Civilisation och välstånd

I en civiliserad värld behöver inte människan kämpa för sin överlevnad varje dag. Det finns system på plats som underlättar det dagliga livet (rinnande vatten, elektricitet, avlopp) och lindrar farliga situationer (sjukvård, polis) och det är ett gemensamt ansvar att upprätthålla systemen genom skatteinbetalningar och demokratiska val. Befolkningen kan lita på att ingångna avtal hålls, och rättvisa domstolar reder ut konflikter. Med den grundläggande tryggheten säkrad, kan man låta fantasin vandra mot mer extravaganta saker och "onödigheter".

Vi behöver kläder för att hålla oss varma, men de flesta nöjer sig inte bara med att skyla sig. En stickad mössa i en fin röd färg känns skönare att dra på sig en kall vinterdag! Till högtidliga tillfällen är det underbart att ha en dräkt som får en att känna sig vacker. Hur långt kan man gå? Man kan få fina kläder för en billig penning idag, men för en del är det värt det att lägga litet mer på att få något som är litet mer välsytt; raka sömmar, knappar som håller, material som känns ljuvliga mot kroppen, modeller som tar fram det vackraste i ens figur. För några finns det ingen gräns för hur mycket pengar de kan lägga på kläder; många plagg, dyra plagg, åtråvärda plagg av ett märke som inte alla kan få tag i. Någonstans längs den skalan ligger gränsen för var och en av oss, och det frestar att avfärda dem som spenderar mer som galningar, lurade eller samvetslösa.

Intressena varierar. Det som jag tycker är en fånig pryl är fantastisk för en annan; kanske inte ens för att det förskönar vardagen (en extra stor bil, ett nytt glänsande kök) utan bara för en njutning som inte går att sätta ord på (exklusiv whisky, en pilsnabb båt). Flera av mina intressen (parfymer och sidenscarves) kan andra skratta åt, och jag håller med om att de inte är livsnödvändiga, i alla fall inte lika mycket som mat för dagen och tak över huvudet. Men för dem som älskar sina porslinskatter, orkidéer eller skor har det stort värde att äga dem och syssla med dem. Jag minns känslan från alla de gånger jag har hållit ett nytt läppstift i handen: "DET HÄR, DET HÄR läppstiftet kommer att göra mig till en filmstjärna!" Redan när jag tänkte det visste jag att det inte var sant, men känslan var berusande och jag saknar den ibland...

Allt det här som är så onödigt och nödvändigt på samma gång, det finns i vårt samhälle därför att människor har vågat ta risken att starta ett företag och börja tillverka och sälja sådant som de inte kan vara säkra att de får sålt. Det har krävts mycket förberedelse, hårt arbete och långsiktig planering för att våga ta den chansen. Det är ett av inslagen i ett samhälle där man kan lita på att regler inte ändras från en dag till en annan, eller att en korrumperad byråkrat eller maffiaorganisation snor åt sig frukten av ens arbete. I sämre samhällskonstruktioner kan en enskild person uppnå en liknande stabilitet genom mutor eller genom att känna rätt personer. Tänk så mycket kreativitet som går förlorad för att de som inte har rätt kontakter eller råd till mutor inte får chansen att pröva sin lycka.

När stabiliteten och friheten går att lita på, är det inte bara prylar och lyx som är frukten av välståndet. Några av civilisationens byggstenar är vetenskaplig forskning och framsteg, universitet som bevarar, utvecklar och sprider kunskap, och en respekt för intelligens och bildning. Men om jag skulle välja en symbol för en högtstående civilisation, så är det symfoniorkestern. Ett hundratal människor har tillbringat flera timmar om dagen i tiotals år med att öva på sitt instrument. En och en skulle de inte göra lika stort intryck. Nu har de samlats och repeterat i veckor, tillsammans och enskilt. Det de framför kan vara ett verk skrivet för 250 år sedan, som var tillräckligt skönt eller medryckande för att människor velat höra det om och om igen under seklerna. Timmar av övning, traditioner som vårdas och en vilja att spela briljant för andra människor - jag ryser av lycka över hur många gånger jag har fått uppleva detta!

Kakor i utsirade burkar, exakta urverk bakom blänkande boetter, stereoapparater som levererar ett underbart ljud, bibliotek som bevarar böcker från andra århundraden, vaccin som låter människor slippa dö av sjukomar - jag är tacksam över allt som civilisationen har frambringat, och önskar att jag kan vara till hjälp när mänskligheten bygger vidare för framtiden.

Joan As Police Woman på Kägelbanan

Med sitt tighta band återkommer Joan As Policewoman till Stockholm och en liten, hängiven publik på Kägelbanan. De tre på scenen - Joan Wasser, Tyler Wood, Parker Kindred - är väl samspelta och kan låta som många fler när de vill. De börjar med Stay, en ny låt som säkert hamnar på den kommande nya skivan. När sedan de första ackorden hörs till I Defy jublar publiken.



Många av låtarna under den första halvan av konserten har samma stadiga driv, en framåtgående rörelse som kokar av tillbakahållen energi. Andra låtar sväller ut i skönt psykedeliska ljudmassor. Efter ett sådant klimax, då Joan Wasser växlat tillbaka till keyboad från sin röda gitarr, kommer underbara The Magic. Hittar som Say Yes, äldre och helt nyskrivna låtar fyller lokalen med komplexa harmonier och intelligenta texter.



Allra sist får vi ett extranummer (utan att bandet slösar tid på att gå av scenen). Det är What a World, som är så nyskriven att Joan måste tejpa fast en lapp med ackord framför sig. Den verkar börja i rymden med spejsade toner och zooma in mot jorden i ett skramlande crescendo innan själva melodin börjar. Det är en riktigt bra låt precis som alla andra på spelningen, och jag ser fram emot att höra den igen på skiva.

