Andra världskriget är slut, men menige Mulligan vill inte åka hem till USA igen. Paris är ju så spännande, och speciellt lockande för en aspirerande konstnär som han själv! Jerry Mulligan blir inneboende hos en annan amerikan, Adam Hochberg, med liknande planer fast vid sitt piano, och blir vän med den unge parisaren Henri som försöker gömma sina sångarplaner för sin burgna familj. Ovetande om varandra är alla tre männen förälskade i samma flicka, Lise, och de har dessutom chansen att både hjälpa och stjälpa varandra inom såväl kärlek som konst. Hur skall det gå?
Visst ser det ett tag sorgligt ut för flera av parterna i kvintupel-dramat, men An American in Paris är i grunden en positiv historia, full av energi och glädje. Scenografin och kläderna är parisiskt charmiga, och koreografin fiffig och underhållande. Och vilka begåvade artister! Dansare och musiker utför sina roller med perfektion och litet extra je ne sais quoi, och framför allt glänser huvudrollsinnehavaren, Robert Fairchild som Jerry Mulligan. Han dansar och sjunger med esprit, och om hans kärleksförklaringar inte övertygar Lise genast så faller nog resten av publiken för honom lika snabbt som jag. Alla huvudroller har karaktär och spelas väl, men Robert Fairchilds leende lyser till de bakersta bänkraderna i Palace Theatre.
Musikalen har en delvis annorlunda låtlista än filmen med samma namn från 1951. Förutom gamla älsklingslåtar som I Got Rhythm, The Man I Love, S'Wonderful, But Not For Me och They Can't Take That Away From Me får jag en ny favorit, I've Got Beginner's Luck, och musiken porlar fram i varje scen för att leda handlingen vidare. An American in Paris på Palace Theatre i New York är en underbar upplevelse i varje ögonblick.
Länk till den officiella sidan för An American in Paris på Broadway
*** Ovidkommande fotnot ***
Jag såg An American in Paris två dagar innan de skamliga attentaten i Paris, så jag vet inte om ensemblen gör någon sak av det, men med stora delar av New York insvept i franska flaggan gjorde de säkert något uttalande om sympati under showerna de närmaste dagarna efteråt.
Visst ser det ett tag sorgligt ut för flera av parterna i kvintupel-dramat, men An American in Paris är i grunden en positiv historia, full av energi och glädje. Scenografin och kläderna är parisiskt charmiga, och koreografin fiffig och underhållande. Och vilka begåvade artister! Dansare och musiker utför sina roller med perfektion och litet extra je ne sais quoi, och framför allt glänser huvudrollsinnehavaren, Robert Fairchild som Jerry Mulligan. Han dansar och sjunger med esprit, och om hans kärleksförklaringar inte övertygar Lise genast så faller nog resten av publiken för honom lika snabbt som jag. Alla huvudroller har karaktär och spelas väl, men Robert Fairchilds leende lyser till de bakersta bänkraderna i Palace Theatre.
Musikalen har en delvis annorlunda låtlista än filmen med samma namn från 1951. Förutom gamla älsklingslåtar som I Got Rhythm, The Man I Love, S'Wonderful, But Not For Me och They Can't Take That Away From Me får jag en ny favorit, I've Got Beginner's Luck, och musiken porlar fram i varje scen för att leda handlingen vidare. An American in Paris på Palace Theatre i New York är en underbar upplevelse i varje ögonblick.
Länk till den officiella sidan för An American in Paris på Broadway
*** Ovidkommande fotnot ***
Jag såg An American in Paris två dagar innan de skamliga attentaten i Paris, så jag vet inte om ensemblen gör någon sak av det, men med stora delar av New York insvept i franska flaggan gjorde de säkert något uttalande om sympati under showerna de närmaste dagarna efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar