Att försvara mänskligheten mot utomjordiska invasionsstyrkor är ett krävande jobb även för superhjältarna i Avengers. Så varför inte automatisera och outsourca uppdraget? Uppfinnaren och entreprenörssnillet Tony Stark har ju redan tidigare låtit sin AI Jarvis styra en flock av Iron Man-dräkter för att kunna slåss på flera ställen samtidigt. Med en ny kraftkälla tillgänglig får han en ännu djärvare idé... Men hur bra brukar det gå när man samlar obegränsad kunskap och styrka med ett uppdrag att beskydda jorden? Den nye väktaren kan lätt tolka sitt uppdrag övernitiskt och vända sig mot dem hen skulle skydda. Tony Stark är inte mycket för beta-test - han kastar sig gärna ut från ett flygplan med en nyss modifierad Iron Man-dräkt - och när de övriga Avengers tvekar mixtrar han litet bakom ryggen på dem.
Men nu har vi hoppat en bit in i handlingen. Filmen börjar med en lång, myllrande fightscen i ett vinterlandskap, mot ett särskilt starkt HYDRA-fäste i den centraleuropeiska nationen Sokovia. Där finns Lokis spira, som ju redan i förra filmen skapade kaos och splittring i gruppen. Där finns också tvillingarna Maximoff, som fått superkrafter av experiment som HYDRA utfört på dem: brodern Quicksilver kan röra sig extremt fort, och systern Scarlet Witch kan utföra telekinesi och manipulera människors sinnen.
Efter kampen får vi se hur Black Widow lugnar ned Hulken med en "vaggvisa": med några upprepade meningar och mjuk beröring får hon Hulken att känna igen henne, komma ihåg sin mänsklighet och låta Bruce Banner återvända till den krympande kroppen. Det är både fint och litet oroväckande att se - det är bra att Avengers kommit på ett sätt att hejda Hulkens raseri, men deras förhållande påminner om alltför många dysfunktionella parrelationer med män vars vredesutbrott måste dämpas av lirkande kvinnor.
Nåväl, filmen går vidare med en avspänd fest med vänner i Tony Starks lyxiga skyskrapa. Redan från början strösslar filmen med oneliners, men nu blommar de ut i ett överflöd. Visst unnar man Avengers att få slappna av ett tag, men vi vet ju att sådana situationer är för bra för att vara länge. Och ja, där kraschar filmens huvudmotståndare Ultron in på festen! Med bara sin röst som medel lyckas James Spader ge honom en personlighet som är spännande i varje intim dialog och skrämmande i sin ambition. Jakten går vidare över hela jordklotet.
För någon som hängivet sett alla filmer med Avengers-hjältar, tillsammans och enskilda, och som följt TV-serien Agents of S.H.I.E.L.D. och Agent Carter, är den nya Avengersfilmen en fröjd av upplockade trådar och nya ledtrådar, även om den känns som en mellanfilm. För nytillkomna kan det vara värt att se sjuminuterssammanfattningen och sedan låta sig nöjas av snygga effekter, explosioner, och stridsscener i stor och liten skala.
Jag är ett stort action-fan och njuter som alltid av skyskrapor som rasar och fönsterglas som splittras, men till och med för egen del hade jag önskat att vi fått se mer av inre tvivel, på grund av Scarlet Witchs påverkan, och splittringen i gruppen, på bekostnad av några minuters action. Joss Whedons styrka är ju att väldigt personligt visa hur olika individer reagerar under yttre hot och i samarbete med andra. Det lyckades han väl med i förra Avengers-filmen, men nu får vi mest en fortsättning på bromancen mellan Tony Stark och Bruce Banner, och några tvivelaktiga reaktioner från Black Widow.
Slutuppgörelsen blir mäktig, och växlar effektivt mellan intensiva fighter och situationer där Avengers försöker rädda befolkningen i staden som hotas av Ultrons planer. Kommer det att sluta väl? Med så många kort i leken är det ju möjligt att inte alla överlever, eller kommer därifrån skadade både fysiskt och psykiskt, efter de turbulenta scener vi sett under filmen. I vilket fall som helst öppnar filmen för många nya spinoffs inom Marvels universum, och även utan djupare budskap kommer det att bli ett spännande intergalaktiskt flerdimensionellt pussel.
*** Feministiska fotnötter ***
Som sagt ser jag med obehag på Black Widows relation till Hulken, och det är inte det enda problemet med hennes rollfigur. I en annan scen berättar hon att hon som ung blivit steriliserad, och därför är hon också ett monster. Men inte beror ens mänsklighet på om man kan få barn, hur viktigt det än är i ens liv! Visst förstår jag att det är hennes personliga kval som luftas, och varje superhjälte behöver inte vara en förebild, men när Black Widow är den (nästan) enda kvinnliga huvudpersonen i filmen är det skevt att belasta henne med en sådan självbild. Och som grädde på moset, när hon ser en glad bebis säger hon "fat", översatt med "knubbig". Menar hon "phat" som i tufft och coolt, eller tycker hon att nyfödda skall jobba bort sitt babyfett?
Jag begär inte en helt jämställd film, även om man borde kunna önska sig det av flickornas förkämpe Joss Whedon. Men den här konstiga kvinnobilden i en filmvärld där kvinnor redan har svårt att ta sin plats bland alla muskler? Buffy, kom tillbaka!
Men nu har vi hoppat en bit in i handlingen. Filmen börjar med en lång, myllrande fightscen i ett vinterlandskap, mot ett särskilt starkt HYDRA-fäste i den centraleuropeiska nationen Sokovia. Där finns Lokis spira, som ju redan i förra filmen skapade kaos och splittring i gruppen. Där finns också tvillingarna Maximoff, som fått superkrafter av experiment som HYDRA utfört på dem: brodern Quicksilver kan röra sig extremt fort, och systern Scarlet Witch kan utföra telekinesi och manipulera människors sinnen.
Efter kampen får vi se hur Black Widow lugnar ned Hulken med en "vaggvisa": med några upprepade meningar och mjuk beröring får hon Hulken att känna igen henne, komma ihåg sin mänsklighet och låta Bruce Banner återvända till den krympande kroppen. Det är både fint och litet oroväckande att se - det är bra att Avengers kommit på ett sätt att hejda Hulkens raseri, men deras förhållande påminner om alltför många dysfunktionella parrelationer med män vars vredesutbrott måste dämpas av lirkande kvinnor.
Nåväl, filmen går vidare med en avspänd fest med vänner i Tony Starks lyxiga skyskrapa. Redan från början strösslar filmen med oneliners, men nu blommar de ut i ett överflöd. Visst unnar man Avengers att få slappna av ett tag, men vi vet ju att sådana situationer är för bra för att vara länge. Och ja, där kraschar filmens huvudmotståndare Ultron in på festen! Med bara sin röst som medel lyckas James Spader ge honom en personlighet som är spännande i varje intim dialog och skrämmande i sin ambition. Jakten går vidare över hela jordklotet.
För någon som hängivet sett alla filmer med Avengers-hjältar, tillsammans och enskilda, och som följt TV-serien Agents of S.H.I.E.L.D. och Agent Carter, är den nya Avengersfilmen en fröjd av upplockade trådar och nya ledtrådar, även om den känns som en mellanfilm. För nytillkomna kan det vara värt att se sjuminuterssammanfattningen och sedan låta sig nöjas av snygga effekter, explosioner, och stridsscener i stor och liten skala.
Jag är ett stort action-fan och njuter som alltid av skyskrapor som rasar och fönsterglas som splittras, men till och med för egen del hade jag önskat att vi fått se mer av inre tvivel, på grund av Scarlet Witchs påverkan, och splittringen i gruppen, på bekostnad av några minuters action. Joss Whedons styrka är ju att väldigt personligt visa hur olika individer reagerar under yttre hot och i samarbete med andra. Det lyckades han väl med i förra Avengers-filmen, men nu får vi mest en fortsättning på bromancen mellan Tony Stark och Bruce Banner, och några tvivelaktiga reaktioner från Black Widow.
Slutuppgörelsen blir mäktig, och växlar effektivt mellan intensiva fighter och situationer där Avengers försöker rädda befolkningen i staden som hotas av Ultrons planer. Kommer det att sluta väl? Med så många kort i leken är det ju möjligt att inte alla överlever, eller kommer därifrån skadade både fysiskt och psykiskt, efter de turbulenta scener vi sett under filmen. I vilket fall som helst öppnar filmen för många nya spinoffs inom Marvels universum, och även utan djupare budskap kommer det att bli ett spännande intergalaktiskt flerdimensionellt pussel.
*** Feministiska fotnötter ***
Som sagt ser jag med obehag på Black Widows relation till Hulken, och det är inte det enda problemet med hennes rollfigur. I en annan scen berättar hon att hon som ung blivit steriliserad, och därför är hon också ett monster. Men inte beror ens mänsklighet på om man kan få barn, hur viktigt det än är i ens liv! Visst förstår jag att det är hennes personliga kval som luftas, och varje superhjälte behöver inte vara en förebild, men när Black Widow är den (nästan) enda kvinnliga huvudpersonen i filmen är det skevt att belasta henne med en sådan självbild. Och som grädde på moset, när hon ser en glad bebis säger hon "fat", översatt med "knubbig". Menar hon "phat" som i tufft och coolt, eller tycker hon att nyfödda skall jobba bort sitt babyfett?
Jag begär inte en helt jämställd film, även om man borde kunna önska sig det av flickornas förkämpe Joss Whedon. Men den här konstiga kvinnobilden i en filmvärld där kvinnor redan har svårt att ta sin plats bland alla muskler? Buffy, kom tillbaka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar