På 1980-talet fanns inget internet och knappt videoband av de senaste filmerna, så en ny bok av Stephen King var en begivenhet - något man såg fram emot, läste och pratade om. Boken Misery, Lida på svenska, var ännu en av de spännande historierna som skräckmästaren skänkte oss fans, en som verkade vara rotad i hans egen oro. För säkert hade han själv mött lika hängivna fans som Annie Wilkes, hon som tar hand om författaren Paul Sheldon efter att han kraschat med sin bil i en snöstorm.
På Broadway i New York har man skapat en perfekt storm av publikmagneter: en spännande historia, känd både från bok och film; en riktigt fin vridbar scen som används smart; och så stora stjärnor i huvudrollerna, nämligen Laurie Metcalf och Bruce Willis.
Paul Sheldon verkar ha haft tur; i en överraskande snöstorm kraschade han med sin bil, och skulle ha dött om han inte räddats av Annie Wilkes som råkade komma precis efter. Hon är sjuksköterska och kan ta hand om hans skador, tur nog eftersom vägarna är igensnöade så att de inte kan komma till sjukhuset. Men Annies omsorger är villkorade; när hon upptäcker att det manus han hade med sig i bilen är fullt av fula ord blir hon arg, och straffar Paul med att bränna upp det och inte ge honom de mediciner han behöver.
Med två brutna ben och ett beroende av smärtstillande medel (i en tid före mobiltelefoner) verkar Pauls situation hopplös. Han försöker att vara Annie till lags för att inte utsättas för hennes godtyckliga straff, men filar samtidigt på flyktplaner, när hans hälsa börjar bli bättre. Det välkonstruerade scenbygget svängde vid pjäsens start från att visa den fint snötäckta verandan till gästrummet där Paul ligger orörlig och inlåst under första delen. När han lyckas ta sig ut genom dörren svänger scenen snyggt i motsatt riktning, så att Paul i sin rullstol alltid är i centrum medan han rullar genom farstun och in i köket. Ack, några ögonblick av farlig frihet - skall han hinna koka ihop en plan för att överlista Annie?
Även om man kan en historia och vet hur det skall gå, kan man bli så tagen av handlingen att man spänner sig av skräck och oro. Med Broadwayuppsättningen av Misery är det svårt att göra det, eftersom huvudpersonen själv inte gör det. Från början till slut verkar Bruce Willis oberörd av sin farliga situation, faktiskt ofta road av att vara på scen. Så synd! Bara litet mer engagemang från hans sida hade gjort stor skillnad.
Istället hänger pjäsen på Laurie Metcalf, och precis som jag räknat med spelade hon sin roll lysande. Hon har ju också den största rollen, och räddar pjäsen från att bli kitsch, även om hon också speglar Willis' småleenden med sin over-the-top galenskap. Tack vare henne blir Misery en panghistoria; läskig, rolig och sevärd.
Länk till Misery på Broadway
På Broadway i New York har man skapat en perfekt storm av publikmagneter: en spännande historia, känd både från bok och film; en riktigt fin vridbar scen som används smart; och så stora stjärnor i huvudrollerna, nämligen Laurie Metcalf och Bruce Willis.
Paul Sheldon verkar ha haft tur; i en överraskande snöstorm kraschade han med sin bil, och skulle ha dött om han inte räddats av Annie Wilkes som råkade komma precis efter. Hon är sjuksköterska och kan ta hand om hans skador, tur nog eftersom vägarna är igensnöade så att de inte kan komma till sjukhuset. Men Annies omsorger är villkorade; när hon upptäcker att det manus han hade med sig i bilen är fullt av fula ord blir hon arg, och straffar Paul med att bränna upp det och inte ge honom de mediciner han behöver.
Med två brutna ben och ett beroende av smärtstillande medel (i en tid före mobiltelefoner) verkar Pauls situation hopplös. Han försöker att vara Annie till lags för att inte utsättas för hennes godtyckliga straff, men filar samtidigt på flyktplaner, när hans hälsa börjar bli bättre. Det välkonstruerade scenbygget svängde vid pjäsens start från att visa den fint snötäckta verandan till gästrummet där Paul ligger orörlig och inlåst under första delen. När han lyckas ta sig ut genom dörren svänger scenen snyggt i motsatt riktning, så att Paul i sin rullstol alltid är i centrum medan han rullar genom farstun och in i köket. Ack, några ögonblick av farlig frihet - skall han hinna koka ihop en plan för att överlista Annie?
Även om man kan en historia och vet hur det skall gå, kan man bli så tagen av handlingen att man spänner sig av skräck och oro. Med Broadwayuppsättningen av Misery är det svårt att göra det, eftersom huvudpersonen själv inte gör det. Från början till slut verkar Bruce Willis oberörd av sin farliga situation, faktiskt ofta road av att vara på scen. Så synd! Bara litet mer engagemang från hans sida hade gjort stor skillnad.
Istället hänger pjäsen på Laurie Metcalf, och precis som jag räknat med spelade hon sin roll lysande. Hon har ju också den största rollen, och räddar pjäsen från att bli kitsch, även om hon också speglar Willis' småleenden med sin over-the-top galenskap. Tack vare henne blir Misery en panghistoria; läskig, rolig och sevärd.
Länk till Misery på Broadway
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar