Till den nionde konserten var det dags att plocka fram en antagonist till Carl Nielsen; Kurt Atterberg, en av de många som gav Nielsens femte symfoni nedgörande kritik när den spelades i Stockholm 1924, två år efter att den skrivits. Så hur låter då Atterbergs egen femte symfoni från 1922?
Vid tidigare lyssning på inspelningar har jag tyckt att Atterbergs symfoni låtit styltig, specielt i den första satsen. Men under dirigent Marc Soustrot och i händerna på Malmö Symfoniorkester lät den mjuk, och flödade fint från öronbedövande starka partier till milda pastorala toner. Atterberg ansåg att melodin var grundämnet i musiken, och där finns alltid en (inte fler) melodi som bärande vägg, och det är gott. Det gör att musiken inte blir särskilt komplex, fastän den innehåller en del moderna harmonier.
Hur vågad låter då Nielsens symfoni, för att locka fram tillmälen som "en hönsgård i helvetet" och liknande från recensenterna? Faktum är att den låter riktigt modern i sin hantering av instrument och strukturer, och därför blir riktigt intressant. Som en mörk, grumlig tjärn, sjudande av liv men inte insmickrande, låter den första satsen, med en orolig men fascinerande melodislinga som upprepas om och om igen. Andra och sista satsen har en än mer kaotisk struktur, som Malmö Symfoniorkester och Marc Soustrot navigerar fint vilket är helt nödvändigt. Den oroliga melodislingan kommer tack och lov tillbaka litet i skymundan, en spegling som motsvaras av hur några marschtakter i första satsen blir en lång soloinsats av en militärtrumma i andra satsen. Men hur uppfordrande trumman ändå låter har den ingen inverkan på den övriga orkestern, som har en egen energisk rytm som driver framåt under den stora kroppen av musik.
Jag måste tillstå att jag i mitt liv hittills inte har lyssnat lika mycket på Nielsen som Sibelius, men av de Nielsensymfonier jag fått höra under festivalen fastnade jag för den femte och kommer att återvända till den många gånger.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Hur vågad låter då Nielsens symfoni, för att locka fram tillmälen som "en hönsgård i helvetet" och liknande från recensenterna? Faktum är att den låter riktigt modern i sin hantering av instrument och strukturer, och därför blir riktigt intressant. Som en mörk, grumlig tjärn, sjudande av liv men inte insmickrande, låter den första satsen, med en orolig men fascinerande melodislinga som upprepas om och om igen. Andra och sista satsen har en än mer kaotisk struktur, som Malmö Symfoniorkester och Marc Soustrot navigerar fint vilket är helt nödvändigt. Den oroliga melodislingan kommer tack och lov tillbaka litet i skymundan, en spegling som motsvaras av hur några marschtakter i första satsen blir en lång soloinsats av en militärtrumma i andra satsen. Men hur uppfordrande trumman ändå låter har den ingen inverkan på den övriga orkestern, som har en egen energisk rytm som driver framåt under den stora kroppen av musik.
Jag måste tillstå att jag i mitt liv hittills inte har lyssnat lika mycket på Nielsen som Sibelius, men av de Nielsensymfonier jag fått höra under festivalen fastnade jag för den femte och kommer att återvända till den många gånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar