Bakom stängda dörrar

Så litet man vet som tonåring. Hur lever andra människor? Hur lever man lyckligt? Hur får jag ett lyckligt liv? Det är frågor som ligger under berättelsen i Francois Ozons film Bakom stängda dörrar. Gymnasieeleven Claude har länge betraktat sin klasskamrat Rapha. Han har sett hur de till synes lyckliga föräldrarna möter Rapha vid skolan, följt efter dem hem och betraktat deras hus från en parkbänk.

Nu beskriver han i en uppsats hur han gjort sig till vän med Rapha för att få komma in i hans familj. I floden av uselt skrivna hemläxor om innehållslösa liv sticker den ut och väcker läraren Germains uppmärksamhet. Äntligen en elev med talang... och en spännande historia att berätta. Varje vecka kommer Claude med ett nytt kapitel, som Germain diskuterar med honom under förevändning att utveckla stilistik och uppbyggnad av berättelsen. Men visst kittlar det att få höra om Claudes spionage i Raphas hem. Hur mycket av det han skriver är egentligen sant?

Det är den frågan som filmen håller oklar, och som jag tycker, håller alltför oklar. Som åskådare behåller jag brasklappen att allt kan vara påhittat av Claude, med undantag för de händelser som verifieras i verkligheten. Samtidgt är det osäkert hur mycket Germain tror på berättelsen. Vid vissa tillfällen verkar han ta den på fullt allvar, men om han gör det, borde han då så ansvarslöst uppmana pojken att föra in problematiska element i historien?

Som bakgrund till detta ser vi Germains hemliv med sin hustru Jeanne och hennes bestyr som gallerist. Det är intressant att se hur det svala intellektuella paret ser snett ned på Raphas medelklassfamilj, medan de för Claude framstår som åtråvärda - speciellt den vackra modern. Och det är svårt att inte uppskatta gemenskapen i familjen och omsorgen om den rörande skelögde tonårspojken Rapha.

Claude spelas ypperligt av den unge begåvade Ernst Umhauer, som kan se ut som en förslagen yngling i ena stunden och som en oskyldig pojke i nästa. Han är som en kameleont som ständigt tänjer gränserna för vad han kan komma undan med. Bit för bit börjar även filmen tänja på gränserna för sitt berättande. Jag blir inte helt övertygad av den, men filmen är ändå spännande och sevärd.

Osama av Lavie Tidhar

Joe är privatdetektiv i ett fridfullt Vientiane. Gatorna är välstädade och de få människorna stillsamma. Lavie Tidhar lyckas väl med att förmedla stämningen så att den känns tydlig och overklig på samma gång. För små detaljer gör att världen inte verkar vara som vi förväntar oss, som att Joe på flygplatsen ser en kinesisk familj med tre barn gå förbi.

Joe är på väg mot ett plan till Paris, där han skall söka upp Mike Longshott, mannen som skriver böckerna i serien Osama Bin Laden: Vigilante. Det är det uppdrag som Joe har fått av en kvinna han nästan tror sig känna igen. Böckerna är kioskdeckare med underground-karaktär, och Joe hör redan till läsarskaran.

Instoppat mellan kapitlen finns utdrag ur Vigilante-böckerna; sakliga redogörelser för män som lastar bilar fulla med sprängämnen och kör in på ambassader, eller som kapar plan för att låta dem störta. Det är svårt att tänka sig att någon skulle vilja läsa kioskdeckare som är skrivna på ett så torrt språk, men personligen tycker jag att det är ännu svårare att någon skulle vilja läsa om terrordåden som de handlar om.

Och ändå; i den fridfulla värld där Joe lever tycks ingen internationell terror finnas, förutom i böckerna. Det är kanske inget att undra på att de fascinerar en del. Till och med; om man föreställer sig en värld där normaltillståndet är frid, måste explosionerna i Nairobi, New York, Madrid och London te sig sensationella.

På sitt uppdrag möter Joe personer som tycks ha svagt fotfäste i verkligheten. En del andra ser på dem med förakt och kallar dem fuzzy-wuzzies, ghosts och refugees. Här och där dyker det upp ledtrådar som Joe missar men vi läsare känner igen: 9/11, 7/7, på papperslappar eller sprayat på väggar. Och självklart dyker det upp personer som vill hindra honom i hans sökande; benhårda yrkesmän från en hemlig organisation med mindre kontroll över läget än de vill erkänna. Ja, varför måste Joe finna Mike Longshott och hans skapelse, Osama? Skulle inte det kunna förstöra det bräckliga lugnet?

Fastän Lavie Tidhars miljöbeskrivningar skapar goda bilder av hur det ser ut kring Joe i varje läge, är intrycket ändå att allt är kulisser eller ofullständigt, som om världen vore rekonstruerad ur minnet. Det blir extra tydligt när Joe under ett opiumrus vaknar upp i en brusande värld med iPhones, flash mobs och inga referenser till det Joe minns.

Den långsamma undersökningen och de många halv-tydliga ledtrådar som störs ut skulle kunna vara irriterande om det inte vore för att Lavie Tidhar är en så god stilist. Det känns spännande att röra sig i den såpbubbla av fred där Joe befinner sig. Att den världen är så harmonisk gör att det blir ännu mer effektfullt när Tidhar för in element från vår värld: det absurda i att planera och utföra brutala attacker på andra människor, de människoliv som avbröts i förtid.

*** MILD SPOILER ***

Min tolkning av handlingen är en variant på TV-serien Life On Mars. Joe ligger i koma efter att ha skadats i ett av terrordåden. I sin avskärmade hjärna lever han ett nytt liv, tillsammans med andra som också drabbats och på något sätt delar samma önskedröm om en värld utan terrorism. Minnen av vår värld kommer till honom i form av Osama-böckerna och ledtrådarna som han inte förstår (för han väljer att inte minnas). Kvinnan som ger honom i uppdrag att finna Mike Longshott och Osama Bin Laden, och som återkommer under berättelsen, är en närstående som försöker nå honom och försöker få honom att återvända från drömlivet till vår verklighet.

Det mest bestående intrycket från mitt besök i Joes fridfulla värld är vilken anomali våldet är. Visst verkar hans värld sömnig och inte så tekniskt utvecklad, men ställd emot en värld där människor tar sig rätten att döda och plåga andra människor är det svårt att inte känna sig lockad.

Fler böcker av Lavie Tidhar: 
An Occupation of Angels
HebrewPunk

Samhällets stöttepelare på Dramaten

Scenen är indelad i en rödbrun halva med äkta matta och skrivbord, och en grön halva med trädgårdsstolar och lemonad. Kontorshalvan är främst männens domän, men de rör sig även in på den grönskande domänen där kvinnorna hålls med sin sömnad och diskussioner om vad som har hänt.

Foto: Sören Vilks

 Samhällets starke man Karsten Bernick (Örjan Ramberg) är respekterad och efterfrågad i alla officiella ärenden. Han och de andra herrarna har skött byn i åratal och vet vad som passar bäst när de stakar ut framtiden för bygden. Bland de anonyma männen i likartade frackar utmärker sig Hilmar Tönnesen (Carl Magnus Dellow), vars litet androgyna manér får hans koleriska utbrott att verka som ett försök till rättning i ledet och överdriven självdisciplin.

På kvinnosidan går talet om vad som hände för femton år sedan, när Johan Tönnesen (Thomas Hanzon) lämnade landet för ett nytt liv i Amerika. Kvinnorna håller noga reda på vem som begick vilka moraliska felsteg, för det är ofta de som ligger närmast i tur att pekas ut. Moderns äktenskapsbrott vilar tungt på Dina Dorfs (Kristina Törnqvist) axlar, trots att hon inte hade någon del i vad som hände.

Men så kommer Johan Tönnesen tillbaka från Amerika, tillsammans med Karsten Bennicks svägerska Lona Hessel (Basia Frydman). Lona Hessel är en förkämpe för kvinnors rätt, en som vägrar att foga sig i orättvisor. En sak som är fint med hennes fascinerande rollfigur är att fastän hon säger sig vilja röra om bland stelnade fasoner, så är hon inte provokativ för provokationens egen skull (vilket jag oftast finner förmätet), utan vill nysta upp konkreta orättvisor för att göra livet sannare och bättre för dem som levt i livslögnen.

Gunnel Lindblom har regisserat många andra Ibsenpjäser, vilket man kan läsa om i det läsvärda programbladet. Till skillnad från mycket annat som ges på Dramaten blir Samhällets stöttepelare mindre stiliserad med ett böljande spel av repliker som talas fram med lätthet, om vartannat. Det beror till stora delar på Örjan Ramberg, som inte ger Karsten Bernick så stor pondus som jag hade önskat. Men den här lättheten gör också att pjäsen inte blir så tung. Det är ändå ett antal människoliv som gått på sparlåga och varit nära att förstöras på grund av några mäns girighet och lögner. Med det lätta anslaget blir det ändå möjligt för oss åskådare att skratta åt de många repliker som självklart låter absurda för oss hundra år senare. Jag håller med Lindblom om att pjäsen gör sitt intryck utan moderniseringar. Den är fortfarande tänkvärd, och framför allt sevärd.

Länk till Dramatens sida om Samhällets stöttepelare

Filharmonikerbrasset i närbild

Så bra att vi får höra brasset lösgjorda ur orkestern! I vanliga fall är de en del av Kungliga Filharmonikernas helhet, men nu var det trumpeternas, trombonernas, tubans och valthornens tur att glänsa på egen hand.

Redan från de inledande tonerna kunde vi höra vilken fin klang de tretton musikerna har, och hur fint de lät tillsammans. Den valda musiken och arrangemangen lät dem verkligen komma till sin rätt.

Kurt Weill och Hanns Eisler var båda kompositörer som i toner beskrev de revolutionära stämningarna under nittonhundratalets början. Just brassets klanger hjälper till att låta även Eislers mer komplexa stycken att låta som om de kommer från fabrikerna, gatorna och människorna som rör sig där. Det låter verkligen som en musik som kommer från folket, inte från salongerna: jazz, tango och en dansant variation över judiska folkvisor.

Men vi får också höra känslosam musik i en konstellation med fem musiker och Geir Anfinsen på sång. Trumpetaren Joakim Agnas har skrivit spännande och hörvärda arrangemang av några av Weills sånger, som Speak Low, September Song och den idag extra intressanta Mackie the Knife. Jag hoppas verkligen att de kommer att spelas fler gånger! Konserten med det skickliga brasset var uppiggande och riktigt bra.

Foto: Jan-Olav Wedin

Anna Karenina på film

Romantik är nog vad man förväntar sig av de vackra skådespelarna i vackra kläder i ett drama kring en kärlekshistoria. Och det är romantiskt, darrande av undertryckt åtrå, när den gifta Anna Karenina möter den unge greve Vronskij, försöker kämpa mot känslorna, till sist ger efter och får en kärlek hon aldrig upplevt med sin tråkige make Karenin. Scenen på dansgolvet när alla andra par står frusna i tiden och inte får liv förrän de två dansar förbi dem är otroligt vacker och en bra skildring av hur inget annat är viktigt än människan framför ens ögon.

Men boken är nästan 900 sidor lång och innehåller så mycket mer. Där finns Kitty, Annas svägerska som drömde om att få gifta sig med Vronskij. Där finns också Levin, som drömde om att få gifta sig med Kitty men fick nej. Och Annas bror Oblonskij är den som indirekt sätter hela historien i rullning, när Anna måste resa till Moskva för att be hans hustru Dolly förlåta hans hundraelfte otrohetsaffär. Den skicklige manusförfattaren Tom Stoppard har valt ut viktiga scener ur romanen och pusslat samman dem till en rik historia, fokuserad på Anna Karenina.

Nej, det hade inte gjort sig så bra på film att lägga in fler av Levins funderingar på hur jordbruket skall skötas och skolgång för lantbruksarbetarnas barn, även om det var viktiga teman när boken skrevs (och intressant att läsa än idag). Men något som inte heller kommer med är hur svartsjuk Levin är på sin oskyldiga nyblivna hustru Kitty, som dock kan lugna honom så att de två får ett kärleksfullt äktenskap till slut - det enda lyckliga av alla vi får se.

Likt sin bror bryter Anna Karenina sitt äktenskap, likt Levin är hon svartsjuk på sin älskade. Till skillnad från dem båda döms hon hårt av omgivningen, och tillsammans med hennes egna tvivel på kärleken driver det henne till depression och olycka. Det kanske inte är rätt ställe att nämna det, men jag kan förstå hennes tvivel på Vronskijs kärlek. Både i boken och i filmen ser man den starka passionen och den fysiska attraktionen, och den är nog så viktig och nog så drivande. Men man får aldrig höra dem småprata, diskutera eller arbeta tillsammans för något utanför deras lysande men vacklande gemenskap. Utan den långsiktighet som kommer av kärlek och vänskap måste det vara svårt att hålla ut när känslorna mattas.

Stora delar av filmen utspelar sig i en teatersalong; på scenen, i salongen och i kulisserna, vilket jag gillar mycket därför att jag älskar teater. Jag tycker om hur en scen och dess statister omvandlas i en annan och hur miljöerna återanvänds. Men mest av allt gillar jag att det inte görs för stor affär av saken, utan alla scenväxlingar sker naturligt och sömlöst. Världskända skådespelare, svenska Alicia Vikander, en underskön Vronskij och alla andra skådespelare på duken gör sina roller väl. Den här filmversionen av Anna Karenina är riktigt sevärd.

Andreas Eriksson på Galleri Riis 2013

 Jag känner igen de mörka färgerna och de tunga färgfälten i Andreas Erikssons tavlor från hans utställning för ett drygt år sedan. De nya tavlorna i en aningen vidareutvecklad stil borde inte kännas så annorlunda som de gör, men så är det, jag upplever dem inte på samma sätt. Den här gången kommer inspirationen från isländska Kjarval, och fastän färgfälten är lika dova har de inte samma tyngd som i förra utställningen. Penseldragen är tydligare och där finns fler detaljer. Jag tyckte bättre om kraften i den förra utställningen.

Att ett av motiven är vävt med grovt gran är dock en positiv överraskning och känns som en ett logiskt steg vidare. Jag ser gärna fler tavlor i den tekniken.

I Galleri Riis andra sal sitter en fris av foton och andra tavlor med abstrakta motiv. Fotona är av "skräpiga" skogsscenarier i stor skärpa. När det finns andra paneler i frisen som har tredimensionella ytor, spiller intrycket över på fotona som ser ut att kunna stickas eller vara sträva. Men förutom den intressanta effekten ser jag inte sammanhanget eller meningen med frisen.

Länk till Galleri Riis sida om utställningen

Lore

Snart kommer den väl, der Endsieg? Det är vad Lore och hennes syskon har fått höra. Föräldrarna var djupt involverade i förverkligandet av Tredje Riket, men när andra världskriget går mot sitt slut har Tyskland förlorat och den älskade Führern har tagit sitt liv. Familjen måste lämna sitt stora hushåll och packar frenetiskt porslin, matsilver och kläder.

De flyttar in i en stuga i skogen. Allt som hade kunnat vara vackert - skogen, lugnet, stugan - får en aura av hot över sig när de inte tagit sig dit av fri vilja och inte vet hur länge de måste stanna där. Bönderna i granngården tolererar knappt familjen. Det sista modern säger innan hon måste lämna barnen är att de skall ta sig till sin Oma i norra Tyskland. (De är i Schwarzwald.)

Barnen är uppfostrade strängt, till att lyda sina föräldrar och vara stolta över sin härkomst, och har levt bekvämt i sin stora villa. När de ger sig ut på vägarna vänds allt värld upp och ned. För varje etapp av resan förlorar de mer och mer av sin packning. De har tur i att det är sommar, så att de inte behöver så mycket kläder och kan sova på marken.

Flera andra människor är också på vandring genom Tyskland, som nu är administrerat av vinnarmakterna USA, England, Frankrike och Ryssland. Det hörs arga viskningar från en del av de resande och bofasta som barnen möter: de hade det bra under Führern, och nu är de förtryckta i sitt eget land. Men andra ser med misstänksamhet på de fem blonda barnen i de fina köpekläderna som slitits och smutsats ned under vandringen. Den halvvuxna Lore bär det tunga ansvaret för att hitta mat och husrum för sina småsyskon, och för att avgöra vilka människor hon kan lita på.

Det är kanske orealistiskt att vi sällan får se barnen bråka eller klaga under den långa resan (förutom den hjärtsnörpande söta bebisen Peter). Men tystnaden och ödsligheten understryker allvaret och hur Lore förändras av händelserna. Den inlärda stoltheten nöts ned när hon måste göra saker hon aldrig föreställt sig med människor hon annars skulle sett ned på. Saskia Rosendahl som spelar Lore låter rädsla, förakt och hopp finnas precis under ytan av sitt porslinansikte. De många småsyskonens personligheter lyser igenom disciplinen. Även om de kommer fram till Omi i Husum, kan livet någonsin kännas normalt igen? Kanske för de mindre barnen som inte har sett lika mycket som Lore har.

Historien är hämtad från boken The Dark Room av Rachel Seiffert, som verkar mycket intressant. Den australienska regissören Cate Shortland har gjort om den till en riktigt bra film: alla naturscener som skulle kunnat vara vackra bär på känslan av icke-gästvänlighet, och känslorna som väcks av chockerande händelser får upplevas i tysthet tillsammans med Lore. Det har blivit en inlevelsefull skildring av plågorna för dem som trodde sig vara ett herrefolk.

Niklas Eneblom på Galleri Magnus Karlsson

I texten om Niklas Enebloms utställning Thousand Layered Colander berättar konstnären själv:
”Jag har gått mycket närmare mina motiv – både fysiskt och känslomässigt. Det är nu bilder från min egen vardag med människor som jag bryr mig om.” Det stämmer med uppfattningen jag fick när jag såg tavlorna. De tycks avbilda ögonblick som är viktiga för att de är vardagliga och intima: antingen som "mellan-stunder" med golv och bordskanter man ser var dag utan att notera det, eller som ögonblick då man tänkte på något viktigt.

Building near the river (2013)

The Best Day (2013)

 Men samtidigt som jag registrerar det familjära - den blommiga tapeten, kvinnan som halvligger i sängen - känner jag mig inte inbjuden i gemenskapen. Vad angår det här mig? Vill de ens ha besök i den halvdunkla stugan? Känslan förstärks av att Eneblom målar motiv som ser platta ut. Med undantag för några bilder som har mer djup, ser de flesta ut som färg på en duk. Jag kan inte ta mig in under den platta ytan och känner mig inte uppmanad att försöka.



Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen

Akt utan ord & Krapps sista band på Stadsteatern

En Beckett-pjäs behöver inte vara längre än en timme för att skaka om sin åskådare. Det som händer på scenen kan vara en liknelse för ett helt livs strävanden, eller några utvalda minuter vars detaljer förstorats upp för att betyda mer än vad ögat ser. I Akt utan ord och Krapps sista band får vi ett stycke av vardera. Det är riktigt snällt av Stadsteatern att ge oss båda på samma kväll, eftersom båda är sevärda, fast egentligen tycker jag inte att de två pjäserna passar ihop. Men ändå, jag är glad över att ha fått se båda.

De två männen som spelar var sin roll syns tillsammans under en inledande scen. Alla ljud som hörs är i otakt med varandra: den tickande klockan, den pendlande radion (ljudlös), Samuel Barbers Adagio, jazzlåtarna som bryter in. Ingvar Hirdwall lämnar scenen och Michael Jonsson blir kvar i en svårnavigerad värld. En palm, ett palmblad, en stor gul låda, en gul låda till, en kanna vatten just utom räckhåll, en uppfordrande visselpipa här och en där som kallar till refusering gång på gång.

Jag beundrar viljan hos den ordlöse mannen som gång efter annan borstar av sig dammet och funderar ut nya angreppsvinklar. Det är som att se ett cirkusdjur som tränas till uppvisning, men mycket grymmare. Vem är det som ger och tar, och vad vill den? De få föremålen och de upprepade handlingarna blir symboler för något större.

Nästan lika fysisk är nästa akt, Krapps sista band, för lika viktiga som orden är miljön, den gamle mannens långsamma rörelser och kassettband och skräp kastas åt sidan som om ingen mer kommer att bry sig om att plocka upp dem. Att spela in sina tankar på band kan ha verkat självupptaget och konstigt 1958 när pjäsen skrevs, men i dagens utbredda bloggkultur är det nog mer ovanligt att gå tillbaka och reflektera över vad man har sagt tidigare. Men även utan att ha tankarna fästa på rullband eller papper är vi säkert många som ryser med den åldrade Krapp, som hör sitt 39-åriga jag avfärda sitt ännu yngre jag för de orealiserade drömmarna. Vi i publiken vet att vi ser Krapps sista band. Vi kan se eller gissa att det som berättas på det tidigare bandet har förstorats eller förfuskats under årtiondena som gått.

Den yngre mannen och den äldre mannen har likadana kläder - tidlös svart kostym, knallgul näsduk och snygga ormskinnspjuck - och smyger in i utkanten av varandras scener ibland. Å ena sidan tycker jag inte att det är rätt att framställa dem som varianter av samma person, för de är så väldigt olika karaktärer under helt skilda omständigheter. Å andra sidan är det bra att de två ensamma männen får åtminstone en annan vän.

För den som vill försjunka i Becketts existensiella frågeställningar är Stadsteaterns dublett mycket välspelad och sevärd.

Länk till Stadsteaterns sida om Akt utan ord och Krapps sista band

Foto: Petra Hellberg

Hough spelar Hummel i Konserthuset

Efter den fantastiska recital Stephen Hough gav förra året kunde inget hålla mig borta från hans återbesök i Konserthuset. Men först en ouvertyr med Kungliga Filharmonikerna, nämligen Les francs-juges av Hector Berlioz, ett dramatiskt och spännande stycke som lät bra från de engagerade filharmonikerna.

Den pianokonsert som Hough valt att spela var Pianokonsert Nr 2 i a-moll (1816) av Johann Nepomuk Hummel, en pianist och kompositör som undervisades av Mozart som barn, var samtida student med Beethoven och sedermera god vän med Schubert. Redan innan jag visste det tyckte jag att musiken ekade av vackra slingor ur andra, mer kända verk ur musikhistorien, men med överlagringar av kvittrande drillar och porlande tangentlöpningar i pianostämman. Ett mästarprov för solisten, visst, men mästarprov kan bli tråkiga i längden. Tur nog kunde den begåvade Stephen Hough spela virtuost men ändå avslappnat, och framför allt personligt, rakt genom de eviga flödena av toner. Men jag skulle ändå inte kalla Hummel för en oförtjänt bortglömd mästare.

Extranumret, den underbara Nocturne i Ess-dur op 9 nr 2, böljade i tempo och intensitet under Houghs fingrar. Jämfört med hur jag ogillade det för Månskenssonaten förra året, tyckte jag om den personliga behandlingen den här gången. Stephen Hough, kom gärna tillbaka varje år!

Foto: Jan-Olav Wedin

 Kvällens sista verk blev det jag uppskattade mest: Symfoni Nr 4 i e-moll (1885) av Johannes Brahms. Första satsen innehåller vågade klanger men så väl balanserade och så ytterligt väl spelade av Filharmonikerna att de kändes rikare än något annat under kvällen. Och likadant fortsatte det genom hela verket, fram till den spännande avslutande satsen. Allegro energico e passionato är bara förnamnet, för musiken varierade i karaktär utan att tappa sitt sammanhang. Jag är speciellt glad att vi fick det mest intressanta partiet som extranummer! När Brahms är som bäst är han helt fantastisk: storslagen och detaljsäker på samma gång.

Moa Israelsson Forsberg på Angelika Knäpper Gallery

Jag är fascinerad av stora vatten och vad som finns där. Jag skulle inte klara mig där, men för de varelser som är anpassade för livet under vattenytan är det torra land och alla våra saker som är konstiga och svåråtkomliga.

Moa Israelsson Forsberg söker sig ned under vattenytan, till gröna, algrika vatten som erövrar objekt som förut hade en funktion för oss landlevande. På väggen hänger inbjudande broschyrer från husbilsparken Oak Glen, men på plats i lokalen ser vi vagnarna stå i några decimeter vatten, övergivna och oanvändbara.

I utställningens första rum hänger utsnitt från en välgödd insjö: tjocka rutor av vattenytan med pinnar och strån som syns både ovanför och under. De hänger i ögonhöjd så det går att närstudera undervattensdelen och se hur pinnarna är täckta av alger och annan växtlighet.

Andra objekt och två filmer visar lastfartyg och andra människotillverkade föremål i det tillstånd de får efter en lång tid under vatten: hårda kanter börjar trasas sönder, och ytorna täcks av alger och växter. Nedsänkningen har satt sina spår, som om de försökt konvertera föremålen till något som hör hemma under vattenytan. Och inte någonsin ser vi vad i vattnet som försöker erövra föremålen, bara resultatet.

Länk till Angelika Knäppers sida om Moa Israelsson Forsberg

The Quantum Thief av Hannu Rajaniemi

I Dilemma-fängelset möter fångarna en fiende, ibland sig själv i en annan upplaga, och beroende på om de väljer att skjuta eller inte blir de belönade eller straffade. Jean le Flambeur står framför en warmind med hundratals ögon på vajande stjälkar och funderar på om han skall skjuta, skjutas eller samarbeta. Detta är vad som händer på bokens första sidor, och det blir aldrig mindre komplicerat än så i Hannu Rajaniemis The Quantum Thief.

Tjogtals kryptiska begrepp, ting och varelser myllrar över boksidorna. Det tänkande skeppet Perhonen och dess pilot Mieli från Oorts kometmoln tar Jean till Mars, till staden Oubliette med sina annorlunda men strängt åtlydda traditioner: tzaddikim som upprätthåller lagen, gevulot som är en privat sfär att öppna eller stänga för främlingar, personer som "dör" och arbetar oavlönat som Quiet i några år innan de återföds som den de var innan. För att inte tala om alla mystiska maktspelare som konspirerar mot varandra: zoku, Sobornost, pellegrini och ytterligare flera. Jag måste erkänna att jag har svårt att hålla isär vem som är lierad med vem.

Jag gillar att Rajaniemi har skapat en så avancerad värld, utvecklad långt bortom det vi har idag. Ingen använder smartphones eller plattor för att söka, spara eller utbyta information, allt är inbyggt i sinnena: ögonblick kan lagras för senare uppspelning och analys, data kan hämtas med en 'blinkning, vid en kontakt kan du välja hur mycket du vill avslöja för den andre och om du vill att hen efteråt skall glömma att ni ens träffades.

Men det gör det litet svårt att förstå till vilken spektakulär kupp som den fritagne mästertjuven Jean le Flambeur skall användas. Minnen, personligheter, kroppar och information tycks kunna laddas upp och ned, modifieras och dupliceras, och verkligheten tycks existera i flera lager.

Efter hand börjar jag lära mig vad de flesta av uttrycken innebär, men att sidorna är fulla av påhittade uttryck och sedvänjor slutar aldrig riktigt att störa mig i läsningen. Det allvarligaste problemet med boken är dock de tunna karaktärerna. Eftersom största delen av handlingen består i rasande jakter från det ena äventyret till det andra märks det inte av förrän i slutet av boken, när några av personerna agerar efter sitt hjärta eller efter vad de tycker är moraliskt rätt. Det hjälper storyn vidare, men är inte i linje med vad som utspelat sig tidigare, så det klingar falskt.

Korta mellankapitel ger intressanta inblickar i några livsöden i Oubliette, och epilogen ritar upp det stora ramverket för berättelsen och för vad som kan hända härnäst. Det är intressanta stilistiska grepp, men det gör mig ändå inte tillräckligt nyfiken för att orka ge mig på nästa bok, The Fractal Prince.

Ulrik Samuelson på Lars Bohman Gallery

Efter naturen är namnet på utställningen på Lars Bohman Gallery. Den visar verk i guld och svart av Ulrik Samuelson från 2012. 'Efter naturen' kan betyda att naturen var motivet, eller att bilderna kommer från en fiktiv tid efter att naturen dragit sig undan eller slitits ut.

Visst finns några tavlor som visar silhuetter av (döda?) träd och en flock av fåglar eller fladdermöss som försvinner i fjärran. Men mest avbildas människobyggda strukturer - broar, katedraler, ett kolumbarium? - och även de är i förfall. Flera stenblock som saknas ur väggarna visar en onaturligt svart rymd bakom. Ibland är det själva bildens yta som är täckt av regelbundna svarta hål/skador.

Målardukarnas yta är en annan intressant detalj. Trots att motiven täcker tavlorna utan avbrott ser dukarna vid närmare titt ut att bestå av många sammansatta slitna lappar. Vad är det för fiktiv tid de är målade i, där det finns obegränsat med guld att måla med men inga hela målardukar att måla på? Säkert samma tid där ruiner och halvdöda träd står kvar utan några besökande människor.

Nyanserna av guld är så mättade och rika att det först känns lugnande, men de svarta partierna är så dränerade på färg och innehåll att kontrasten efter ett tag blir obehaglig. En värld med bara guld och inget annat är vackert för stunden, men ingen man kan leva i för evigt. Men jag tycker ändå väldigt mycket om Samuelsons verk.

Länk till Lars Bohman Gallerys sida om Ulrik Samuelson

Börje har också sett utställningen

Den högre tiden av Fritz Leiber

Hugo-priset för bästa science fiction-roman startade med några riktiga bottennapp på 1950-talet: The Demolished Man och Double Star är föga mer än kioskdeckare fördelat på ytterligare några planeter i solsystemet och The Forever Machine lär vara en tafflig moralkaka. Ambitionen är i alla fall högre än så i Fritz Leibers Den högre tiden/The Big Time, 1958 års vinnare.

Det som är fascinerande är hur tydligt dåtidens värderingar och vetenskapliga teorier framstår i de nämnda böckerna: innan NASA med stor möda och noggrann planering satt en människa på månen fantiserades det fritt om snabba rymdresor, mänskliga kolonier och till och med urinvånare på de närmsta planeterna.

En annan uppfattning som är lika genomgående och lika nedslående är den förlegade kvinnosynen. I Den högre tiden hade jag då och då hopp om mer autonoma kvinnoroller, då huvudpersonen är kvinna och det i berättelsen finns en stark kretensisk krigarkvinna. Men nej, Greta som för ordet är "hålligångtjej", anställd för underhållning av de utmattade tidskrigarna då de vilar ut efter sina uppdrag. Visserligen finns det också några män på vilo-stationen, men det är av kvinnorna som det förväntas omhändertagande och underhållning, ibland av erotiskt slag, vare sig det gäller människor eller utomjordiska päls-bläckfiskar från framtiden. Om de tre kvinnorna på stationen inte skulle räcka till, finns det också ett tusental spökflickor att plocka fram ur påsar.

Om jag skjuter de gammaldags fånigheterna åt sidan för ett tag, kan jag berätta om vad som är bra i boken. Den bygger på en fascinerande idé om två mäktiga fraktioner av tidsmanipulatörer som båda slåss om kontrollen över världshistorien. Skall vi backa upp Tyskland i WWII så att de tar över hela Ryssland? Skall vi gå tretusen år bakåt i tiden och backa upp Kreta så att Grekland aldrig hinner utvecklas? Lämpliga krigare från alla tidevarv väljs ut för att kunna sättas in i strider vid alla möjliga andra punkter i historien.

De som väljer ut dem och ger dem teknologin att resa i tiden kallas för spindlar, men ingen ur bokens persongalleri har någonsin sett dem. De kallas för spindlar, och deras motståndare för skorpioner. Oroväckande beteckningar, båda två!

Ytterligare en fascinerande idé är Stället där boken utspelar sig, ett av många liknande ställen placerade utanför tid och rum, men med en port genom vilken tidsresenärer dimper in. Ett dimmigt, grått, oberörbart intet finns utanför deras väggar. Det ger mig en lätt klaustrofobisk känsla som Leiber dock inte spelar så mycket på.

Några sista saker som irriterar är den ostrukturerade handlingen, som rör sig för långsamt genom oväsentligheter och för snabbt genom de viktiga upptäckterna. Det gör också den "råa men hjärtliga" ton och de många skämtsamma omskrivningarna som alla använder mot varandra, även i stunder av största allvar, och alla gånger talar Greta till sig själv i tredje person. Detta klingar av andra världskrigsjargong, så jag kan väl låta det passera.

Den högre tiden är dryga hundra sidor lång och någorlunda snabbläst, trots sina metafysiska förvecklingar. Den är ganska intressant och tankeväckande, men litet för tunn och lättviktig för att lämna några djupare minnen. Men - det kanske är det som spindlarna vill? Eller skorpionerna?!

Fler böcker av Fritz Leiber:
The Wanderer

SCUM-manifestet på Stadsteatern

Jag vill börja med två stämningsskildringar som ger tidsandan. Valerie Solanas levde och var främst verksam under 1950- och 1960-talen. Ett samhälle med patriarkala, auktoritära värderingar utmanades av människor med nya värderingar; beatpoeter, hippies. Men deras rörelser, hur fria och öppna de än kallade sig, hyllade fortfarande det manliga geniet och lämnade utnyttjade kvinnor i sitt kölvatten. Med det i tankarna kan jag förstå hur Solanas, i ljuset av sin brutala uppväxt, av frustration och hat vände upp och ned på alla vedertagna föreställningar och skrev SCUM-manifestet, en lång uppräkning av hur underlägsna och värdelösa män är.

Nästa stämningsskildring är från c:a tolv år sedan, när jag såg filmen I Shot Andy Warhol om Valerie Solanas liv. Jag spratt till när jag hörde citaten från Solanas texter:

Mannen är en biologisk olycka: Y-kromosomen är en defekt X-kromosom ... Med andra ord är mannen en ofullständig kvinna...

Att kalla en man för djur är att smickra honom; han är en maskin, en vandrande dildo.

Så där hade ju jag också tänkt ibland! Inte hela tiden, inte varje dag, och inte så mycket att jag ville bygga min livsfilosofi på det. Men det var så uppfriskande att faktiskt få höra de orden av någon annan, dessutom i en filmatisering av hennes liv. Det kändes som den enda fyren av manshat i ett hav av kvinnohat.

Men som sagt, Valerie Solanas visioner var inte mina visioner. Varken det generella manshatet, hennes önskan att omkullkasta alla regeringar och pengamakt, att döda alla män eller tanken att ett samhälle med bara kvinnor skulle vara lyckligare, friare och vackrare. Konsekvensen av vad hon säger är inte bara hemskt utan logiskt fel, i mina ögon. Därför tycker jag att det är tveksamt när kvinnor håller upp Solanas som en förebild (vilket nog inte så många gör).

Men ändå, visst har jag då och då plockat upp hennes tankar och lekt med dem. Jag blir också irriterad på det massiva gnället som kommer från bittra antifeminister så fort Solanas och hennes tankar nämns. Det finns så många fler exempel på motsvarande kvinnoförakt som inte väcker samma reaktioner, som internettöntar som hävdar sin rätt att posta smygfotade bilder på flickors trosor och ett tröttsamt utpekande av horor i hipp-hopp och annorstädes. Eftersom det är OK att lyssna på sådana rapplåtar utan brasklappar kan jag säga att Valerie Solanas är som min hipp-hopp.

Vad är då uppsättningen av SCUM-manifestet på Stadsteatrn? Det är ett återberättande och gestaltning av texten i manifestet, där den kvinnliga delen av publiken pysslas om med mjuka guldkuddar, druvor och godis, medan männen får sitta på plaststolar. Eftersom män och kvinnor sitter mitt emot varandra kan jag se hur de yngre männnen ler och lever sig med utan att ta tilltalet personligt, medan några äldre män inte slappnar av på samma sätt. Det ger mig litet hopp om framtiden, och påminner om en ex-pojkvän som gärna retade mig när jag tog illa upp av en del filmer vi såg, men som efter I Shot Andy Warhol slöt sig som en skrämd mussla och med tunn röst sade att han inte tyckte den var bra.

Är det roligt att se och höra manifestet läsas upp? Till en början är det det; jag tänker mig tillbaka till den sköna känslan för Jenny B som såg filmen, och jag tänker på hur skönt det måste varit för Solanas att skriva av sig, som en hämnd på allt hon utsatts för av illvilliga eller oförstående män. Men jag tänker också på hur logiken brister, och på hur fel det är med generaliseringar. Är alla män vandrande dildos utan känsloliv? Jag ber att få lägga in mitt veto. Speciellt i mitt arbete träffar jag varje dag hyggliga män, goda familjefäder som vabbar, hämtar och lämnar och är pappalediga. Och skulle världen bli bättre med bara kvinnor vid rodret? Näh, tror inte det! Men framför allt: att avhumanisera sin motståndare är ett välkänt steg i upptrappningar till etniska rensningar, och att dra alla män över en kam utan att se till individerna är en generalisering som helt enkelt inte är rimlig.

Sista halvtimmen av den korta föreställningen har mitt intresse för manifestet tröskats i botten. Visst är det roligt att se en macho-Mozart spela Eine kleine Nachtmusik på blockflöjt, och Andrea Edwards framställning är mänskligare och intressantare än den hetsiga Solanas-röst jag hör i huvudet när jag läser texterna på egen hand.

Får mitt liv ny riktning av SCUM-manifestet? Nej, det får det inte, och jag hoppas faktiskt att ingen följer Solanas uppmaningar till mord och revolution. Jag önskar också att vi slapp polariseringen mellan feminister och anti-feminister, vilken inte leder någonvart. Förhoppningsvis inspirerar manifestet någon som hittills känt sig nedvärderad och värdelös utan att det leder till våld. Och så länge vi spelar pjäser som Fordringsägare, som lägger ut texten om kvinnors illvilja och underlägsenhet, så vill jag se deras motpoler då och då, och knappt någon text är en mer avlägsen pol och lysande fyr än SCUM-manifestet.

Länk till Stadsteaterns sida om SCUM-manifestet

Solo av Rana Dasgupta

I en lägenhet nära en busstation bor mannen Ulrich. Bara några sidor av boken beskriver den åldrade Ulrichs liv; grannen som hjälper honom med att handla mat, den deprimerande miljön utanför hans fönster som han dock inte ser eftersom han är blind. Detaljerna i Ulrichs liv är specifikt beskrivna, men också så anonyma att jag först inte uppfattar att det är i Sofia, Bulgariens huvudstad, han bor. Senare i boken kommer scener att beskrivas på liknande sätt, så att det som verkar hända för hundra år i själva verket utspelar sig i nutid.

Ulrich verkar mycket ensam. Men trots att jag blir gripen av hans situation kommer jag snart att glömma bort den gamle Ulrich då berättelsen rör sig till hans barndom och vidare till hans hopdrömda historier.

That is why he is combing through his life again. He has no wealth and no heirs, and if he has anything at all to leave behind, it will be tangled deep, and difficult to find.

Ulrichs far beundrade Tyskland, och därför döpte han sin son till Ulrich. Han var järnvägsingenjör och byggde bland annat en järnväg i Istanbul. Ulrich reser till Berlin för att studera kemi. Jag älskar hur länder och tidsperioder knyts samman på det här sättet. Men till största delen kretsar handlingen kring människor i Bulgarien och Georgien, som Ulrich besökte en gång.

Historien om Ulrichs uppväxt och liv i ett Bulgarien vars frihet stryps och karaktär formas om av kommunismen är intensiv på ett distanserat sätt. Trots att karaktärerna döljer mycket för varandra och för läsaren skriver Dasgupta med en psykologisk insikt som påminner mig om den geniale Stefan Zweig. I en bisats under ett bullrande krogbesök får Ulrichs vän Boris säga att han borde lyssnat till Ulrich och blivit violinist istället för att ge sig in i den förbjudna motståndsrörelsen.

Daydreams är rubriken på bokens andra halva. Plötsligt dyker tre nya människor upp i berättelsen, som tar sig över Atlanten till ett samtida USA. De är Ulrichs "barn" som får liv i hans dagdrömmar. Varje persons livsöde innehåller någon detalj ur Ulrichs eget liv, men därifrån växer de ut till att bli helt egna personligheter. Mest fascinerad är jag av hur Khatuna steg för steg blir hårdhudad och kallhamrad - en riktigt jobbig människa men trovärdig.

Om jag blir pressad kan jag erkänna att de här personerna och historierna inte är riktigt lika fullödiga som den inledande berättelsen, men det är ju för att de är skapade av Ulrich själv! Under de sista sidorna blir det bara tydligare vilken viktig roll dagdrömmarna spelar i Ulrichs liv. Det är vemodigt men mycket vackert.

Jämförelsen med Stefan Zweig stannar inte vid karaktärsskildringarna, utan även det helt naturliga sammanlänkandet av människor från olika länder. I det här fallet gäller det dessutom länder i Östeuropa, länder vi i Väst sällan vet mycket om. Det gör boken ännu mer läsvärd. I en av länkarna nedan berättar Dasgupta om sina resor till Bulgarien och människorna som inspirerade honom. Men framför allt visar boken vilken god författare Rana Dasgupta är. Jag vill definitivt läsa fler böcker av honom.


Tack till Ingrid som fick mig intresserad av Dasgupta!

På The Guardians eminenta kultursida finns också flera intressanta artiklar om boken och författaren:

Intervju med Rana Dasgupta

Recension av Solo med lång, engagerad diskussion i kommentarsfältet

Utdrag ur Solo