Snart kommer den väl, der Endsieg? Det är vad Lore och hennes syskon har fått höra. Föräldrarna var djupt involverade i förverkligandet av Tredje Riket, men när andra världskriget går mot sitt slut har Tyskland förlorat och den älskade Führern har tagit sitt liv. Familjen måste lämna sitt stora hushåll och packar frenetiskt porslin, matsilver och kläder.
De flyttar in i en stuga i skogen. Allt som hade kunnat vara vackert - skogen, lugnet, stugan - får en aura av hot över sig när de inte tagit sig dit av fri vilja och inte vet hur länge de måste stanna där. Bönderna i granngården tolererar knappt familjen. Det sista modern säger innan hon måste lämna barnen är att de skall ta sig till sin Oma i norra Tyskland. (De är i Schwarzwald.)
Barnen är uppfostrade strängt, till att lyda sina föräldrar och vara stolta över sin härkomst, och har levt bekvämt i sin stora villa. När de ger sig ut på vägarna vänds allt värld upp och ned. För varje etapp av resan förlorar de mer och mer av sin packning. De har tur i att det är sommar, så att de inte behöver så mycket kläder och kan sova på marken.
Flera andra människor är också på vandring genom Tyskland, som nu är administrerat av vinnarmakterna USA, England, Frankrike och Ryssland. Det hörs arga viskningar från en del av de resande och bofasta som barnen möter: de hade det bra under Führern, och nu är de förtryckta i sitt eget land. Men andra ser med misstänksamhet på de fem blonda barnen i de fina köpekläderna som slitits och smutsats ned under vandringen. Den halvvuxna Lore bär det tunga ansvaret för att hitta mat och husrum för sina småsyskon, och för att avgöra vilka människor hon kan lita på.
Det är kanske orealistiskt att vi sällan får se barnen bråka eller klaga under den långa resan (förutom den hjärtsnörpande söta bebisen Peter). Men tystnaden och ödsligheten understryker allvaret och hur Lore förändras av händelserna. Den inlärda stoltheten nöts ned när hon måste göra saker hon aldrig föreställt sig med människor hon annars skulle sett ned på. Saskia Rosendahl som spelar Lore låter rädsla, förakt och hopp finnas precis under ytan av sitt porslinansikte. De många småsyskonens personligheter lyser igenom disciplinen. Även om de kommer fram till Omi i Husum, kan livet någonsin kännas normalt igen? Kanske för de mindre barnen som inte har sett lika mycket som Lore har.
Historien är hämtad från boken The Dark Room av Rachel Seiffert, som verkar mycket intressant. Den australienska regissören Cate Shortland har gjort om den till en riktigt bra film: alla naturscener som skulle kunnat vara vackra bär på känslan av icke-gästvänlighet, och känslorna som väcks av chockerande händelser får upplevas i tysthet tillsammans med Lore. Det har blivit en inlevelsefull skildring av plågorna för dem som trodde sig vara ett herrefolk.
De flyttar in i en stuga i skogen. Allt som hade kunnat vara vackert - skogen, lugnet, stugan - får en aura av hot över sig när de inte tagit sig dit av fri vilja och inte vet hur länge de måste stanna där. Bönderna i granngården tolererar knappt familjen. Det sista modern säger innan hon måste lämna barnen är att de skall ta sig till sin Oma i norra Tyskland. (De är i Schwarzwald.)
Barnen är uppfostrade strängt, till att lyda sina föräldrar och vara stolta över sin härkomst, och har levt bekvämt i sin stora villa. När de ger sig ut på vägarna vänds allt värld upp och ned. För varje etapp av resan förlorar de mer och mer av sin packning. De har tur i att det är sommar, så att de inte behöver så mycket kläder och kan sova på marken.
Flera andra människor är också på vandring genom Tyskland, som nu är administrerat av vinnarmakterna USA, England, Frankrike och Ryssland. Det hörs arga viskningar från en del av de resande och bofasta som barnen möter: de hade det bra under Führern, och nu är de förtryckta i sitt eget land. Men andra ser med misstänksamhet på de fem blonda barnen i de fina köpekläderna som slitits och smutsats ned under vandringen. Den halvvuxna Lore bär det tunga ansvaret för att hitta mat och husrum för sina småsyskon, och för att avgöra vilka människor hon kan lita på.
Det är kanske orealistiskt att vi sällan får se barnen bråka eller klaga under den långa resan (förutom den hjärtsnörpande söta bebisen Peter). Men tystnaden och ödsligheten understryker allvaret och hur Lore förändras av händelserna. Den inlärda stoltheten nöts ned när hon måste göra saker hon aldrig föreställt sig med människor hon annars skulle sett ned på. Saskia Rosendahl som spelar Lore låter rädsla, förakt och hopp finnas precis under ytan av sitt porslinansikte. De många småsyskonens personligheter lyser igenom disciplinen. Även om de kommer fram till Omi i Husum, kan livet någonsin kännas normalt igen? Kanske för de mindre barnen som inte har sett lika mycket som Lore har.
Historien är hämtad från boken The Dark Room av Rachel Seiffert, som verkar mycket intressant. Den australienska regissören Cate Shortland har gjort om den till en riktigt bra film: alla naturscener som skulle kunnat vara vackra bär på känslan av icke-gästvänlighet, och känslorna som väcks av chockerande händelser får upplevas i tysthet tillsammans med Lore. Det har blivit en inlevelsefull skildring av plågorna för dem som trodde sig vara ett herrefolk.
Jag såg filmen idag. Ganska imponerande och trovärdig skildring av Tysklands trauma strax efter krigsslutet. Stig Dagermans "Tysk höst" skildrar ju också den här tiden. Annars är den här vinklingen vad jag vet ganska okänd för oss. I Tyskland lär det strax efter kriget ha vuxit fram en hel genre av "ruinlittertur"
SvaraRaderaDärför att min släkt kommer från Tyskland känner jag igen brottstycken av detaljer ur filmen: den hårda uppfostran (tyvärr), "Ihr seid Schuld" och litet annat, men jag tror att människor blev ganska förtegna efter kriget och att det bibehöll skuldkänslor och tillknäpptheten. Jag visste inte om att det fanns "ruinlitteratur" och är glad att höra det, för jag tror ändå att historierna måste bevaras. För människornas skull är det synd om deras plågor glöms bort.
SvaraRaderaVi översvämmas ju av skildringar av kriget och nazieran. Men det som hände efteråt, kaoset, nöden, uppvaknandet, skuldbearbetningen innehåller ju minst lika mycket dramatik. Jag känner inte till den här "ruinlitteraturen" närmare, bara att den existerade i Tyskland strax efter krigsslutet.
SvaraRaderaTrümmerlitteratur
Tack för länken! Den här litteraturen skall jag försöka utforska närmare.
SvaraRadera