I texten om Niklas Enebloms utställning
Thousand Layered Colander berättar konstnären själv:
”Jag har gått mycket närmare mina motiv – både fysiskt och känslomässigt. Det är nu bilder från min egen vardag med människor som jag bryr mig om.” Det stämmer med uppfattningen jag fick när jag såg tavlorna. De tycks avbilda ögonblick som är viktiga för att de är vardagliga och intima: antingen som "mellan-stunder" med golv och bordskanter man ser var dag utan att notera det, eller som ögonblick då man tänkte på något viktigt.
|
Building near the river (2013) |
|
The Best Day (2013) |
Men samtidigt som jag registrerar det familjära - den blommiga tapeten, kvinnan som halvligger i sängen - känner jag mig inte inbjuden i gemenskapen. Vad angår det här mig? Vill de ens ha besök i den halvdunkla stugan? Känslan förstärks av att Eneblom målar motiv som ser platta ut. Med undantag för några bilder som har mer djup, ser de flesta ut som färg på en duk. Jag kan inte ta mig in under den platta ytan och känner mig inte uppmanad att försöka.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen
Jag hade ungefär samma upplevelse - vad angår det här mig? En del bra måleri, men det griper inte riktigt tag.
SvaraRadera