Scenen är indelad i en rödbrun halva med äkta matta och skrivbord, och en grön halva med trädgårdsstolar och lemonad. Kontorshalvan är främst männens domän, men de rör sig även in på den grönskande domänen där kvinnorna hålls med sin sömnad och diskussioner om vad som har hänt.
På kvinnosidan går talet om vad som hände för femton år sedan, när Johan Tönnesen (Thomas Hanzon) lämnade landet för ett nytt liv i Amerika. Kvinnorna håller noga reda på vem som begick vilka moraliska felsteg, för det är ofta de som ligger närmast i tur att pekas ut. Moderns äktenskapsbrott vilar tungt på Dina Dorfs (Kristina Törnqvist) axlar, trots att hon inte hade någon del i vad som hände.
Men så kommer Johan Tönnesen tillbaka från Amerika, tillsammans med Karsten Bennicks svägerska Lona Hessel (Basia Frydman). Lona Hessel är en förkämpe för kvinnors rätt, en som vägrar att foga sig i orättvisor. En sak som är fint med hennes fascinerande rollfigur är att fastän hon säger sig vilja röra om bland stelnade fasoner, så är hon inte provokativ för provokationens egen skull (vilket jag oftast finner förmätet), utan vill nysta upp konkreta orättvisor för att göra livet sannare och bättre för dem som levt i livslögnen.
Gunnel Lindblom har regisserat många andra Ibsenpjäser, vilket man kan läsa om i det läsvärda programbladet. Till skillnad från mycket annat som ges på Dramaten blir Samhällets stöttepelare mindre stiliserad med ett böljande spel av repliker som talas fram med lätthet, om vartannat. Det beror till stora delar på Örjan Ramberg, som inte ger Karsten Bernick så stor pondus som jag hade önskat. Men den här lättheten gör också att pjäsen inte blir så tung. Det är ändå ett antal människoliv som gått på sparlåga och varit nära att förstöras på grund av några mäns girighet och lögner. Med det lätta anslaget blir det ändå möjligt för oss åskådare att skratta åt de många repliker som självklart låter absurda för oss hundra år senare. Jag håller med Lindblom om att pjäsen gör sitt intryck utan moderniseringar. Den är fortfarande tänkvärd, och framför allt sevärd.
Länk till Dramatens sida om Samhällets stöttepelare
 |
| Foto: Sören Vilks |
Samhällets starke man Karsten Bernick (Örjan Ramberg) är respekterad och efterfrågad i alla officiella ärenden. Han och de andra herrarna har skött byn i åratal och vet vad som passar bäst när de stakar ut framtiden för bygden. Bland de anonyma männen i likartade frackar utmärker sig Hilmar Tönnesen (Carl Magnus Dellow), vars litet androgyna manér får hans koleriska utbrott att verka som ett försök till rättning i ledet och överdriven självdisciplin.
På kvinnosidan går talet om vad som hände för femton år sedan, när Johan Tönnesen (Thomas Hanzon) lämnade landet för ett nytt liv i Amerika. Kvinnorna håller noga reda på vem som begick vilka moraliska felsteg, för det är ofta de som ligger närmast i tur att pekas ut. Moderns äktenskapsbrott vilar tungt på Dina Dorfs (Kristina Törnqvist) axlar, trots att hon inte hade någon del i vad som hände.
Men så kommer Johan Tönnesen tillbaka från Amerika, tillsammans med Karsten Bennicks svägerska Lona Hessel (Basia Frydman). Lona Hessel är en förkämpe för kvinnors rätt, en som vägrar att foga sig i orättvisor. En sak som är fint med hennes fascinerande rollfigur är att fastän hon säger sig vilja röra om bland stelnade fasoner, så är hon inte provokativ för provokationens egen skull (vilket jag oftast finner förmätet), utan vill nysta upp konkreta orättvisor för att göra livet sannare och bättre för dem som levt i livslögnen.Gunnel Lindblom har regisserat många andra Ibsenpjäser, vilket man kan läsa om i det läsvärda programbladet. Till skillnad från mycket annat som ges på Dramaten blir Samhällets stöttepelare mindre stiliserad med ett böljande spel av repliker som talas fram med lätthet, om vartannat. Det beror till stora delar på Örjan Ramberg, som inte ger Karsten Bernick så stor pondus som jag hade önskat. Men den här lättheten gör också att pjäsen inte blir så tung. Det är ändå ett antal människoliv som gått på sparlåga och varit nära att förstöras på grund av några mäns girighet och lögner. Med det lätta anslaget blir det ändå möjligt för oss åskådare att skratta åt de många repliker som självklart låter absurda för oss hundra år senare. Jag håller med Lindblom om att pjäsen gör sitt intryck utan moderniseringar. Den är fortfarande tänkvärd, och framför allt sevärd.
Länk till Dramatens sida om Samhällets stöttepelare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar