Naket! Helnaket! Snoppar och snippor! När ridån går upp möts vi av en orgie, glada människor i rent, oskyldigt vitt älskar med ett leende kors och tvärs över och inom könsgränserna, medan andra partygäster är voyeurer i påklätt svart med fetisch-väckande stövlar. För en del av oss i publiken är det här en ovanlig scen, men Folkoperans vana att sjunga på svenska och det nutida språkbruket för scenen ett steg närmare vår vardag.
De nakna sångarna njuter tydligt av att få vara nakna, och festglädjen vill man självklart unna dem. På det här sättet blir det också klarare varför deras sällskap kan ses som så oanständigt att det skadar en ung flicka att hennes bror hör dit. Men i mina ögon är den uppvisade nakenheten en distraktion, särskilt när festgästerna står och juckar mot Alfredo under hans första, vackra sång till Violetta. Det får mig också att tänka ett varv extra på hans motivation; han blir kär i galans drottning men tar henne bort från festens centrum för hennes eget bästa?
Nå, låt oss acceptera förvecklingarna i librettot och njuta av musiken, för Verdi är verkligen en gudabenådad kompositör och har vävt samman ljuvliga melodier för att skapa La Traviata. Redan innan ridån går upp hör vi orkestern spela igenom dem i ouvertyren. De låter inte som en traditionell, osynlig operaensemble som magiskt ljuder från orkesterdiket, utan som ett antal musiker som tagit sina instrument och kommit till festen för att de verkligen vill spela, och det låter riktigt bra.
Helt fantastisk är också Susanna Andersson, som synbarligen helt obehindrat sjunger igenom de höga, drillande melodierna medan känslorna river i henne och alla omkring. Andra vackra stämmor hör till Jeremy Carpenter som Germont, så stadig men mjuk och inkännande, och Karolina Blixt som en kraftfull Annina.
Giuseppe Verdi är som sagt en av mina favoritkompositörer för opera, och varje chans att höra och se hans verk är värd att ta. Men precis som med popstjärnor är det något i nakenheten som automatiskt väcker mina misstankar; "Varför måste de sälja med naket - vare sig det är kittling eller provokation - är det för att själva innehållet inte räcker?" Det kan vara en orättvis tanke, men den är svår att komma ifrån. Folkoperans La Traviata hade inte behövt kläs av så här, så jag hoppas på framtida uppsättningar utan alltför långsökta nakenchocker.
Länk till Folkoperans sida om La Traviata
De nakna sångarna njuter tydligt av att få vara nakna, och festglädjen vill man självklart unna dem. På det här sättet blir det också klarare varför deras sällskap kan ses som så oanständigt att det skadar en ung flicka att hennes bror hör dit. Men i mina ögon är den uppvisade nakenheten en distraktion, särskilt när festgästerna står och juckar mot Alfredo under hans första, vackra sång till Violetta. Det får mig också att tänka ett varv extra på hans motivation; han blir kär i galans drottning men tar henne bort från festens centrum för hennes eget bästa?
Helt fantastisk är också Susanna Andersson, som synbarligen helt obehindrat sjunger igenom de höga, drillande melodierna medan känslorna river i henne och alla omkring. Andra vackra stämmor hör till Jeremy Carpenter som Germont, så stadig men mjuk och inkännande, och Karolina Blixt som en kraftfull Annina.
Giuseppe Verdi är som sagt en av mina favoritkompositörer för opera, och varje chans att höra och se hans verk är värd att ta. Men precis som med popstjärnor är det något i nakenheten som automatiskt väcker mina misstankar; "Varför måste de sälja med naket - vare sig det är kittling eller provokation - är det för att själva innehållet inte räcker?" Det kan vara en orättvis tanke, men den är svår att komma ifrån. Folkoperans La Traviata hade inte behövt kläs av så här, så jag hoppas på framtida uppsättningar utan alltför långsökta nakenchocker.
Länk till Folkoperans sida om La Traviata
 |
| Foto: Markus Gårder |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar