Min kamp av Karl Ove Knausgård

Det finns många anledningar till att jag inte vill läsa självbiografier. Den första är att jag ser dem som ett led i samhällets fördumning; första steget på en väg som leder över verklighetsbaserade böcker och filmer till en bottennivå av dokusåpor och kändisskvaller. Det är förstås orättvist, eftersom det finns många välskrivna och intressanta biografier, men för att inte med mitt lillfinger komma i närheten av kändisskvaller håller jag mig också långt borta från dagböcker á la Norén, och det var också därför jag tvekade i flera år innan jag tog mig an Karl Ove Knausgårds Min kamp-serie.

Den andra anledningen är att jag tycker att fiktiva berättelser är mer intressanta. Vardagen är ju ofta ganska tråkig, så varför berätta om alla de tråkiga stunderna? Inte det? Men då är ju inte historien "sann" längre?! I alla fall försäkrade mig flera pålitliga läsande vänner att Knausgårds Kamp-serie hade en litterär utformning och inte bara var kronologi, vilket till sist fick mig att bestämma mig för att läsa den. Och det stämmer; berättelsen rör sig mellan olika tidpunkter på ett sätt som laddar scenerna med relevanta minnen från tidigare.

Men jag blev besviken på Knausgårds språk. I sin strävan att berätta varje scen i detalj blir dialogerna banala, och även om det är mer sanningsenligt, och även om våra vardagsdialoger ofta är platta och fumliga, så gör det sig inte lika bra i skriven form. Ännu mer irriterande är hur Knausgård staplar bisatser på varandra i långa meningar som får en andfådd, stressad och slarvig ton som jag ogillar. Besvikelsen blir större eftersom jag minns från Knausgårds romaner hur precist och vackert han kan beskriva stämningar, både rena miljöskildringar och sinnesstämningar.

Ljuspunkter i texten är hans inskjutna filosofiska tankar om det som händer, och ett antal beskrivningar som liknar poesi därför att de tvingar läsaren att kasta om det invanda för att sätta sig in i berättarens tankevärld. Men de ljusglimtarna är alltför få i den tjocka boken.

Tillbaka till min lista: den tredje anledningen är att jag uppfattar självbekännelselitteratur, liksom dokusåpadeltagande, som ett rop om förståelse: "Se, här är jag med alla mina brister och dåliga sidor - snälla, förstå mig, godkänn mig, säg att jag duger som människa!" Jag blir generad av det (inbillade?) tilltalet, inte för att jag inte vill acceptera att människor har hemligheter och dåliga egenskaper, utan för att jag har accepterat det för länge sedan och tycker att det är pinsamt att alla inte har gjort det, i det här fallet författaren/dokusåpadeltagaren. Detta skaver extra mycket i Knausgårds böcker, därför att han så villigt ställer ut sina svåraste och ibland pinsammaste ögonblick, till exempel hans pubertala relationer med flickorna i klassen.

Om jag funderade längre och preciserade mina tankar bättre skulle jag kunna räkna upp fler anledningar, men låt mig stanna vid den fjärde: Jag hör inte till dem som tycker att en historia direkt ur verkligheten är bäst på att beskriva "sanningen". Det är (hittills) alltid fiktiva berättelser som har gett mig känslan av att leva ett annat liv, ha förflyttat mig in i en annan människas psyke, gett mig nya (om än artificiella) upplevelser och ifrågasatt min världsbild. Jag tror inte att det är detaljrikedomen och sanningsenligheten som möjliggör den identifikationen, utan en författares skicklighet. En del av händelserna i Min Kamp 1 liknar vad jag läst i Knausgårds romaner, och de engagerade mig djupare än självbiografin.

Nu har jag några brasklappar. Först: mina pålitliga läsarvänner säger att den första boken är tråkigast, så jag tänker läsa vidare i serien. Och så den viktigaste: Knausgårds romaner läste jag på norska, vilket kan vara en fördel för att jag då läser långsammare och automatiskt hamnar i en annan språkvärld. Första boken läste jag på svenska. Jag tänker läsa den andra på norska. Men ännu heller skulle jag vilja läsa fler romaner av Karl Ove Knausgård, lika välskrivna som hans två första.

Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
Ute av verden 
En tid for alt

Min kamp 2
Min kamp 3 

Andreas Eriksson på Galleri Riis 2015

Jag kände en direkt koppling till naturen i Andreas Erikssons utställning 2011 på grund av min personliga koppling till Kinnekulle, motivet för hans tavlor (och litet mindre uppskattning för utställningen 2013). Bilderna med sina tunga färger tycktes komma från djupt under jorden, en helt annan sorts landskapsbilder.

Erikssons grova penseldrag och distinkta färgfält finns kvar i hans Meanderbilder. Nu rör han sig på ytan, med aningen lättare färger, och skapar återigen en egen version av naturbilder. Nästan varenda motiv ser i mina ögon ut att vara upp och ned, speglat i en vattenyta som bara anas ibland, och detta trots att motiven är abstrakta. Men det som speglas är inte heller himmel eller trädtoppar, utan sådant som befinner sig på marknivå: stenbumlingar, gula rapsfält och mörkbrun jord. Och kanske två näckrosor.

Än en gång tycks Andreas Eriksson uppvärdera det som finns under våra fötter, och det tycker jag mycket om.

Länk till Galleri Riis sida om utställningen

Sibelius/Nielsenfestival i Konserthuset XII

"Helt enkelt komplicerat" är rubriken för den sista konserten i den stora Sibelius/Nielsenfestivalen, och "husbandet" är tillbaka på scenen - de välspelade Kungliga Filharmonikerna med sin begåvade chefdirigent Sakari Oramo. Båda tonsättarna i fråga tycks vilja försäkra oss om att symfonierna är lätta, för att sedan bjuda på riktigt krävande musik.

Först bjuds vi in i en leksaksbutik av Dmitrij Sjostakovitj i hans femtonde symfoni från 1971, där tennsoldaterna upprepade gånger spelar fanfaren från Wilhelm Tell av Rossini. Andra musikaliska lån plockas också in i musiken, men när vi tror att vi kan nynna med, förändras musiken till något annat. Andra satsen låter enskilda instrument bära melodin, och de låter så oerhört ensamma. Inget i symfonin ger tillfälle till frid - igenkännbara slingor eller rogivande harmonier försvinner så snabbt. Men i mina öron låter de allra sista takterna positiva: med nya, enklare instrument som klockspel, xylofon och triangel spelas rytmer och melodier som låter hoppingivande, som ett uppvaknande till en ny värld med ny musik.

Många blev överraskade och besvikna när Carl Nielsen nästan femtio år tidigare använde sig av liknande vågade harmonier i sin sista symfoni, den sjätte från 1924. Den är mycket olik alla hans tidigare mer traditionella symfonier, och just därför är det spännande att höra att Nielsen även hade dessa tongångar i sina tankar! Den liknar Sjostakovitj-symfonin på många sätt: enstaka partier av förlösande mjuka tongångar försvinner i oro och ibland i rent kaos. Här är det nu istället andra satsen, Humoreske, som släpper fram klockspel, triangel med flera instrument för att låta dem leka. Finalsatsen med sina växlande uttryck är dock värd att lyssna extra noga på. Mycket skickligt varierar Nielsen melodierna, gång på gång på nya sätt, till en final som inte är en bombastisk explosion men precis lika definitiv.

