Den andra anledningen är att jag tycker att fiktiva berättelser är mer intressanta. Vardagen är ju ofta ganska tråkig, så varför berätta om alla de tråkiga stunderna? Inte det? Men då är ju inte historien "sann" längre?! I alla fall försäkrade mig flera pålitliga läsande vänner att Knausgårds Kamp-serie hade en litterär utformning och inte bara var kronologi, vilket till sist fick mig att bestämma mig för att läsa den. Och det stämmer; berättelsen rör sig mellan olika tidpunkter på ett sätt som laddar scenerna med relevanta minnen från tidigare.
Men jag blev besviken på Knausgårds språk. I sin strävan att berätta varje scen i detalj blir dialogerna banala, och även om det är mer sanningsenligt, och även om våra vardagsdialoger ofta är platta och fumliga, så gör det sig inte lika bra i skriven form. Ännu mer irriterande är hur Knausgård staplar bisatser på varandra i långa meningar som får en andfådd, stressad och slarvig ton som jag ogillar. Besvikelsen blir större eftersom jag minns från Knausgårds romaner hur precist och vackert han kan beskriva stämningar, både rena miljöskildringar och sinnesstämningar.
Ljuspunkter i texten är hans inskjutna filosofiska tankar om det som händer, och ett antal beskrivningar som liknar poesi därför att de tvingar läsaren att kasta om det invanda för att sätta sig in i berättarens tankevärld. Men de ljusglimtarna är alltför få i den tjocka boken.
Tillbaka till min lista: den tredje anledningen är att jag uppfattar självbekännelselitteratur, liksom dokusåpadeltagande, som ett rop om förståelse: "Se, här är jag med alla mina brister och dåliga sidor - snälla, förstå mig, godkänn mig, säg att jag duger som människa!" Jag blir generad av det (inbillade?) tilltalet, inte för att jag inte vill acceptera att människor har hemligheter och dåliga egenskaper, utan för att jag har accepterat det för länge sedan och tycker att det är pinsamt att alla inte har gjort det, i det här fallet författaren/dokusåpadeltagaren. Detta skaver extra mycket i Knausgårds böcker, därför att han så villigt ställer ut sina svåraste och ibland pinsammaste ögonblick, till exempel hans pubertala relationer med flickorna i klassen.
Om jag funderade längre och preciserade mina tankar bättre skulle jag kunna räkna upp fler anledningar, men låt mig stanna vid den fjärde: Jag hör inte till dem som tycker att en historia direkt ur verkligheten är bäst på att beskriva "sanningen". Det är (hittills) alltid fiktiva berättelser som har gett mig känslan av att leva ett annat liv, ha förflyttat mig in i en annan människas psyke, gett mig nya (om än artificiella) upplevelser och ifrågasatt min världsbild. Jag tror inte att det är detaljrikedomen och sanningsenligheten som möjliggör den identifikationen, utan en författares skicklighet. En del av händelserna i Min Kamp 1 liknar vad jag läst i Knausgårds romaner, och de engagerade mig djupare än självbiografin.
Nu har jag några brasklappar. Först: mina pålitliga läsarvänner säger att den första boken är tråkigast, så jag tänker läsa vidare i serien. Och så den viktigaste: Knausgårds romaner läste jag på norska, vilket kan vara en fördel för att jag då läser långsammare och automatiskt hamnar i en annan språkvärld. Första boken läste jag på svenska. Jag tänker läsa den andra på norska. Men ännu heller skulle jag vilja läsa fler romaner av Karl Ove Knausgård, lika välskrivna som hans två första.
Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
Ute av verden
En tid for alt
Min kamp 2
Min kamp 3
Jag tillhör ju då det fåtal personer som inte blev eld och lågor över den här boken heller. Jag stannade faktiskt vid bok ett eftersom jag inte fastnade. Mycket p g a punkt tre på din lista. Det, och det faktum att jag inte riktigt blev särskilt förtjust i Knausgård som person. Inte för att han har fel och brister, för det har vi ju verkligen alla, utanför att... åh, det är svårt, men hela den här bokserien kändes så otroligt självupptagen, och första boken ger mig intryck av att han försummar och är ganska otrevlig mot bl a Linda, frun, och ändå vill framställa sig som en sympatisk kille när han gör det. Äh, jag är dålig på att få fram vad jag menar tror jag, men jag föll i alla fall inte som en fura.
SvaraRaderaTack för din input! Mina vänner säger att den första boken är sämst, så jag tänker läsa minst en till. Men det är konstigt: även om första boken var den sämsta i serien, så startde ju ändå hypen redan med den? Jaja, vi får väl se!
SvaraRaderaHåller inte riktigt med här. Jag har inte läst många självbiografier vad jag minns, men är annars rätt förtjust i biografier i allmänhet - alltså skrivna av någon annan. De ger ju ofta inte bara en bild av den person boken handlar utan också tiden och miljön runt omkring.
SvaraRaderaKanske är det skillnad på en självbiografi? Kan i den genren rekommendera Birgit Nilsson: "La Nilsson" - hon har humor. Eller Sven Bertil Taube: "Ord och inga visor"
Jag läste nog knappast Knausgårds Min kamp för att jag är speciellt intresserad av honom som person - det var något slags flyt i texten som drog mig in i läsandet trots att det ju mest handlar om vardagligheter.
Håller med om att de mer filosofiska avsnitten är höjdpunkter.
Tack för din kommentar, Börje! Det är bra att höra från någon som tycker annorlunda, och om du har läst många biografier så har du ju mer att jämföra med.
SvaraRaderaHar du läst någon av Knausgårds romaner? Där är språket så rent och klart att det verkligen suger in en i berättelsen, ännu mer än i första Min Kamp, men visst har den också ett driv man följer med i.
Tack för tipsen om La Nilsson och Ord och inga visor!
Jag fick "En tid för allt" i min hand av en slump. Började läsa den omgestaltade bibliska historien med visst intresse, men annat kom emellan, så den står mestadels oläst kvar på hyllan.
SvaraRaderaJag ser fram emot att höra vad du tycker när du har läst ut den!
SvaraRadera