresse om jag såg ett verk mittemellan andra tavlor av avbildande konstnärer i en samlingsutställning. Att få hela Albert Burris konstnärskap presenterat så väl med bakgrundsinformation innebär en liten risk för övermättnad, men framför allt ett bestående intryck och en förståelse för hans ambitioner sprungna ur upplevelser i en svår tid.

Länk till Guggenheims sida om Alberto Burri

Saturday Night Live - The Exhibition

En dröm som inte gick i uppfyllelse under min vistelse i New York var att få sitta i publiken på Saturday Night Live. Det är otroligt populärt och biljetterna är svåra att få tag i, speciellt om man vill gå på en speciell lördag (till exempel den enda veckan man är där). För att trösta mig gick jag på Saturday Night Live - The Exhibition, tacksamt nog under en eftermiddag då endast få andra var där, så att jag kunde strosa runt i lugn och ro.

Redan i utställningens foajé får jag tårar i ögonen av förväntan när jag hör repliker från de fyrtio åren som TV-programmet har sänts. "We are two wild and crazy guys", "Well, isn't that special", hejarop från the Spartan cheerleaders med mera får mig att minnas hur många gånger jag skrattat åt sketcherna de kommer från.

I första utställningsrummet berättas historien om hur det gick till när Saturday Night Live startades för fyrtio år sedan, inklusive bakgrundsinformation om det ganska dystra läget i New York på den tiden. Ljudslingor och videoklipp från showen genom åren spelas i alla rum, och dräkter, rekvisita och manussidor man känner igen.

Det hektiska schemat för en SNL-vecka redovisas på ett levande sätt, från berättelser och korta filmer från genomläsningen då det bestäms vilka sketcher som får vara med, över alla praktiska förberedelser som pågår in i det sista. En videofilm visar hur Taran Killam förvandlas till Gollum i den fantastiska crossoversagan Hobbit/Office. En annan monitor visar hur den dräktansvariga så fort en sketch är över rycker tag i kvällens värd och drar iväg henne för ett blixtsnabbt klädbyte.

En sal uppriggad som ett kontrollrum låter en känna på att sitta som tekniker och övervaka alla kameror på en gång, samt se hur scenjobbarna in i det sista bygger ihop en bakgrund sekunderna innan kameran skall vändas dit, ropar "Det kommer inte att gå!" men ändå hinner och rusar av scenen medan en av väggarna fortfarande svajar.

Så får man ta plats framför en replika av dörren och trappan där kvällens värd kommer in, och på tre skärmar se en effektiv ihopklippning av förberedelser, sketcher och musikframträdanden, efter en inledande monolog av min skyddsängel Tina Fey. Vilken känsla om man dessutom hade fått kliva in genom dörren själv, med spelande vinjettmusik och applåder!

Nästan så interaktivt blir det vid utgången från utställningen, då man har chansen att låta sig fotas och klippas in bakom nyhetsbordet tillsammans med ens eget val av uppläsare. I efterhand ångrar jag att jag inte pungade ut med tjugo dollar för att få (fejk-)sitta bredvid Tina Fey och Amy Poehler, speciellt med tanke på att jag inte hittade något att hetsköpa i utställningsshoppen. Jag vill ju ha en likadan tröja som Stefon, inte en med hans bild på! Ja, kanske var jag litet väl kräsen. Men ingen pryl kan förkroppsliga humorn från SNL, och utställningen kan väl inte ersätta att vara med på en show live, men den är i alla fall en god tröst som ger ett gott skratt och en liten känsla av att ha kommit närmare sina skratt-gurus.

Länk till Saturday Night Live - The Exhibition