Det var en mäktig avslutning på den fantastiska Sibelius/Nielsenfestivalen, och jag är så glad att ha kunnat vara med och höra alla tolv konserterna! Jag är också mycket tacksam för att Konserthuset gav sig på att sätta samman det här stora programmet, och ser fram emot alla kommande festivaler som ger lyssnarna chansen att fördjupa sig i en eller flera kompositörers livsverk. Tack så mycket!

Sibelius/Nielsenfestival i Konserthuset XI

William Waltons första symfoni, från 1943, har många gånger kallats för ”Sibelius åttonde symfoni”. Göteborgs Symfoniker har en varm och surrande ton som gör att första satsen låter riktigt välkomnande. Visst kan man några gånger, i första och tredje satsen, höra klanger som påminner om Sibelius nordiska vidder, men naturen i Waltons musik är, än en gång, en annan, och dessutom kompletterad med några partier av stadsljud. I andra och tredje satsen hörs två olika pådrivande rytmer som båda liknar ett framrusande tåg. Det tycker jag om!

Foto: Jan-Olav Wedin

Därefter fick vi höra Jean Sibelius sjunde och sista symfoni från 1924. Den är kort men rik till innehållet. Där finns några droppar från porlande fjällbäckar som påminner om den sjätte symfonin och de första tre. Dirigent Alexander Shelley väljer att understryka kontrasterna, genom att driva upp volymen och så - poff - stanna upp allt på ett ögonblick så att tystnaden blir ännu starkare i jämförelse. Sedan låter han dock musiken töas upp bit för bit, så att finalen blir ett mjukt och aningen vemodigt farväl.

Avengers: Age of Ultron

Att försvara mänskligheten mot utomjordiska invasionsstyrkor är ett krävande jobb även för superhjältarna i Avengers. Så varför inte automatisera och outsourca uppdraget? Uppfinnaren och entreprenörssnillet Tony Stark har ju redan tidigare låtit sin AI Jarvis styra en flock av Iron Man-dräkter för att kunna slåss på flera ställen samtidigt. Med en ny kraftkälla tillgänglig får han en ännu djärvare idé... Men hur bra brukar det gå när man samlar obegränsad kunskap och styrka med ett uppdrag att beskydda jorden? Den nye väktaren kan lätt tolka sitt uppdrag övernitiskt och vända sig mot dem hen skulle skydda. Tony Stark är inte mycket för beta-test - han kastar sig gärna ut från ett flygplan med en nyss modifierad Iron Man-dräkt - och när de övriga Avengers tvekar mixtrar han litet bakom ryggen på dem.

Men nu har vi hoppat en bit in i handlingen. Filmen börjar med en lång, myllrande fightscen i ett vinterlandskap, mot ett särskilt starkt HYDRA-fäste i den centraleuropeiska nationen Sokovia. Där finns Lokis spira, som ju redan i förra filmen skapade kaos och splittring i gruppen. Där finns också tvillingarna Maximoff, som fått superkrafter av experiment som HYDRA utfört på dem: brodern Quicksilver kan röra sig extremt fort, och systern Scarlet Witch kan utföra telekinesi och manipulera människors sinnen.

Efter kampen får vi se hur Black Widow lugnar ned Hulken med en "vaggvisa": med några upprepade meningar och mjuk beröring får hon Hulken att känna igen henne, komma ihåg sin mänsklighet och låta Bruce Banner återvända till den krympande kroppen. Det är både fint och litet oroväckande att se - det är bra att Avengers kommit på ett sätt att hejda Hulkens raseri, men deras förhållande påminner om alltför många dysfunktionella parrelationer med män vars vredesutbrott måste dämpas av lirkande kvinnor.

Nåväl, filmen går vidare med en avspänd fest med vänner i Tony Starks lyxiga skyskrapa. Redan från början strösslar filmen med oneliners, men nu blommar de ut i ett överflöd. Visst unnar man Avengers att få slappna av ett tag, men vi vet ju att sådana situationer är för bra för att vara länge. Och ja, där kraschar filmens huvudmotståndare Ultron in på festen! Med bara sin röst som medel lyckas James Spader ge honom en personlighet som är spännande i varje intim dialog och skrämmande i sin ambition. Jakten går vidare över hela jordklotet.

För någon som hängivet sett alla filmer med Avengers-hjältar, tillsammans och enskilda, och som följt TV-serien Agents of S.H.I.E.L.D. och Agent Carter, är den nya Avengersfilmen en fröjd av upplockade trådar och nya ledtrådar, även om den känns som en mellanfilm. För nytillkomna kan det vara värt att se sjuminuterssammanfattningen och sedan låta sig nöjas av snygga effekter, explosioner, och stridsscener i stor och liten skala.



Jag är ett stort action-fan och njuter som alltid av skyskrapor som rasar och fönsterglas som splittras, men till och med för egen del hade jag önskat att vi fått se mer av inre tvivel, på grund av Scarlet Witchs påverkan, och splittringen i gruppen, på bekostnad av några minuters action. Joss Whedons styrka är ju att väldigt personligt visa hur olika individer reagerar under yttre hot och i samarbete med andra. Det lyckades han väl med i förra Avengers-filmen, men nu får vi mest en fortsättning på bromancen mellan Tony Stark och Bruce Banner, och några tvivelaktiga reaktioner från Black Widow.

Slutuppgörelsen blir mäktig, och växlar effektivt mellan intensiva fighter och situationer där Avengers försöker rädda befolkningen i staden som hotas av Ultrons planer. Kommer det att sluta väl? Med så många kort i leken är det ju möjligt att inte alla överlever, eller kommer därifrån skadade både fysiskt och psykiskt, efter de turbulenta scener vi sett under filmen. I vilket fall som helst öppnar filmen för många nya spinoffs inom Marvels universum, och även utan djupare budskap kommer det att bli ett spännande intergalaktiskt flerdimensionellt pussel.

*** Feministiska fotnötter ***

Som sagt ser jag med obehag på Black Widows relation till Hulken, och det är inte det enda problemet med hennes rollfigur. I en annan scen berättar hon att hon som ung blivit steriliserad, och därför är hon också ett monster. Men inte beror ens mänsklighet på om man kan få barn, hur viktigt det än är i ens liv! Visst förstår jag att det är hennes personliga kval som luftas, och varje superhjälte behöver inte vara en förebild, men när Black Widow är den (nästan) enda kvinnliga huvudpersonen i filmen är det skevt att belasta henne med en sådan självbild. Och som grädde på moset, när hon ser en glad bebis säger hon "fat", översatt med "knubbig". Menar hon "phat" som i tufft och coolt, eller tycker hon att nyfödda skall jobba bort sitt babyfett?

Jag begär inte en helt jämställd film, även om man borde kunna önska sig det av flickornas förkämpe Joss Whedon. Men den här konstiga kvinnobilden i en filmvärld där kvinnor redan har svårt att ta sin plats bland alla muskler? Buffy, kom tillbaka!

Sibelius/Nielsenfestival i Konserthuset X

Ralph Vaughn Williams och Jean Sibelius var vänner och beundrade varandra. Vaughn Williams femte symfoni skrevs 1943 och hade på försättsbladet texten "Dedicated without permission to Jean Sibelius". Det är en symfoni med pastorala tongångar, men naturen är inte densamma som i Sibelius musik: snarare åkrar och ängar än fjäll och skog. Svenska Kammarorkestern spelar den fint med en skir klang, och i partiet där träblåset får briljera låter de mycket säkert och inlevelsefullt, så att man kan höra hur de "talar" med varandra .

Foto: Jan-Olav Wedin

Sibelius sjätte symfoni, färdigställd 1923, är relativt kort och till synes okomplicerad, men den digra programboken berättar om djupare tolkningar av dess mer komplexa innebörd. För mig har den hittills inte låtit så krävande, utan som en sprudlande hyllning till livet; en vacker vårdag i naturen; dans utför fjällslutningarna och klara porlande bäckar, och det intrycket består, trots att Andrew Manze ledde orkestern genom allvarligare, nästan hotfulla tongångar innan symfonin var slut. Kanske har jag missat någon halvt dold innebörd, men efter de mer tungsinta Sibelius-symfonierna vi fått höra under festivalen är denna hyllning till livet en bragd och minst lika viktig som de mer djuplodande verken.

Sibelius/Nielsenfestival i Konserthuset IX

Till den nionde konserten var det dags att plocka fram en antagonist till Carl Nielsen; Kurt Atterberg, en av de många som gav Nielsens femte symfoni nedgörande kritik när den spelades i Stockholm 1924, två år efter att den skrivits. Så hur låter då Atterbergs egen femte symfoni från 1922?

Foto: Jan-Olav Wedin

Vid tidigare lyssning på inspelningar har jag tyckt att Atterbergs symfoni låtit styltig, specielt i den första satsen. Men under dirigent Marc Soustrot och i händerna på Malmö Symfoniorkester lät den mjuk, och flödade fint från öronbedövande starka partier till milda pastorala toner. Atterberg ansåg att melodin var grundämnet i musiken, och där finns alltid en (inte fler) melodi som bärande vägg, och det är gott. Det gör att musiken inte blir särskilt komplex, fastän den innehåller en del moderna harmonier.

Hur vågad låter då Nielsens symfoni, för att locka fram tillmälen som "en hönsgård i helvetet" och liknande från recensenterna? Faktum är att den låter riktigt modern i sin hantering av instrument och strukturer, och därför blir riktigt intressant. Som en mörk, grumlig tjärn, sjudande av liv men inte insmickrande, låter den första satsen, med en orolig men fascinerande melodislinga som upprepas om och om igen. Andra och sista satsen har en än mer kaotisk struktur, som Malmö Symfoniorkester och Marc Soustrot navigerar fint vilket är helt nödvändigt. Den oroliga melodislingan kommer tack och lov tillbaka litet i skymundan, en spegling som motsvaras av hur några marschtakter i första satsen blir en lång soloinsats av en militärtrumma i andra satsen. Men hur uppfordrande trumman ändå låter har den ingen inverkan på den övriga orkestern, som har en egen energisk rytm som driver framåt under den stora kroppen av musik.

Jag måste tillstå att jag i mitt liv hittills inte har lyssnat lika mycket på Nielsen som Sibelius, men av de Nielsensymfonier jag fått höra under festivalen fastnade jag för den femte och kommer att återvända till den många gånger.

Er ist wieder da av Timur Vermes

Adolf Hitler vaknar upp på en ödetomt i Berlin. Utan någon förklaring till vad som har hänt börjar han uppskatta läget: Var är han? Vad skall han göra nu? Så många turkar han ser - Turkiet måste ha anslutit sig till Tysklands sida. Han får ingen information från tidningen han hittar på marken: "Media Markt" är den sämsta tidning han läst och är ett ohederligt slöseri med papper. Han närmar sig en kiosk för att se om de har "Völkischer Beobachter" eller någon annan pålitlig tidning, men så upptäcker han årtalet på tidningarna - 2011 - och svimmar.

Den vänlige kioskägaren låter honom vila upp sig i kiosken och orientera sig om världsläget. Han - liksom många andra, skall det visa sig - tror att Hitler är en ny komiker, en Hitlerkopia i autentisk uniform. Det är på de premisserna ett mindre TV-bolag ger honom några minuters tid i ett humorprogram.

Jag är mycket skeptisk till böcker som beskrivs som roliga av väldigt många - de är ofta tokroliga på ett sätt som bara tröttar mig. Jag är extremt skeptisk till tyskspråkiga försök till humor - jag försökte verkligen under året jag bodde där, men såväl då som senare övervägde lyteskomiken och tokroligheterna. Men till slut kände jag att jag måste ta reda på vad som händer i Timur Vermes bok, och jag blev mycket, mycket lättad när humorn från första sidan föll mig i smaken.

Många av dialogerna i boken är en form av "goddag - yxskaft": Hitler talar allvar, och åhörarna tror att han är en mycket driven skämtare. Det hade kunnat bli klumpigt och krystat, men Timur Vermes är skicklig på att låta båda sidor låta trovärdiga och inte pressa skämten för långt.

Ja, människor tror att mannen framför dem är en komiker som vägrar gå ur rollen - "Messed Ekting". Deras reaktioner ligger på en glidande skala: en del tycker förstås att han är osmaklig, andra att han är jätterolig, och ytterligare andra verkar samtidigt vara lockade av allvaret i det han säger.

Det allvaret är även en del av nöjet med boken: efter sextiosex års frånvaro ser Hitler förslappning och ren dumhet i det tyska samhället, och det är det förstås tacksamt att hålla med om. I sin TV-serie börjar han gå ut och uppmärksamma folk på problem i deras närmiljö (ett sätt att komma nära folk i deras vardag), och även om de till en början håller med om att det är en skam att bilarna får köra så fort strax utanför dagiset skruvar på sig när Hitler börjar tala om hårdare straff för fortkörarna. Tre fjärdedelar, uppskattar han, drar sig för att implementera stränga straff, medan en fjärdedel blir entusiastiska och gärna skulle vilja återinföra dödsstraff för det som stör dem.

Det ligger en farlig lockelse i att höra berättelsen inifrån Hitlers eget huvud. Visst hoppas man att han skall komma på fötter i det nya samhället, visst är det kul när han får ett eget TV-program - men va, skall man heja på Hitler? För att motverka det låter Vermes honom då och då säga eller tänka något riktigt osmakligt, som att han önskar att en oartig växeltelefonists förfäder skickats till Dachau. Men det sker inte tillräckligt ofta för att rubba bilden av Hitler som en ärlig, hygglig karl.

Obehaget smyger sig för mig på under den sista tredjedelen, när Hitler börjar bli en erkänd typ i TV- och kändisvärlden. Tidningarna vet inte riktigt hur de skall skriva om honom: om han är en komiker behöver de väl inte bemöta hans argument politiskt? De försöker peka ut vad som är osmakligt och till och med illegalt med vad han säger, men när han nu väl gjort sig ett namn är det oundvikligt att han kommer att dra till sig anhängare. För mig är utvecklingen fullständigt trovärdig och skrämmande. Det riktigt otäcka kommer i de sista meningarna på sista sidan. Fy fan, det kan faktiskt hända igen. Förutom att den här boken till största delen är riktigt underhållande och rolig så har den den förtjänsten att den visar på att man inte kan avfärda figurer som verkar som skämt - man bör ta dem på allvar från början.

Er ist wieder da är översatt till svenska med titeln Han är tillbaka, till engelska med titeln Look Who's Back, och en filmatisering är på gång.

Sibelius/Nielsenfestival i Konserthuset VIII

Wilhelm Stenhammar uppskattade såväl Carl Nielsen som Jean Sibelius för det nordiskt strama i deras musik. Men den inledande satsen i hans andra symfoni från 1915 låter närmast medeltida, innan den glider över i mer allmänna folkdanstoner. Stenhammar hade ambitionen att skriva "nykter och ärlig musik utan klatsch", vilket verkar aningen tråkigt i mina öron, och fastän Finska Radions Symfoniorkester spelar följsamt låter första och tredje satsen litet fyrkantiga och ibland repetitiva. Den andra satsen, Andante, är däremot mjukare och vackert komplex i stämmorna och hur de samspelar. Även finalen med sina många tempoväxlingar är intressant att lyssna på, och klingar av nordisk stolthet och dansande människor.

Foto: Jan-Olav Wedin

Till Sibelius 50-årsdag hade den finska regeringen av honom beställt det som skulle bli hans femte symfoni. Men efter den fjärde symfonins blandade mottagande var Sibelius självtillit i gungning, och han reviderade den femte symfonin under de följande fyra åren, men följden att strukturen blev mycket annorlunda och spännande.

I likhet med den fjärde symfonin håller sig den femte tidvis i ett mörkt registeromfång. Men nu finns där livsglädje; hornen får eka mellan fjälltopparna, musiken brusar upp, det dansar in vackra melodislingor, och harmonier klingar så skönt att det känns i hjärtat. Dirigent Hannu Lintu manar fram den kalla glöden ur orkestern när de spelar samstämt, intensivt och kristallklart.

Som tack för de dundrande applåderna fick vi mer Sibelius som extranummer: Nocturno ur Belsassars gästabud där orkesterns soloflöjtist gjorde en lysande insats. Stort tack för den fina konserten!

Sibelius/Nielsenfestival i Konserthuset VII

Nu var vi framme vid mitten av Sibelius/Nielsenfestivalen, och efter att ha varit huvudperson varannan kväll var det dags för Jean Sibelius och Carl Nielsen att mötas i en konsert med var sin fjärde symfoni. Till detta speciella tillfälle gästades Stockholms Konserthus av det svenska kungaparet, drottningen av Danmark, Finlands president och förstås (som vanligt) en fullsatt sal med hängivna åhörare.

Nu hör båda symfonierna till de mer tungsinta verken, men konserten blev ändå en stor upplevelse. Sibelius skrev sin fjärde symfoni år 1911 under en period av stora egna bekymmer och grubblerier, och det hörs tydligt. Musiken rör sig långsamt, dovt, som mörkt vatten i en kall sjö i första och sista satsen. Inte ens i andra satsen, där tempot tilltar och melodin kilar iväg, blir stämningen gladare; det tonar ständigt fram dystra harmonier som motsäger varje försök till lek. Det enda hoppingivande i symfonin är några toner från ett klockspel som mot slutet hörs igenom orkesterns muller; kanske var det en viljeansträngning att lägga in dem, som en påminnelse om att inte förlora hoppet. Sakari Oramo ledde Kungliga Filharmonikerna genom det här svåra verket; deras klara och rena spel gjorde att den mörka stämningen aldrig lät rörig eller ofokuserad, och det var viktigt för att kunna uppskatta verket.

Det var bra att konserten avslutades med Carl Nielsens Symfoni 4 "Det uutslukkelige", som trots att den skrevs under första världskrigets första år och under stor oro hos kompositören innehåller energi och ett hopp - "det uutslukkelige" talar om den grundläggande viljan till liv. Det är inga fyrverkerier av glädje vi får höra, men musiken driver hela tiden framåt. Än en gång visar musikerna sin skicklighet när de inte tappar sammanhållningen då de går upp i ljudstyrka, utan kan låta klara, precisa och ändå kraftfulla. Tillsammans visar kompositören och orkestern att viljan till liv nog kommer att segra ändå, och för det visade publiken sin uppskattning i en lång och intensiv applåd.

Foto: Jan-Olav Wedin

Wilhelm von Kröckert (Ernst Billgren) på Lars Bohman Gallery

Jag är tacksam mot Ernst Billgren för den uppvärdering av svensk konst han genomförde med sina mosaiker och tavlor av lätt mystiska motiv i lysande färger. De lättillgängliga motiven väckte ett brett intresse, och motiven och tekniken laddade konsten med ett värde utöver det monetära. Om Billgren skaffar uppmärksamhet genom mindre jippon är det OK för mig, för grunden för allt är hans begåvning. Om han vill gå tillbaka till sitt pojknamn Wilhelm von Kröckert unnar jag honom den inre resan. Jag är bara glad att han inte gett upp sin stil, teknik och intressanta motiv.

Den första bild vi möts av ser ut som en introduktion i värdeskapande, parat med en äkta barnslig uppriktighet: vad kan man göra för fint i snön? En snölykta! En ring av gröna kvistar man har hittat! En igloo, om man är riktigt skicklig! En vänlig och finklädd flicka bjuder på mer av naturens gåvor. Men när jag senare kommer ihåg att läsa tavlornas titlar, heter den Trojansk häst. Ja, där står den i utkanten. Är det en varning om vad vi skall få se?

På de följande bilderna ser vi fler flickor, som uppklädda till en högtid i staden, med detaljer på klänningarna som man kan beundra länge: svaga konturer av naturmotiv men skarpa och glödande rutor, streck och vinklar i vartannat. Och ja, en del av bårderna ser ut att vara smyckade av hakkors. Kanske är det medvetet, i varje fall är det tänkvärt. För vad är det flickorna firar? I ett hus till vänster i bilden kan vi se välkomnande rum med vackra möbler. Men huset i centrum, med överskriften FUTURA: i det huset kan vi se kala stolpar och arbetsredskap. Framtiden tycks innebära hårt arbete.

Jag vet inte vilken falang flickorna är apostlar för, men i många av bilderna ser det ut som att minst två krafter står emot varandra. I Hastig utflyttning har möbler slängts ut, eller kanske själva kastat sig ut från sitt hus? Ett hus tycks välta, andra huskropparna tycks lösas upp i sina beståndsdelar och smälta bort. I ytterligare en annan tavla täcks ett kyrktorn av mögel eller något liknande, som att naturen vill erövra staden. Fällda skorstenar som liknar kanoner syns ibland riktade från en falang mot en annan. Det är alltså ingen harmonisk värld von Kröckert målar upp för oss. Men ändå är den så lockande! Både genom de fint målade detaljerna och ytorna, och genom fantasin som får byggnader att vakna till liv.

Tavlornas färger är så rika och mättade att det lockar att stryka handen över dem. Det får man göra om man köper sig en egen tavla. Vilken skulle man vilja ha hemma? Kanske någon av dem med ett utrop på, ett ord ditsatt i blank metall så att man kan spegla sig i konsten. Vilket ord vill man välja att spegla sig i - futura, crafts, eller idiot? Idiot står det också på en tavla där byggelement formar bokstäverna.

Tre tavlor utgör försök av von Kröckert att gestalta andra människors minnen. Minnena i fråga står utförligt berättade intill varje tavla. Jag tycker om ansatsen, men misstror resultatet: det nedskrivna silas genom ett filter av mina egna minnen när jag läser det, liksom det skett när von Kröckert tolkade det, och tekniken i målandet är omisskännligt hans egen, så den färdiga tavlan blir tredubbelt distanserad för mig. Jag föredrar att få se fragmenterade minnesbilder av den sorten Aida Al-Tamimi visade för några år sedan. Men det här är inte ens kritik från min sida: jag är glad och imponerad över mängden tavlor, och intelligensen, fantasin och hängivenheten som ligger bakom motiven. Jag är glad att Wilhelm von Kröckert lyser upp Sveriges konstliv och längtar efter att se mer av honom.

Länk till Lars Boman Gallerys sida om utställningen

Sibelius/Nielsenfestival i Konserthuset VI

Två treor med heroiskt anslag: Nielsens tredje symfoni från 1911 passade väl att ställas mot Beethovens tredje symfoni från 1804. Dirigent Stefan Solyom ledde Helsingborgs Symfoniorkester, som lät utmärkt hela vägen, väl sammanhållna och med en fin klar klang som hindrade de båda symfonierna från att bli murriga.

Foto: Jan-Olav Wedin

Beethovens verk fångar uppmärksamheten från de första, mäktiga ackorden. Men den är ju inte bara en hjältesaga, utan fylld av en energi som av många som driver framåt tillsammans. Alla bitar satt på plats under framförandet och det kunde kännas som att vara på en resa tillsammans med musikerna och kompositören. Den sista satsen med sina variationer i tempo och ton är ju en hel berättelse i sig.

Även Nielsens symfoni inledde med kraft och mycket intressanta harmonier. Det är ett anspråksfullt verk, och med all rätt. Andra satsen, Andante pastorale, blev som ljuvast när de två solisternas (vars namn jag tyvärr inte hittar någonstans) ordlösa sångstämmor blandade sig med orkestern. Tredje satsen lät därefter tyvärr mest repetitiv, men i finalen som klingade lekfullt nationalromantisk fick vi höra melodier så glada att man ville sjunga på dem hela vägen hem.

Sibelius/Nielsenfestival i Konserthuset V

Ännu en fantastisk konsert med ypperliga musiker! Kungliga Hovkapellet fick kliva upp i ljuset tillsammans med den imponerande Leif Segerstam för att spela två stora symfonier. Att Mahler och Sibelius hade olika inställning till vad symfonier skulle vara hindrar inte att framförandet synliggjorde likheter mellan just dessa två verk: Mahlers fjärde och Sibelius tredje symfoni.

Liksom Helsingfors stadsorkester i fredags spelade man noggrant, men detaljerna som framträdde blänkte den här gången mer positivt. Segerstam lät musiken klinga lätt, utan att förlora sitt allvar. I Mahlers inledande sats lät det som en dans som började i byarna som folkdans och fortsatte in i salongerna under mer konventionella former. I Sibelius inledande sats klingade det också av folkdans, men en mer kontinental än nordisk.

En annan likhet mellan de båda verken man hann höra var hur orkestern under långa tider verkar förbereda sig, röra sig runt och se sig omkring och ladda inför ett större utbrott - som inte alltid blir av. Generellt lät Segerstam musiken ljuda lågintensivt med några kontrollerade explosioner, särskilt förstås när Mahlers sista sats börjar. Och så vacker den lät, med den sköna melodin och Elin Rombos ljuva stämma! Vi hastar från scen till scen och bjuds på ett överflöd av mat, glädje och gemenskap.

Foto: Jan-Olav Wedin

Kungliga Hovkapellets klang, som har litet mer färg av den vibrerande träkroppen, hjälper till att göra även Sibelius tredje symfoni mer lik ett rustikt gästabud än ekande fjälltoppar. Men folkfesten och bergen fanns med i båda symfonierna, och det var roligt att få höra musiken klinga från bergstoppar i Centraleuropa till bergstoppar i Norden.

Så generöst att få ett extranummer från de här goda musikerna! Ännu mer Sibelius: Andante festivo, likaledes lekfullt men gediget framfört, blev en perfekt avslutning på konserten.

En folkefiende på Stadsteatern

Nu är det 1968! Teatern skall ut till folket, det skall inte vara så högtravande utan helt vardagligt, ja, gärna litet extra enkelt. Vi bygger scenografin av papprullar medan vi pratar, rollfigurerna har samma förnamn som de som spelar, alla kan bryta in och säga emot eller förklara, och ibland låter vi publiken rösta.

Till en början skaver formen mycket, och jag tror att föreställningen skall bli en (medveten eller omedveten) illustration till hur mycket som gick förlorat när revolutionsromantikerna kastade ut allt gammalt och improviserade sig fram. Men det lösa formatet är ju skickligt planerat och mycket väl inrepeterat och framfört, och ganska snart har jag vant mig och kan ta till mig av pjäsens innehåll.

Fritt efter Ibsen - mycket, mycket fritt efter Ibsen är manuset nu. Rollfigurerna får som sagt avbryta för att förklara eller ifrågasätta det som sägs, och utveckla de politiska ståndpunkterna med tvärsäkerheten och undervisningsivern hos teatermänniskor från sjuttiotalet. Konfliktlinjerna blir tydligare, och tydligare ändå eftersom replikskiftena sker i högt tonläge och mynnar ut i gräl, practical jokes och ibland rena smockor. Hela ensemblen är ett med sina roller och ständigt på hugget, men spelstilen passar speciellt väl för Leif Andrée, som alltid låter som att han kommer på sina repliker i ögonblicket, och den oefterliknelige Jörgen Thorsson, som efter att ha hållit igen under några chanser till slut släpper fram en fors av revolutionära uppmaningar som både är ärligt tänkta och jätteroliga.

Det är alltså en hel del gräl och tjafs som pågår på scenen, och det är kul även efter någon timme när det börjar kännas tröttsamt. Men det finns element i pjäsen och dess framförande som är otäcka. Första gången som den nyinflyttade Peter Horster (Peter Eggers) bryter in känns hans sunda förnuft välkommet i allt flamsande. Men varje gång han lägger sig i skeendet är hans fördömanden grövre och han skapar större konflikter där han försöker rätta allt efter sitt sinne.

Obehagligt är också hur klart det står att hopp om egen vinning styr aktörerna, och lika mycket att misstanken om att någon gör något för egen vinning smutsar ned deras motiv. Men otäckast av allt är det brandtal uppsättningen låter Leif Stockmann hålla när han skall försvara sig själv på folkmötet. Det börjar som ett av flera tröttsamma nålstick mot liberal demokrati men utvecklar sig till maningen att en stark och kunnig minoritet skall styra, därför att majoriteten är för dumma för att förstå vad det handlar om i politiken. Leif vänder sig direkt till oss i publiken och säger att vi, just vi, är oförmögna att fatta informerade beslut. Ja, vi får leva våra små insignifikanta liv, men vi skall inte få bestämma inriktningen på samhället.

Nej, detta tal var bara det näst mest otäcka. Det mest otäcka var när några ägghuvuden i publiken applåderade efter hans tal. Hur tänkte de? Hade de inte hört vad han sade, bara att han talade inlevelsefullt? Är de masochister som gärna vill bli utskällda och lämna ifrån sig sin rösträtt? Eller är de likadana hycklare som de vi ser i regeringen, som ropar på hårda regler för miljöns skull men ser sig själva som värda undantag från lagarna?

Nej, efter ett sådant tal är jag glad att Leif Stockmanns samhälle slår tillbaka och stöter ut honom. Men egentligen, egentligen var ju knäckfrågan att han ville stoppa en hälsofara till priset av sysselsättningen i samhället, och det är något hedersamt. Mitt i röran av hans sönderslagna kontor känner jag sympati för mannen och hans sönderslagna liv - och inte minst med hans uttröttade hustru Kajsa (Kajsa Ernst). Jag ser hur hon försökt stötta och leda sin man när han har glidit hit och dit, inte bara nu utan under tiotals år tidigare. Mänskligheten och allvaret glider fram efter tre timmar med agitörer på högvarv. Rävsaxen Leif sitter i sjunker in litet djupare i köttet.

Dryga tre timmar är långt, och såväl idéinnehållet som framförandet kan vara en stötesten för många. Jag skulle inte vilja att alla pjäser såg ut så här, men för egen del tycker jag att regissör Alexander Mørk-Eidem gjort en suverän bearbetning av originalpjäsen, som vrider och pressar fram mer ur ideologierna, lojaliteterna och konflikterna.


Länk till Stadsteaterns sida om En folkefiende

Sibelius/Nielsenfestival i Konserthuset IV

En kompositörs andra symfoni borde kunna skrivas med litet större självförtroende - den första har förhoppningsvis tagits emot väl, man känner sig säker i hantverket och kan släppa tyglarna litet. Till festivalens fjärde konsert ställdes två andrasymfonier mot varandra, av Charles Ives och av Carl Nielsen, båda färdigställda 1902.

Foto: Jan-Olav Wedin

Charles Ives musik har influenser både från hans klassiska skolning och från musiken som sjöngs och spelades i samhället, och det märks i hans andra symfoni. Den första satsen är lekfull och innehåller melodier man lätt skulle kunna sjunga med i. Norrköpings Symfoniorkester har en fin klang och spelar med den precision som behövs för att allt skall hänga ihop. Det händer att musiken byter tempo och stil mitt i satserna, och det är på gränsen till att låta planlöst, men dirigenten Michael Francis styr upp det väl. Orkestern låter genomgående bra, såväl i de skojfriska partierna som i de seriösa, de som ger symfonin sitt allvar.

I den fina programboken för festivalen finns återgivet Carl Nielsens egna utförliga förklaring till hur han tänkte när han komponerade sin andra symfoni, och både texten och verket är mycket intressanta och underhållande. Inspirerad av en tavla med de fyra temperamenten skrev han en sats för varje temperament, och musiken är verkligen goda illustrationer till de fyra figurerna.

Först kommer kolerikern, som fäktas med hela världen. Därefter kommer flegmatikern, i Nielsens tappning en skön och bortskämd ung man som lojt låter en skön dag förflyta i lugn, och musiken är verkligen skön och rogivande. Så följer melankolikern - så dyster, så dyster. Han tycks svara negativt på allt han möter, och ett tag tycks hans domedagsprofetior slå in på riktigt, men så slätas det ut till jämna plågor. Ändå blev musiken aldrig otrevlig.

Mest energisk och varierad är ändå den fjärde satsen, där en sangviniker kanske litet obetänksamt kastar sig ut i världen och råkar ut för händelser av skilda slag. Jag tyckte om Norrköpings Symfoniorkesters rika klang, deras nyansrika spel och hur intensiva de kunde bli utan att tappa i precision. Sammantaget var det en roande konsert, passande för en lördag eftermiddag.

Sibelius/Nielsenfestival i Konserthuset III

Låt mig börja med att säga att Helsingfors stadsorkester är en ypperlig orkester, som förenar precision och intensitet med en rik klang. Ändå fick de fram lekfullheten i Mendelssohn-Bartholdys andra symfoni, kallad "Den italienska" och med melodier många känner igen och gärna minns och sjunger på. Speciellt i andra och tredje satsen får enskilda stämmor bärande roller och de utförde dem med klarhet och ändå god tyngd. Mendelssohn-Bartholdy hade uppenbarligen en trevlig tid i Italien, och fäste de mest dansanta ögonblicken på notpapper.

Efter det fina framförandet var mina öron spetsade inför kvällens andra verk. Jag har lyssnat mycket på Sibelius symfonier, den andra hör till mina favoriter, och att nu få höra den med musiker från kompositörens hemland! Inte för att de automatiskt har facit, men visst tänker man sig att ensemblen känner en samhörighet och ett ansvar.

Vad vi fick höra överträffade mina höga förväntningar. Trots att Sibelius själv inte ville tala om program utan sade att han bara skrev musik, hör jag berg, snö och klar luft i hans symfonier. Nu fick jag känna hur de friska vindarna tidvis drog ihop sig nästan till storm. Helsingfors stadsorkester spelade nästan genomgående kraftfullt utan att det kändes onyanserat.

Volymen var stor och mäktig, och man ledde skickligt fram till de partier i första och sista satsen där harmonierna klingar vemodigt, skönt, överjordiskt. Det var inte så att man spelade långsamt, utan noggrant. Varje stämma hördes tydligt, även löpande flöjtskalor under alla stråkars forte. Det var som att dirigenten John Storgårds visade oss varje pusselbit som bygger upp verket - och samtidigt den underbara helheten.

Foto: Jan-Olav Wedin

 Jag brukar vara ytterst sparsam med stående ovationer, men här reste jag mig genast tillsammans med den övriga jublande publiken i det fullsatta konserthuset. Våra intensiva applåder belönades med ett extranummer! Mer Sibelius, men raka motsatsen till vad vi just hört: Scen med tranor, så skir och eterisk, viskades fram med samma exakthet som de mäktiga klangerna nyss. Helsingfors stadsorkester gav oss en fantastisk minnesvärd kväll, och jag hoppas att de återkommer för många fler konserter i framtiden.

Marja och Agneta - The story of true love! av Anna-Lena Brundin och Lill-Marit Bugge

Vilken underbar överraskning att möta sina ungdomsidoler på bokrean i en mellanstor västsvensk stad! Hur hade jag missat boken om Marja och Agneta som utkom för fem år sedan? Daily Live var en stor inspiration för mig under tonåren, och när jag tänker tillbaka på dem minns jag dem som gränslösa, smarta och roliga på ett helt nytt sätt. Tack, Nancy och Carina och alla andra personer ni lockade fram på scenen! Jag ser att det utkommit en samling med det bästa från Daily Live - men jag skulle vilja ha ALLT från Daily Live att se om och om igen!

