Det är en skön känsla att sitta i en biosalong med en stor duk framför sig och filmljud från alla sidor, speciellt när man ser en actionfilm med effekter och energi som suger en rakt in i handlingen. Årets bästa i den genren var Mad Max: Fury Road - inte mycket till handling men desto fler explosioner och galna fighter. Flera andra actionfilmer, där det fanns ambitioner till mening och handling levde inte riktigt upp till mina förväningar - där tänker jag främst på Avengers: Age of Ultron och Jupiter Ascending. Mer lågintensiv action men desto mer spänning var det i The Martian. Och så andades jag och många andra Star Wars-fans ut när det visade sig att del sju, The Force Awakens, var riktigt bra!
Jag tyckte mycket om den svenska filmatiseringen av Cirkeln, och önskar att den hade blivit en så stor succé att det raskt spelades in uppföljare. Men sådan tur verkar vi inte ha, tyvärr.
En fantastisk upplevelse var Birdman, där de övernaturliga inslagen balanserades i vanföreställningarna hos en man på väg mot sammanbrott.
Wild Tales från Argentina innehöll egentligen inga övernaturliga inslag men de extrema situationerna och människornas reaktioner gjorde varje berättelse till en saga, ibland skrämmande, ibland fin.
Raktigenom otäck var Nightcrawler, en film om en nyhetsfilmare som gärna befann sig i händelsernas centrum och pressade fram det han skulle kunna sälja dyrt. Jake Gyllenhaal och Los Angeles var helt annorlunda mot hur man brukar se dem: kalla och hårda, utan nåd mot någon som står ivägen.
Mycket jordnära handling bjöd filmen Wild på, Cheryl Strayeds långa fotvandring med skavsår både på fötterna och i minnet.
En annan sorts kraftprov utsattes Miles Teller för i Whiplash av suveränt sadistiske J.K. Simmons. Filmen lyckades skapa både avsmak och lockelse för den intensiva träningen och disciplinen för att bli en av musikerna i jazzens toppskikt.
Ännu allvarligare än när en lärare terroriserar en klass är när en stat släpper makten fri åt själviska, självgoda småpampar som ostraffade kan krossa människors liv för sin egen vinning. Ryska Leviatan var en skrämmande historia med ett slut man ser men inte kan förhindra.
Även från 1800-talets Berlin kunde man få se ett skeende rulla vidare mot ett sorgligt slut när det väl startats, i den lågmälda Amour Fou.
En svensk film som stannade i mina tankar länge var Flocken. Den visade också en process, men med förutfattade meningar, oprövade rutiner och tafatta människor som blev ännu mer sparkade på av både myndigheter och grannarna i den självvalt blinda småstaden.
Men tack och lov fanns det en hel del att skratta åt! Spy var en spionhistoria med flera roliga vändningar, och Trainwreck var en (halv) skrattspegel för chick flicks. Båda hade rätt mix av humor och intelligens för att göra mig dubbelt lycklig.
Men den allra roligaste filmen jag såg i år, också en twist på en känd genre, var Nya Zeeländska What We Do In The Shadows. Där fanns så många genomtänkta detaljer i den lågmälda mockumentaryn om vampyrer att jag vill se om den, och det ser jag fram emot.
Jag tyckte mycket om den svenska filmatiseringen av Cirkeln, och önskar att den hade blivit en så stor succé att det raskt spelades in uppföljare. Men sådan tur verkar vi inte ha, tyvärr.
En fantastisk upplevelse var Birdman, där de övernaturliga inslagen balanserades i vanföreställningarna hos en man på väg mot sammanbrott.
Wild Tales från Argentina innehöll egentligen inga övernaturliga inslag men de extrema situationerna och människornas reaktioner gjorde varje berättelse till en saga, ibland skrämmande, ibland fin.
Raktigenom otäck var Nightcrawler, en film om en nyhetsfilmare som gärna befann sig i händelsernas centrum och pressade fram det han skulle kunna sälja dyrt. Jake Gyllenhaal och Los Angeles var helt annorlunda mot hur man brukar se dem: kalla och hårda, utan nåd mot någon som står ivägen.
Mycket jordnära handling bjöd filmen Wild på, Cheryl Strayeds långa fotvandring med skavsår både på fötterna och i minnet.
En annan sorts kraftprov utsattes Miles Teller för i Whiplash av suveränt sadistiske J.K. Simmons. Filmen lyckades skapa både avsmak och lockelse för den intensiva träningen och disciplinen för att bli en av musikerna i jazzens toppskikt.
Ännu allvarligare än när en lärare terroriserar en klass är när en stat släpper makten fri åt själviska, självgoda småpampar som ostraffade kan krossa människors liv för sin egen vinning. Ryska Leviatan var en skrämmande historia med ett slut man ser men inte kan förhindra.
Även från 1800-talets Berlin kunde man få se ett skeende rulla vidare mot ett sorgligt slut när det väl startats, i den lågmälda Amour Fou.
En svensk film som stannade i mina tankar länge var Flocken. Den visade också en process, men med förutfattade meningar, oprövade rutiner och tafatta människor som blev ännu mer sparkade på av både myndigheter och grannarna i den självvalt blinda småstaden.
Men tack och lov fanns det en hel del att skratta åt! Spy var en spionhistoria med flera roliga vändningar, och Trainwreck var en (halv) skrattspegel för chick flicks. Båda hade rätt mix av humor och intelligens för att göra mig dubbelt lycklig.
Men den allra roligaste filmen jag såg i år, också en twist på en känd genre, var Nya Zeeländska What We Do In The Shadows. Där fanns så många genomtänkta detaljer i den lågmälda mockumentaryn om vampyrer att jag vill se om den, och det ser jag fram emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar