Det första kapitlet ger även mig, med begränsat intresse och talang för inredning, förståelse för hur viktig hemmiljön och möblerna är för den åldrande damen i sin våning i ett fint kvarter. Till och med hon själv inser hur överdriven och rentav genant hennes oro för skavanker och felmatchande inredning är, men det är hennes värld, och allt i den är oerhört viktigt för henne.
Vi får skratta ytterligare åt damens omsorger om ytorna i nästa kapitel, när den unge brorsonen Alain hänger ut henne under en middag med hustrun och svärföräldrarna. Men samtidigt har Alain ett lika tatpackat inre, och över boksidorna strömmar hans tankar; tveksamhet och ånger över vad han har sagt, ilska över hur liten han själv känner sig inför bordssällskapet, och inte minst hans egna drömmar om ett perfekt välinrett hem.
Berättelsen rör sig från person till person, och lägger på fler lager av misstro, besvikelse och fientlighet mellan dem alla. En av konfliktytorna gäller vilka fåtöljer som fastern skall få skänka det unga paret, en annan gäller hennes åtråvärda lägenhet, och när Alain flyr till författarinnan Germaine Lemaires salong för intellektuell bekräftelse hamnar han i lika intrikata maktspel och cirklar av avundsjuka.
Planetariet är en bok om en liten cirkel av medspelare, små yttre rörelser men stora inre omvälvningar. Det är sorgligt att se hur alla människor är på vakt mot varandra; mot sin närmaste familj, dem de borde kunna lita på och i gengäld stötta mer än alla andra. Men å andra sidan är det ofta just av sina närmaste som man upplever de största besvikelserna, och distansen mellan Alain och hans far upprepas i förhållandet till hustrun Gisèle. Deras förhållande borde ju vara uppriktigt och kärleksfullt för att det är så nytt, men redan har hemligheterna och maktspelet mellan dem börjat. Trots att inte mycket händer utifrån sett är det ett tätt drama som Nathalie Sarraute har skrivit.
Fler böcker av Nathalie Sarraute:
De gyllene frukterna
Tack till Tekoppens tankar som hade två exemplar av boken och gav mig det ena!
Tack för den recensionen! Sarraute är en författare som jag länge tänkt läsa men ännu inte kommit till skott med. Jag har samlat på mig tre böcker av henne, som står i hyllan och väntar, dock inte denna. Hennes barndomsskildring "Innan bilden bleknar" lockar mig särskilt, inte minst med tanke på det du berättar om "Planetarierna". Har du kanske läst den också?
SvaraRaderaTack själv, Einar! Jag har en annan av Sarrautes böcker i min trave, minns inte namnet men tror inte det är den du nämner. Detta var första boken jag läste av henne, men är glad att det blir minst en till. Trots det lilla omfånget tog boken sin tid; den kräver uppmärksam läsning!
SvaraRadera