De två finska "systrarna" som inte behövde några män i sina liv var alltid extra spännande för mig. Av Marja lärde jag mig Läypää pöydällä! som fortfarande är min favoritsvordom till finsktalande vänners muntration. Jag är riktigt glad att det var Marjas och Agnetas liv och deras kärlekshistoria som fick bli föremål för en hel bok, även om den inte var riktigt så upplysande och underhållande som jag hade hoppats på.

Men det är en historia om äkta kärlek vi får läsa: Marja och Agneta är med om en hel del jobbiga saker, ensamma men även tillsammans, och ändå håller kärleken dem samman under tjugofem år (och de är säkert tillsammans ännu). Nu är alla kapitel ganska korta och kortfattade, och det är förstås svårt att hinna ge tyngd åt sorgliga händelser utan att det drar ner hela bokens stämning. Det är kul att läsa om sonen Strykjärns modersuppror, och jag hade gärna läst ännu mer om livet i kollektivet Blåkulla, gärna med ännu mer självironi och absurditet. Och helst av allt hade jag velat ha mer av Marjas filosofi, fler av hennes brandtal!

I vilket fall som helst är det fint att få veta hur Marja och Agneta har levt och lever idag, och jag hoppas att de, Nancy och Carina och Anna-Lena och Lill-Marit kommer att fortsätta överrumpla och ruska om oss från TV-rutor och Pride-scener ännu oftare och ännu mer högljutt.

Sibelius/Nielsenfestival i Konserthuset II

Foto: Jan-Olav Wedin

 För andra konserten i festivalen gästades Konserthuset av Odense Symfoniorkester och dirigenten Alexander Vedernikov. De inledde med Johannes Brahms fjärde och sista symfoni från 1885, vilken jag senast hörde och njöt av under Brahmsfestivalen i september. Detta framförande lät mycket annorlunda; litet för fyrkantigt, så att de olika satserna lät jämntjocka och väl tunga. Jag tror att orkesterns rika och aningen spretiga klang gjorde sitt till: Brahms behöver balanseras perfekt mellan lätt och tungt för att komma till sin rätt.

Carl Nielsen

Den eleganta lätthet jag längtade efter kom däremot i nästa verk, den första symfonin av orkesterns landsman Carl Nielsen, skriven sju år efter Brahms sista. Man kan ana sig till att det är ett förstlingsverk för att det är så noggrant komponerat: varje sats har tydliga teman, och så medryckande melodier! Och nu hade stråkarna och alla andra stämmor den precision och energi som fick varje ton att låta som honung. Det är en mycket vacker och rolig symfoni, och det var ett nöje att höra den med Odense Symfoniorkester.

Sibelius/Nielsenfestival i Konserthuset I

Det är en fantastisk satsning av Stockholm Konserthus att fira Jean Sibelius och Carl Nielsens 150-årsdagar med att spela alla deras symfonier i en lång festival! I varje konsert är minst en jubilar representerad med en symfoni som ställs mot en annan tonsättares symfoni av genomtänkta skäl. På första konserten spelades Sibelius första symfoni efter Pjotr Tjajkovskijs sjätte och sista symfoni, och det var hemmaorkestern Kungliga Filharmonikerna som spelade under ledning av chefdirigent Sakari Oramo.

Tjajkovskijs grav

Det finns ett rykte kring Tjajkovskijs död och hans sista symfoni, som programboken återberättar och som färgade min tolkning av framförandet. Den sjätte symfonin skrevs på endast tolv dagar 1893. Snart efter framförandet drack Tjajkovskij ett glas kolerasmittat vatten och dog inom nio dagar efter premiären. Han hade sagt att han hade ett program för konserten, men det skulle få vara en gåta för alla - "låt dem gissa så mycket de orkar". En gissning är att konserten handlar om Tjajkovskijs egen död, vilket var ett påtvingat självmord, och med det i tankarna blir det en tung upplevelse att lyssna på musiken.

Den andra satsen är en valsmelodi som spelas över fyrtakt, vilket låter aningen skevt. Det känns som någon som försöker göra något som är helt normalt för alla andra men med förutsättningar som gör det omöjligt, men hen gör sitt bästa och därför blir det ändå så vackert och dansant som det kan bli. Något som tyvärr störde i Tjajkovskij-symfonins första satser var att brassektionen ofta lät för starkt, och i vissa fall även i otakt, till den grad att stråkarna verkade bringas ur fattningen.

I tredje satsen finns en melodi som kan låta glad och energisk i andra framföranden, men när det först dyker upp i några enstaka stämmor låter Oramo det nästan dränkas av bakgrundsharmonierna. När sedan hela orkestern enas i melodin spelas den stadigt, tungt, som en marsch i trots. Den slutar dock i en klimax som lockade fram applåder, men Oramo ledde tacksamt nog genast in orkestern i fjärde satsen, Finale: Adagio lamentoso. Adagio. Den ovanliga stillsamma finalen blev en hjärtslitande elegi över något försvunnet, något som var mer än en enda människa. Om detta var Tjajkovskijs eftermäle över sig själv är det oerhört starkt, och en påminnelse om alla som fortfarande tvingas till döden för "brottet" att vara homosexuell.

Framförandet av Sibelius första symfoni, skriven sju år senare, färgades bitvis av den dova stämningen. De partier i andra satsen som jag tycker andas frisk fjälluft i Sakari Oramos egen inspelning från 2002 lät nu mer tillbakahållna och sökande. Men en stor glädje var träblåset, som spelade sina partier klart som källvatten i tredje satsen, och äntligen liksom drog stråkarna till den klarhet och styrka som Kungliga Filharmonikerna annars har. Till största delen blev det ändå så att orkesterframförandet tydliggjorde hur löst sammanfogad och nästan rörig den första symfonins komposition är på sina ställen, och precisionen gick förlorad när volymen tilltog. Men av det blev det ändå en mäktig avslutning.

Leviatan

Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?
Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft?

Det är vad Herren svarar Job, för att uppenbara sin stora kraft gentemot Jobs litenhet, när Job klagar över prövningarna han har utsatts för. Men det är inte Herren Gud som står för prövningarna i den ryska filmen Leviatan, utan en lokal borgmästare i en liten stad vid Barents hav, om än lierad med en biskop i den ortodoxa kyrkan som inte vill veta vad borgmästaren gör men säger att Gud ger honom kraft.

Vadim, borgmästaren, småstadspaschan som gör som han vill med lagen och även utanför lagen, har bestämt sig för att expropriera Koljas familjehem till ett skampris. Filmen startar en bit in i händelseförloppet. En kväll, redigt på fyllan, dirigerar han sin blanka svarta tjänstebil till huset och sluddrar att Kolja aldrig haft några rättigheter och aldrig kommer att ha några. Kolja, likaså dragen, skäller tillbaka och måste hållas tillbaka av barndomsvännen Dima som just kommit till staden från Moskva.

I några tragikomiska scener rabblar domstolens representant det juridiska förloppet och utslaget i raketfart, nollställt, utan personligt engagemang, som att domslutet kommer från en orubblig instans utanför tid och rum i småstaden.

Dima skall vara räddningen i de kafkaartade förvecklingarna i småstadsbyråkratin. När Kolja blir arresterad för att ha höjt rösten mot männen på dem lokala polisexpeditionen behåller Dima lugnet. Tålamod när alla ansvariga är borta för dagen och sekreteraren inte vill hjälpa. Lugn, vältalig och med smutsiga äss i rockärmen när han äntligen får till ett möte med Vadim. Planen är att snärja borgmästaren med lika smutsiga metoder som han själv använder. Men kan det lyckas i ett så litet samhälle där borgmästarens tentakler finns överallt?

Kolja är ofta full, bråkig och inte helt lätt att sympatisera med, och hustrun Lilja verkar längta bort från livet i det karga landskapet. Men som åskådare vill man ändå inte att de förlorar sin kamp, främst för att huset är i sig är som en önskedröm om ett hem för generationer, med rymliga ytor, stora fönster som släpper in ljuset under de månader solen syns, blommor på fönsterbänkarna och prylar och förvaringskärl i varje vrå. Det bär emot att tänka sig huset falla i borgmästarens flottiga händer.

Borgmästaren är en extremt osympatisk figur. Hans klibbiga tentakler, skamfilade moral och oinskränkta makt motsvaras inte av hans uppenbarelse, utan han är en liten, plufsig gubbe med ful frisyr, så lätt att förakta men omöjlig att kämpa emot. Bostadshusen i staden är på väg att rasa samman medan han rör sig i välskötta, blanka miljöer och ändå vill lägga vantarna på allt som är vackert. Det är svårt att se om det är Herren Gud som prövar Kolja, när det sker i borgmästarens ynkliga gestalt. Finns det något hopp om ett lyckligt slut? På väg ned mot botten möter Kolja den lokala prästen, som till skillnad från biskopen lever nära sin församling och ser deras materiella nöd. Hans ord till Kolja om att fasta och gå i mässan låter tomma, men får eftertryck när kameran glider över till svinen som matas, det ögonblick då den förlorade sonen bestämde sig för att vända hem till sin välkomnande far. Den rysk-ortodoxa kyrkan lovar dock snarare förlösning i himlen framför rättvisa på jorden, så kanske är det det hoppet som filmen erbjuder Kolja.

Skräckromantikens landskap på Sven-Harrys

Under romantiken lät sig dess anhängare ledas av sina känslor, och intresserade sig för musik, litteratur och konst som speglade deras dramatiska känsloliv. Det övernaturliga lockade, men även det mäktiga i naturens krafter. En framgångsrik målare från Sverige var Marcus Larson, som vid sin död år 1864 uppfyllde kriterierna för en romantisk hjälte som dör ung efter ett omvälvande liv. Men innan dess hann han måla stora, spännande tavlor, varav flera visas på Sven-Harrys utställning tillsammans med några samtida och några nutida verk.

Skeppsbrott var ett spännande motiv: människoliv som står på spel när det människobyggda skeppet mäts mot de rasande vågorna. Marcus Larson målade flera tavlor med höga vågor, skummande vatten, mörka skyar och det röda ljuset från ett fyrtorn som påminner om helvetets glöd och skapar extra spänning i bilden.

Andra landskap saknar helt människor, men två förvridna träd avskurna från land mitt i ett vattenfall, eller små isolerade stenar i lugnare vatten ger samma känsla av maktlöshet inför naturkrafterna.

För att kunna ladda sina verk med mystik och kraft måste konstnärerna vara tekniskt kunniga. Detaljrikedomen och precisionen gör att grenverk och vågskum ser realistiska ut, vilket är nödvändigt när man rör sig på gränsen till det oförklarliga, men skickligheten låter konstnärerna fånga och förstärka det sällsamma, det som talar till känslorna.

Parallellt med 1800-talsmålningarna visar utställningen motsvarande exempel från vår samtid, nämligen omslag till hårdrocksskivor. Vilken revansch för all skrämselpropaganda när albumen nu hamnar på museum! Vad vi kan känna igen från romantiken är motiven, här ofta uttalat ockulta, fokuset på detaljerna som gör att asagudar och skräcklandskap ser trovärdiga ut, och att man hänger sig åt känslor och uttryck som stöter bort den stora massan men lockar de invigda.

Skräckromantikens landskap på Sven-Harrys kommer från Göteborgs Konstmuseum och reser snart vidare till Dunkers Kulturhus i Helsingborg. Det är bra att många får tillfälle att se den här underhållande och intressanta utställningen.

Länk till Sven-Harrys sida om utställningen

Zonenkinder av Jana Hensel

Vi sextio- och sjuttiotalister tycker om att minnas vår barndom, prata om hur mycket som förändrats och känna oss litet vemodiga över det. För någon som vuxit upp i Östtyskland är den känslan tiofaldigad. Jana Hensel skriver om dem som var mellan tolv och femton år gamla när muren föll i boken Zonenkinder som kom ut år 2002. Tio år efter murens fall borde väl ingen se skillnaden mellan västtyskar och östtyskar, var det många (västtyskar) som tyckte. Ungdomar i övriga Europa tävlade i nostalgi genom att till exempel tala om hur konstigt det är att Twix inte heter Raider längre. Men nej, det är inte jämförbart med att ha vuxit upp i DDR.

Där finns fortfarande de olika attityderna mot de forna östtyskarna: medlidande, ett litet nedlåtande hopp om tacksamhet och revanschlust, det tysta skakandet på huvudet åt socialismens misslyckande. Och den där barndomen man är nostalgisk över nu - barnsånger, favoritprogram på Tv, skolaktiviteter - den var till stora delar inriktad på att bygga upp barnen till goda DDR-medborgare, stolta över sitt land och beredda att kämpa för det.

De där sångerna och marscherandet är lätt att engagera sig i när man är tio år gammal. Tonåringar brukar av flera skäl bli mer skeptiska till vad vuxenvärlden tvingar på en, men de som Jana Hensel talar för hann inte ta det steget själva innan en enig omvärld berättade för dem att de följt en lögn och vände upp och ned på deras liv.

Jana Hensels tunna bok är illustrerad med foton, teckningar till firandet av Lenins födelsedag och stämplade blanketter för ändamål som att bevisa att hon kunde åka på barnläger. Själva texten är korta berättelser ur verkliga livet men så många detaljer. Det gör att boken hinner med att berätta ganska mycket, men inte ge någon fördjupning. Å andra sidan kan man läsa in sin egen förståelse mellan raderna. Till exempel fastnade jag för hur barnen varje år önskade sig att få åka till Östersjön på semester men aldrig fick tillstånd, och att Rügen därför framstår som ett mytiskt paradis ljuvare än Barcelona eller New York.

Som sagt listar Jana Hensel oftast litet väl snabbt fakta, som förvåningen över hur en del Ossies så okomplicerat reste ut i hela resten av Europa och världen på semester, och även jag som inte är personligen berörd skulle vilja invända mot generaliseringarna av hela generationer. Men som en översiktlig guidebok till vad barn från DDR kan sakna och kan känna sig förvirrade av är Zonenkinder en bra början.

Zonenkinder är översatt till engelska under titeln After the Wall, samt även till danska.