Musikalisk blandning från Wien

På min sista kväll i Wien hade jag bestämt att låta mig övertalas av någon av alla biljettförsäljare att gå på någon av alla turisttillvända konserter med smått och gott ur Wiens musikhistoria. Mitt emot Augustinerkyrkan ligger Palais Palffy, ett mindre kulturcentrum med utställningslokaler och flera konsertlokaler. Dit gick jag för en konsert med musikaliskt plockgodis tillsammans med en massa turister.

De unga musikerna uppträdde först i färggranna aftonkläder i 1700-talsstil. Det måste vara en god affär att sy 1700-talskläder i Wien! Jag gissar att ensemblen utgjordes av musikstudenter eller nyss utexaminerade musiker. De var mycket professionella och engagerade och spelade väl. Första halvan av konserten utgjordes av musik av Mozart, och Divertimento i F-dur och Eine kleine Nachtmusik klingade väl. De gästades av såväl en utmärkt sopran som sjöng Susannas aria ur Figaros bröllop, liksom en dansös följd av en stilig dansör som uppförde några scener ur Mozarts balett Les Petits Riens.

Efter en paus återkom ensemblen i svartvit aftonklädsel (frack och långklänning) och spelade musik av Strauss-familjen: An der schönen, blauen Donau, Wiener Blut och den glada Annen-Polka. Åter uppträddebalettdansörerna och den charmerande sopranen. Rudolf Sieczynskis Wien, du Stadt meiner Träume ("Wien, Wien, nur du allein...") var en avslutning som värmde hjärtat!



Under min helg i Wien såg jag många möjligheter för turister att få liknande smakprov av den mest lättälskade musiken staden har att erbjuda, till mer eller mindre hutlösa priser. Med talangfulla och engagerade musiker kan man inte avfärda konserterna som enbart kitsch. Jag funderade ändå på hur varierat musikutbudet är, och på om jag hade tröttnat på Mozart om jag flyttat till Wien som jag drömde om som 16-åring. Är staden en enda stor nostalgitripp i pudrade peruker, eller kan man även få sitt lystmäte av Sibelius och Ravel?

Säkert finns det dock begåvade musiker som vill spela annan musik än de vackrast glimmande örhängena, i en stad så hängiven kultur och musik. Ett svar fann jag samma morgon tvärs över gatan i Augustinerkirche. Under högmässan spelade en organist och en flöjtist satser ur sonater av Johann Sebastian Bach och Michael Blavet, en fuga av Max Reger och Albinonis underbara Adagio. På det digra programmet för resten av året ser jag fler mässor av Mozart, Schubert, Haydn, Bruckner, Mendelssohn och många fler. Även om jag skulle sakna att inte få sjunga själv i söndagsmässan, är jag glad att se så höga ambitioner för musiklivet, och det till och med öppet för alla. I Wien kan man låta sig omslutas av kultur från morgon till kväll.

Länk till musikprogrammet i Augustinerkirche

Reflecting Fashion på mumok wien

I den stora grå byggnaden i Wiens MuseumsQuartier finns mumok, Museum moderner Kunst. Under sommaren 2012 pågår en utställning från översta till nedersta våningen med olika perspektiv på kläder och mode.

På den översta våningen finns kostymer i ovanliga material - filt, frotté - och specialsydda kläder - en segerskjorta med ärmarna isydda rakt upp, i en segergest. På en vägg hänger ett ark fulltecknat med mönster till plagg. Åh, jag minns de dyrbara silkestunna mönsterarken som man försiktigt lossade från Burdas mittuppslag. Byxor, blusar, skjortor och kavajer reducerade till sina delar, utplattade och inpassade till silhuetter i lager ovanpå och genom varandra. Jag var fascinerad av dem, och när jag ser mönsterarket på utställningen önskar jag att konstnären hade försökt att leta efter hemliga bilder i dem! Ja, om ingen annan gör det kan jag ju prova själv någon gång.

I en sal visas några av Stephen Wallats väskor och kläder, med stora plastfickor där man kan sticka in kort och byta färg eller markera sitt humör med ord. De stora fyrkantiga färggranna bitarna är charmigt 1900-talsmoderna. Idag skulle man säkert kunna göra samma saker med smarta material som kan byta färg och tecken snabbt och lätt med några knapptryckningar via mobilen.

Det jag läser om kollektivet Factory of Found Clothes tankar bakom sitt verk låter pretentiöst, potentiellt tråkigt innan jag kommer till lokalen med deras Shop of Utopian Clothing. Men de korta berättelser som är insydda i de uthängda kläderna, kläder med mönster, färger och förslitningar som vittnar om personen det gäller, är gripande i sina sammanfattningar. Och för andra gången under helgen ser jag det angelägna budskapet "FREE PUSSY RIOT".

Än en gång dyker Emilie Flöge upp i sina böljande tunikor, en design som är både vacker och generös mot en människa som vill röra sig fritt. Ett antal foton av Cindy Sherman finns med på utställningen. För min del skulle de kunnat få vara ännu fler. Så många av hennes serier har tema som passar; inte bara hennes o-sköna människor i designerkläder utan även alla livsöden hon gestaltar med de kläder och accessoarer hon väljer.

Alla utställda verk intresserar mig inte lika mycket, men på det stora hela är Reflecting Fashion en varierad och tankeväckande utställning, värd att besöka om man är i kvarteret.

Länk till utställningen på mumok Wien

Wiener Secession: Klimts Beethovenfris och Mutatis Mutandis

Den gyllene bollen av sammanlänkade löv glimmar inbjudande ovanpå den vackra sekelskiftesbyggnaden. När ett antal Wienkonstnärer 1897 beslöt sig för att bryta med etablissemangets Wiener Künstlerhaus och driva sin egen konstsyn, hade de lyckligt nog arkitekter, sponsorer och mark till att bygga sin egen utställningslokal. Deras motto VER SACRUM ("helig vår") står i guld mot den harmoniska vita byggnaden intill ingången.

Till utställningen 1902, då flera konstarter skulle samlas och samsas, målade Gustav Klimt en fris inspirerad av Beethovens nionde symfoni. Denna Beethovenfris visar mänsklighetens strävan efter lycka: bönande ber man riddaren täckt av gyllene rustning att kämpa mot illvilliga krafter som sjukdom, galenskap och frosseri. Under taket, längs väggarna går färden mot sitt lyckliga slut.

Beethovenfrisen målades direkt på väggen för utställningen, och var menad att tas bort senare. Året efter köptes den och fraktades bort av en samlare, och sedan dess har den flyttats så gott som varje decennium. Sedan 1985 är den restaurerad och tillbaka i Secession, och visas åter för allmänheten. En noggrann detaljkopia och filmer av restaureringen visas i rummet strax utanför, så att man kan närstudera motiven. Som en ytterligare hjälp finns i år, Klimt-året 2012, även en (gräll) plattform att stiga upp på, så att man kan se frisen i ögonhöjd. Det är tacksamt att få se målningarna på nära håll och slippa vrida upp nacken för att få en skymt av skönheten!

På andra håll i huset finns Mutatis Mutandis, verk av ett fleratal samtida konstnärer. De flesta av videokonstverken, installationerna och tavlorna är sorgligt ointressanta, och utställningen ger ett splittrat intryck. Vad jag stannar upp inför är Suzanne Triesters tavelserier. I sviten Alchemy (2008) har hon tagit rubrikerna från dagstidningar i olika länder och skrivit dem i cirklar och formationer så att de liknar magiska besvärjelser. När man läser orden i det sinnelaget ser man hur mycket de förlitar sig på fakta kända av åskådaren, och hur de ofta har en ödesmättad klang redan utan utsmyckningarna. Men i Triesters följande svit HEXEN 2.0 ritar hon upp personer och händelser som skall utgöra trådar från en samhällsföreteelse till en annan via hemlig statlig planering. Det tycker jag är fånigt och onödigt. Det flyter omkring tillräckligt många konspirationsteorier och försök till att förstå "vem som verkligen ligger bakom allt", som låter osäkra och mindre intelligenta människor tro att de vet mer än Medelsvensson. Åter igen: onödigt och fånigt. Och sammanfattningsvis var tyvärr utställningen Mutatis Mutandis inte särskilt givande.

Länk till Wiener Secession

Mozarts Requiem i Karlskyrkan i Wien

Under större delen av 2012 uppförs Mozarts Requiem i Wiens Karlskirche varje lördag. De som framför verket är kören Heinrich Biber Chor och musikerna i Ensemble 1756 under ledning av Konstantin Hiller. Jag var väldigt lycklig över att än en gång få slå mig ned i bänkraden i den vackra och välkomnande Karlskyrkan.

Med sina många utsmyckningar, guld och marmor ger kyrkans inre inte något överlastat intryck, utan är förvånansvärt balanserat och skönt för ögat. Marmorn i (nedtonat) vitt och rött påminner om färgerna i Österrikes flagga. Därtill finns detaljer i en mörkare marmor som harmonierar med de övriga fälten. De rundade detaljerna (fönster, pilastrar, balkonger med glasfönster) skapar harmoni då de ligger symmetriskt mot varandra, förgyllda änglar sträcker armarna i triumf mot himlen, och alla blickar dras till slut mot den stora molnformationen i koret där Guds namn strålar i guld.

Kören var inte stor, men deras stämmor räckte för att fylla kyrkan med musik. Liksom under konserten kvällen innan hjälpte det mig att känna till verket, kunna höra detaljerna men främst låta klangerna överväldiga mig. Dies Irae ljöd mäktig i kyrkans akustik, och ändå lät även de svagaste nyanserna precisa och fina. I den innerliga Lacrimosa kunde stämmorna växa sig starka utan att gå förlorade i eko.

Musikerna, kören och solisterna var alla mycket kunniga och engagerade, trots att de nu uppfört Mozarts mystikomvärvda Requiem varje lördag sedan mars. Det är ett företag som måste kännas uppfordrande och spännande, och vi besökare kan vara tacksamma för deras insats.

Cirkus och William S. Burroughs i Kunsthalle Wien

I Kunsthalle Wien pågår nu i juli två utställningar. Den ena är Parallellwelt Zirkus/The Circus as a Parallell Universe, där olika konstnärer visar cirkuslivet ur olika synvinklar. Jag tycker om tavlorna med "samlarkort" som visar bilder från början av 1900-talet av såväl hårdtränade artister som "freaks"; dvärgar, siamesiska tvillingar och liknande. Fastän de pekar ut cirkusmänniskor som annorlunda, visas de ändå upp med en viss värdighet.

En del andra verk gör mig dock litet beklämd på olika sätt. I en platsbyggd installation ser man två dockor som arbetar med reparation och annat utanför en parkerad cirkusvagn, vilket är en viktig aspekt av cirkuslivet. Men i vagnens fönster projiceras en clownsilhuett gående på stället mot en bakgrund som liknar helveteseld. Vad skall det föreställa? Clownen som gråter bakom masken? Sisyfosarbetet av att göra samma sak varje dag i olika städer? Det är kopplingar som det känns ytligt att göra, men jag ser inga andra. Och ändå är verket av samme Peter Blake som samlat korten, om jag minns rätt.

Ulrike Ottingers film och foton Freak Orlando visar människor som skulle kallats freaks och fått leva på cirkus för hundra år sedan (dvärgar, damen utan underkropp), och "vanliga" sexuellt annorlunda personer som lever ut en sadomasochistisk auktion. De verkar ha roligt, men är jag bjuden till deras fest, eller vad vill de säga? Allra minst tycker jag om konstnären och hennes vänner som klätt ut sig till clowntyper i olika färggranna kläder. Vad har de för roller? i cirkusvärlden har clownerna viktiga uppgifter och arbetar hårt för att hitta en specialitet och bli bra på den. Det är inget man bara kan valsa in i för att det ser kul ut.

Som motvikt visas foton ur Fellinis La Strada och hela Chaplins underbara The Circus. När jag ser de brottstyckena vill jag se hela filmerna. Jag tror att de ger en mer intressant och fullödig bild än utställningen på Kunsthalle Wien.

Den andra utställningen är Cut-ups, Cut-ins, Cut-outs som handlar om William S. Burroughs liv. Den är väl disponerad, med fokus på olika perioder och tekniker i Burroughs liv i olika rum. Det första som möter en besökare är en sal med foton av Burroughs på väggarna och hans Cut-up-verk under glas: artiklar och berättelser han skrev, tidningar han och hans vänkrets producerade och fyllde med sina egna alster. Vännerna utgjordes av andra viktiga beat-poeter som Allen Ginsberg, Brion Gysin och Jack Kerouc, och även medlemmarna i The Beatles, främst Paul McCartney.

Jag måste säga att när jag stannar för att läsa berättelserna så har jag varken tålamod eller intresse av att följa dem till slut. Det krävs mycket inlevelse för att (vilja) följa den hoppande handlingen och de framrusande intrycken. Säkert var det inte meningen att en hel tidning skulle läsas i ett svep, snarare några artiklar i sällskap med en whisky eller tyngre droger, som inspiration eller bekräftelse på sitt eget bohemliv. Men när man ser alla verk sida vid sida är de väldigt likartade, och dessutom inåtvända, självupptagna och upprepande; Tangier, revolver, rån, rymma, solnedgång. Eller sidorna med ord upprepade i mönster.

På ett annat ställe nämns att Burroughs var mycket intresserad av självhjälpsböcker och samlade på sig många av dem. I flera brev till bekanta understryker han också kraftigt att scientologi kan hjälpa en människa till insikt mycket snabbare och bättre än vad flera års psykologi kan, vilket får mig att tvivla på hans urskillningsförmåga.

Experimenten med cut-up-metoden spillde över till fotocollage och till ljudtejper, det senare i samarbete med The Beatles som använde tekniken i Tomorrow Never Knows 1965. Den låten är förstås ett mästerverk, men det mer renodlade exempel som spelas i en av salarna är mest irriterande. Fotocollagen säger mig heller inte så mycket, och än mindre intresseras jag av konstverken som fullbordats med pistolskott; de är alla så personliga i så måtto att de vittnar om ögonblick man borde ha varit med om för att kunna uppskatta. Jag förstår att Burroughs och hans vänner levde ett spännande liv, men det jag ser inspirerar mig inte. Men jag tror ändå att jag vill läsa Naked Lunch för en chans till inblick i tidens anda.

Klimt, Schiele och Kalvach på Leopold Museum i Wien

I Wiens MuseumsQuartier ligger flera stora muséer och några små utställningslokaler på rad. Man kan köpa biljetter som gäller till ett eller flera av muséerna, och jag slog till på en biljett till alla. Det visade sig att det jag började med, Leopold Museum, hade den mest varierade och intressanta samlingen av alla muséer jag besökte.

År 2012 firar Wien Klimt-år, till minne av Gustav Klimts 150:e födelsedag. När jag var i Wien första gången som tonåring var hans verk mycket viktiga för mig, eftersom de öppnade mina ögon för ett friare och ändå mer genomgripande förhållningssätt till konst. På samma sätt gjorde han för många av sina samtida, om än många var chockade och tog avstånd från hans sinnliga avbildningar.

Utställningen på Leopoldmuseum är väl upplagd. Från rum till rum berättas Gustav Klimts livs historia i lagom långa textstycken, illustrerat med utvalda verk och foton från Klimts liv. Och som en tråd genom alla salar ligger fyrahundra vykort och lappar skrivna av konstnären, de flesta av dem adresserad till den kära väninnan Emelie Flöge. Vissa dagar skrev han åtta brev till henne! Sådan tur att epost inte fanns på den tiden, för då hade vi inte kunnat se hur hans glada utrop väller över den lilla kortsidan, eller de fantasifulla motiven på korten han valde att skriva på.

Klimt och de många unga konstnärer som inspirerades av hans stil ville låta konsten och tankarna den förde med sig genomsyra hela samhället. I den intellektuella staden Wien där ideologiska diskussioner gick heta, var det alltså inte en världsfrånvänd gärning att vända sig till de sköna konsternas rike, utan tvärtom en uppmaning till öppenhet. Deras designer och motton mötte mycket kritik från dåtidens kritiker, men när man idag ser arkitekturen, den luftiga inredningen, designen från Wiener Werkstätte, och de böljande kläderna från systrarna Flöges modehus, är det svårt att inte önska sig hundra år tillbaka i tiden med en fiaker full av guldmynt att handla för. Rörelsen som själv kallade sig Secession för att den bröt med etablissemanget lyckades förena rena, raka linjer och svartvita geometriska mönster med en överflödande färgprakt, guld och svallande rörelse.

Leopold Museum berömmer sig av att ha världens största samling verk av Egon Schiele. Hans knotiga, skrevande människor var inget jag längtade efter att se. Men så glatt överraskad jag blev när jag fick se hans avbildningar av föremål och hus! Hans typiska buckliga stil och dämpade färgskala ger de här motiven kraft och en skönhet som lyser igenom det trasiga. För de ojämna linjerna och vinklarna i de tätt packade huskropparna, taken och fönstren gör att de visar byggnadernas förslitning bättre än en exakt avbildning. Och även huskomplexen som ser fattiga ut får värdighet när de ändå lyckas se vackra ut. En del myllrande samlingar av husrektanglar liknar till och med Gustav Klimts färgsprakande kompositioner, utan guldglans och klara färger, men ändå fulla av liv.

En specialutställning för året är trätrycken från Trieste, utförda av Rudolf Kalvach omkring år 1900. Trieste var en viktig hamnstad, och Kalvach gjorde många tryck med motiv från skeppen, hamnen och de som arbetade där. De visas i olika versioner av påmålad akvarellfärg. Trätryck var en metod som lärdes ut på Wiens konstskola, så i ytterligare en sal visas fler tryckta verk av Kalvach och hans samtida. Det är riktigt roligt att se de skämtsamma vykort och serierutor han skapade. (En trätrycksannons för Josef Meinls kakao påminde mig också om att gå in i nämnde herres butik och köpa kakor, te och choklad. Det gick inte på lika mycket som smyckena jag köpte då museibutiken så lägligt dök upp strax efter att jag lovat mig själv att börja bära lika vackra broscher som Emilie Flöge.)

Sammanlagt ger utställningarna en mycket god bild av Gustav Klimts liv och verk, den tid han verkade i och samspelet mellan honom och hans samtida konstnärskollegor. Jag är glad att jag hade den i tankarna under de följande museibesöken, och rekommenderar alla med minsta intresse för Wiens konstscen för hundra år sedan att besöka Leopold Museum!

Länk till Leopold Museum

Vivaldis Årstiderna i Karlskyrkan i Wien

Wien är en stad som är stolt över sin rika historia. Flera av musikhistoriens mest välkända och älskade kompositörer levde och verkade i staden, och turisterna som kommer på besök vill gärna passa på att uppleva magin på plats. I centrum står vältaliga inkastare klädda i 1700-talsrockar och säljer biljetter till konserter med likartade plockgodis-program av Mozart- och Strauss-verk. Jag blev litet avskräckt av dem men hittade som tur var ett underbart alternativ.

En bit från Wiens kärna ligger den fina barockkyrkan med sina två imponerande kolonner invid den stora Karlsplatz med en vidsträckt grund damm. Kyrkan invigdes 1737, och några år senare flyttade Antonio Vivaldi till Wien. Hela sommaren spelas på fredagkvällarna Vivaldis Årstiderna (1725) av musikerna i Ensemble 1756 på originalinstrument från epoken. Denna grupp bildades 1756, till Mozarts 250-årsdag, och fokuserar på hans musik, men jag är glad att de även inkluderar Vivaldi.

Konserten inleddes med Mozarts Salzburger Divertimento i F-dur KV 138 (1772). På grund av akustiken i kyrkan gick många av drillarna och löpningarna över skalorna nästan förlorade, trots att musikerna spelade fint. Som jag gissade kom Vivaldis verk mer till sin rätt. Det visade sig redan i nästa verk, Vivaldis Concerto VIII för två solovioliner i a-moll op 3 nr 8 (1711), där klangerna klarade sig bättre.

Allra bäst klingade huvudverket, Årstiderna. När det gäller musik man hört många gånger och känner till, så är det lättare att leta upp de enskilda slingorna och samtidigt försjunka i den ekande klangen. De mycket duktiga musikerna hade stämt om sina instrument mellan varje stycke, och fick göra det igen mitt i Årstiderna. Det hade regnat mycket hela kvällen, och när Hösten föll brusade ovädret ikapp med musiken. Medan Vintern gnistrade så lystes de mörka fönsterrundlarna upp av blixtar, men det kändes tryggt att vara omsluten av kyrkans runda valv. När konserten var över och jag hastade hem i regn och blåst kände jag mig styrkt av såväl vädret som musikupplevelsen i den överjordiskt vackra kyrkan.

How to live safely in a science fictional universe av Charles Yu

Charles Yu är huvudpersonen i boken skriven av en man med samma namn. Charles Yu bor inuti sin tidsmaskin, men frågan är om han inte också lever inuti boken. Det finns en bok i historien, en som är skriven av Charles Yu och överlämnad till Charles Yu i början av tidsloopen då boken kommer att skrivas. Medan Charles Yu läser boken i den fiffiga läs- och skrivmaskinen hans tidsmaskin innehåller, skrivs innehållet om synkront med hans tankar, så det är aldrig riktigt säkert om han läser eller skriver orden, eller båda två samtidigt.

I första halvan av boken bor Charles Yu inuti sin tidsmaskin, och det har han gjort i många år. Fast "tid" är ett flytande begrepp, när man arbetar med tidsresor. Charles Yu är reparatör och söker upp människor som fastnat med sina tidsmaskiner på grund av handhavandefel. Felet består oftast i att de ville göra något olämpligt, för det går inte att resa i tiden precis som man vill.

Det science fictional universe som Charles Yu lever i är ett som har knoppats av från, antar jag, det vi hade från början. En del är ofullständiga, och kan ha varierande tillämpningar av fysikens lagar. Berättelsen antyder att där kan ske hjälte-äventyr av icke-vardaglig art, och ju mer science fictional ett område är, desto dyrare är det att leva där.

Många liknande detaljer om världens beskaffenhet nämner Charles Yu i förbifarten, men tyvärr inte tillräckligt många för att jag skall tycka att jag får grepp om den fysiska realiteten. Däremot berättar Charles Yu väldigt mycket om vad tidsresor innebär; vilka förutsättningar och restriktioner de har och hur de kan användas. Men istället blir lagarna för tidsresor förvirrande på grund av den stora mängden information, och av hur mycket som Charles Yu kommer på under bokens/resans gång.

Främsta anledningen till att informationen går förlorad är att den drunknar i Charles Yus överlastade prosa. Det vi läser är till största delen hans inre monolog, som är en blandning av återblickar, återberättande av vad som händer och spekulation om vad som kan komma att hända. Då och då studsar han ut i helt ovidkommande detaljer som inte har någon inverkan på handlingen förutom att få den att halta. Och hela tiden staplar han meningar på varandra; tio korta eller en jättelång med tio bisatser åtskilda med komma. Allt får tre förklaringar med olika ord i samma mening. Det är otroligt irriterande. Här är ett exempel:

Our house was a collection of silences, each room a mute empty frame, each of us three oscillating bodies (Mom, Dad, me) moving around in our own curved functions, from space to space, not making any noise, just waiting, waiting to wait, trying, for some reason, to not disrupt the field of silence, not to perturb the delicate equilibrium of the system.

På så gott som varje sida kommer sådana upprepningar, uppblandade med halvt trovärdiga utsagor om tidsresandets natur. Meningar som den ovan hade man kunnat korta ned med fyra femtedelar. Men då hade inte mycket blivit kvar av boken. Och det är heller inte mycket som stannar kvar i mitt minne efteråt.

Moonrise Kingdom

Som i ett dockskåp ser det ut när kameran sveper förbi rummen i det röda huset med vita knutar. Idealiska proportioner om än litet trångt, noggrant sammanplockat möblemang, människor som är mindre skarpa i kanterna men ändå rör sig målmedvetet genom rummen och genom sin historia.

Även i scoutlägret är de trånga utrymmena utnyttjade maximalt. Khaki-scouternas läger Camp Ivanhoe är ännu mer en imitation av liv i miniatyr. Scoutmaster Ward (Ed Norton) inspekterar pojkarnas halv-kriminiella företag på väg till frukost, och de som passerat för långt över gränsen får formella straff i en anda av samförstånd. Men snart händer något utöver det vanliga.

Från det rödvita dock-hemmet kommer den brådmogna Suzy Bishop, från Camp Ivanhoe kommer den lillgamle Sam Shukusky (Kara Hayward och Jared Gilman). De rymmer tillsammans längs den krokiga kustlinjen på ön new Penzance. När det upptäcks att de är borta börjar sökandet efter dem. Såväl Suzys föräldrar (Bill Murray och Frances McDormand) som öns polis Captain Sharp (Bruce Willis) ger sig ut efter dem, liksom scouttruppen som får användning för sina kunskaper om natur och spårning. Och dessutom har pojkarna beväpnat sig.

Det visar sig att ön som såg så behändig ut på den ritade kartan i vinjetten är större och mer svårtillgänglig än man kunde tro, så rymlingarna hittas inte i första taget. Sam utnyttjar noggrant sina kunskaper om hur man tar sig fram i naturen. Suzy har med sig lillebroderns bärbara skivspelare och några av de science fiction-böcker som inspirerar henne. Så långt är allt sött och litet knasigt, och om filmen fortsatt så skulle den bara varit tillgjord.

Men det drar in allvar i berättelsen. Det rapporteras att en tornado är på väg mot ön, och de vuxna oroar sig för barnens säkerhet. Strax efter det får vi veta vad Suzy och Sam berättat för varandra i breven de skrivit till varandra under året innan. Båda är olyckliga och ingen av dem känner sig hemma i världen. Deras äventyr är inte längre bara ett busigt påhitt, utan ett seriöst försök att starta ett nytt liv med den enda andra som kan förstå.

Efter det ser jag inte längre filmens rollista som roliga påhittade typer, utan som människor som alla bär på någon sorg. Den märktes inte nyss, när de bara såg ut som udda figurer i en färgkoordinerad Wes Anderson-film, men det ger en mörkare ton åt resten av filmen. Men den är ändå så full av överraskningar, små mirakel och smarta replikväxlingar, att den blir både rolig och spännande. Filmen är fortfarande en bagatell, men den tar sina människor på allvar.

Es geht uns gut av Arno Geiger

Mormodern Ingrid är död, och nu skall Philipp röja upp i det stora huset i Wien som han har ärvt. När han slår upp luckan  till taket är där fullt av duvor, flaxande duvor och fjädrar, dammande duvskit och döda fåglar i ett tjockt lager på golvet. När då-och-då-flickvännen Johanna anländer frågar hon varifrån kanonkulan i hallen kommer, men så vitt Philipp vet har ingen i familjen haft något svar på det. Så tyngt av historia är huset såväl som familjen som har bott där.

Nutid är 2001, när Philipp flyttat in i huset. Därifrån gör boken gör tillbakablickar till utvalda dagar i familjens historia, från 1938 fram till 1989 med ett par års mellanrum. Kapitlen fokuserar på en person i taget: Ingrid, Ingrids make Richard, deras dotter Sissi, hennes make Peter. Både i Ingrids och Sissis fall handlar det om hur de i rollen som hustru är fast i ett liv de inte kan förändra, med en make som lever sitt eget liv och inte verkar fästa större vikt vid vad kvinnan vid hans sida önskar. I Sissis fall förvärras dessutom situationen av att hennes föräldrar var emot hennes förhållande till Peter, och när hon valde honom skedde en brytning mellan henne och föräldrarna. Men tack och lov får vi lära känna männen i kapitlen som berättas ur deras synvinkel, och kanske var de inte så aningslösa och egoistiska ändå.

I nutid är det istället Philipp som är fast i ett förhållande som inte ger honom det han behöver. Johanna bor med sin make och deras barn, kommer förbi när hon själv väljer det med vaga löften om att lämna sin man. Eftersom hon ändå känner Philipp och vet hur opraktisk han är, har Johanna skickat två hantverkare för att hjälpa honom att röja upp i huset. Philipp blir nästan lika efterhängsen som en tioåring i sina försök att söka kontakt med hantverkarna och accepteras av dem som en jämlike i lika rejäla arbetskläder. I kapitel efter kapitel beter han sig mer och mer förvirrat. Som författare har han alltid arbetat i ensamhet. När nu huset med hans familjs historia börjar plockas sönder i sina delar, försöker han bena ut livsödena för att ordna och förstå dem, samtidigt som han själv förlorar fotfästet.

Ingrid har också läst och uppskattat Arno Geiger, och kan tyvärr meddela att Es geht uns gut finns på norska och danska men inte på svenska. Det är ju synd! För det Geiger ger oss är en fläta av fängslande historier, berättade med fin känsla för miljö och med psykologiskt djup. Jag hoppas att hans böcker snart blir översatta till svenska. Tills dess tänker jag läsa mer av honom på tyska.

Olle Bærtling på Lars Bohman Gallery

På den stora utställningen på Moderna Muséet för snart fem år fick jag veta mer om Olle Bærtlings motivation för sina tavlor. Jag har slutat att försöka se dem som förelöpare till en framtid utan gräs och buskar, och försöker se dem som fönster till något helt annat. Jag har svårt att älska de starka färgerna, men kan tycka riktigt mycket om hans stora stålskulpturer som bara visar de diagonalt liggande strecken.

I salarna på Lars Bohman Gallery hänger tavlor i Bærtlings mest kända stil som han målade under 1950- och 1960-talet. Men där finns också verk från femtiotalet i en vanligare geometrisk stil: fortfarande raka streck, men mest horisontella och vertikala; räta vinklar; små detaljer som samsas med stora objekt; mildare och mer harmoniserande färger. En del påminner till och med om serierutor, och det är roligt att se alla tavlor! Jag har lättare att låta fantasin hitta igenkänning och historier i de formerna.

Det är inte så överraskande att Bærtling prövade sig fram innan han hittade sin egenart, men det var  intressant att få se dem utställda tillsammans med hans senare verk. Jag kan ändå inte säga att Bærtling hör till mina favoritkonstnärer. Det är roligt att kunna känna igen hans konst i offentligheten, men jag har aldrig upplevt att de förhöjt stämningen i rummen.

Länk till Lars Bohman Gallerys sida om utställningen

Men In Black 3

Hur många människor som du har mött idag är egentligen aliens? Det undrar i alla fall jag ibland. Kan man ha så där intensivt blå ögon? Har han ingen hals? Går hon inte litet ovanligt? Jag är inte ute efter att förolämpa  mina medmänniskor, jag tycker bara att det vore spännande om det visade sig att det bland oss finns varelser som tagit sig den mest människoliknande formen de kan för att smälta in på jorden.

Agent J och Agent K är vana vid att känna igen utomjordingar och avslöja deras skumma planer. Det som ser ut som ett klotrunt människohuvud kan gå att plocka bort och spela bowling med. Det delas ut många örfilar och smockor åt höger och vänster, och agenterna K och J får sin beskärda del. Men det är en familjefilm, så ingen skvätter något blod, och de aliens som blir skjutna under fight exploderar i stora droppar som försvinner i luften. Splatt! Man hinner inte tycka synd om dem, och för övrigt är de ju skurkar på god väg att ta över och/eller förinta jorden. Och så har vi den obligatoriska scenen där Will Smith blir täckt i alien-gegga. Jag gillar alla fantasifulla monster, slagsmålen och den lättsamma humorn!

Men filmens huvudskurk är ingen att skratta åt. Darrande följer jag kamerorna genom alla säkerhetsdörrar till maximum security-fängelset där han sitter sedan fyrtio år, Boris Odjuret. Allting på honom är läskigt: den mörka, dundrande basrösten, hans grymma grin, de svarta hål han har istället för ögon, de trevande dödliga klor som kan skjuta ut från hans kropp. Driven av ett djupt personligt hat mot just Agent K lyckas han ta sig tillbaka till 1969 för att ändra händelsernas förlopp. Hinner han döda Agent K som ung kommer också han och hans lika ondskefulla artfränder att kunna invadera jorden utan motstånd.

Efter att ha varit den sprallige sidekicken till den iskalle Agent K, möter Agent J en modern hippie som får Agent J att framstå som ett under av kompetens. Men det är tack vare hippiekillen som Agent J kan resa tillbaka i tiden, till det spännande sextiotalet som är så likt och så olikt vår tid. I luften finns löften om fri kärlek, tekniska framsteg och snart också Apollo på väg att föra de första människorna till månen.

Jag tycker om tidsresor i böcker och film. Det är alltid viktigt att de förhåller sig korrekt till sin egen logik. I det här fallet kan Boris Odjuret söka upp sin yngre version, så nu har vi alltså två mordiska utomjordingar att slåss mot, som dessutom minns vad som hände första gången fighten ägde rum. På agenternas sida finns dock den milde Griffin, en annan utomjording som lyckas med att både förvirra och förklara tidsparadoxerna. Det är de här två bifigurerna som gör att den sista halvtimmen känns så spännande, därför att jag inte är säker på att allt kommer att sluta helt lyckligt: Griffin är så sympatisk och så orolig för vad som kan hända, och Borisarna är så väldigt hämndlystna och hänsynslösa. (Det var knappt jag trodde mina ögon när jag såg att Boris spelas av Jemaine Clement från Flight of the Conchords!) Efter den nervkittlande slutstriden följer ytterligare några andlösa scener, varav några spelar direkt på mina känslosträngar. Det får de gärna göra! Jag är glad att agenterna i svart fortsätter att bekämpa brottsligheten bland utomjordingarna på jorden!

Fotnot
Här säger någon vad jag också tänkte under filmen:

RANDOM ALIEN DUDE

You know, Jemaine, the fact that you have molars for all your teeth may look creepy as hell, but it indicates you’re actually from a race of vegetarians who slowly grind grains into cud.

The Locked Room av Paul Auster

Den tredje delen av Paul Austers New York-trilogi knyter samman de tre delarna, eller kanske inte. Till en början är handlingen annorlunda från de två tidigare böckerna, även om den kretsar kring författare, anteckningar och signifikansen av ett skrivande liv. Handlingen skiftar fokus ett par gånger, innan den börjar sträcka ut trevare åt flera håll och till slut implodera till en laddad nollpunkt. Berättelsen innehåller få miljö- och personbeskrivningar, berättaren är distanserad, och mot slutet av boken nämner han hur minnen av utseenden och händelseförlopp är borta ur hans minne.

Berättaren i The Locked Room hade en barndomsvän, Fanshawe, som han förlorade kontakten med som vuxen. De två var bästa vänner, med det tillägget att berättaren beundrade Fanshawe och försökte efterlikna honom i några detaljer. Nu i vuxen ålder har Fanshawe försvunnit, men efterlämnat en önskan om att man skall sända efter hans bäste vän, vår berättare. I lägenheten Fanshawe delade med sin hustru Sophie finns en garderob full av det han har skrivit under alla år, romaner, dikter och pjäser, och han ger vår berättare uppgiften att antingen bränna allt eller låta publicera det.

Författare talar ofta om att känslan att ge ut en bok liknar känslan att släppa ut ett barn i världen. Nu kan de inte längre skydda eller hjälpa barnet, utan bara hoppas att omvärlden skall förstå och älska det som de själva. Med en författare som är död och explicit lämnar sitt livs verk i en annans händer blir den aspekten ännu tydligare. Och till råga på allt var dessutom Sophie gravid när Fanshawe försvann, så han har även lämnat efter sig barnet Ben.

Efter hand som händelserna utvecklas börjar jag se historien som ett exempel på hur en individ utan egenskaper, vår berättare, går från ett inget till ett helt då han blir mottagare av beståndsdelarna i ett fullödigt liv. När han beslutar att Fanshawes verk skall ges ut, visar de sig bli så populära att han och Fanshawes änka kan leva gott på intäkterna för resten av livet. Den djupa attraktionen till Sophie är besvarad, och snart har han alltså en egen familj med Sophie och Ben. När idén uppstår att någon bör skriva Fanshawes biografi, får vår berättare en uppgift och användning för sina egna kunskaper i research och skrivande. Men av ett lyckligt slut efter tjugo sidor skapas ju ingen metafysisk deckarhistoria. Det liv som Fanshawe har lämnat efter sig åt sin bäste vän har dragit in honom steg för steg men börjar nu bli ett svart hål som obönhörligt suger honom nedåt.

Som science fiction-läsare är jag van vid att inventera och analysera invecklade teorier om universums uppbyggnad, uppkomsten av intelligens och tidsresor ned till minsta skruv. Det är också vad jag försöker göra med de skiftande identiteterna i New York-trilogin. Det går inte ihop helt, men det är kanske inte meningen att allt skall stämma. Pusslandet för att förstå sammanhanget mellan namnen som dyker upp görs om intet av hur berättelserna säger emot varandra. Att ändå försöka kan få en att antingen fnysande slå ifrån sig hela företaget som intellektuellt navelskåderi, eller att acceptera att förhållanden inte alltid stämmer exakt, vare sig i verkligheten eller fiktionen.

*** Milda spoilers***
Skall man lita på berättaren i denna den sista boken i New York-trilogin? När den tar sin början har han enbart skrivit kritik och artiklar, inga skönlitterära verk, men mot slutet av boken säger han att det är han som har skrivit de två föregående böckerna i trilogin. Vill man tvinga sig till en enkel förklaring kan man då se de två böckerna som hans egna försök till fantasier kring situationer i sitt tidigare liv: Han stötte på Peter Stillman i en bar i Paris, och han visste att detektiven Quinn försvunnit under ett uppdrag (City of Glass). Han berättade också att han under sitt jobb som folkräknare hittade på människor med intrikata familjeförhållanden och namngav dem efter teman som presidenter och färger (Ghosts).

Fastän jag brukar tycka om hur personer från en bok dyker upp i en annan, och fastän jag gillar hur identiteterna i Austers böcker är något som kan lånas och kanske lever på egen hand utanför den som skapade dem, är jag inte helt nöjd med att kretsloppet inte sluts ordentligt. Jag tycker om detta tema men önskar också att Auster gett sina historier mer mänsklighet och fler känslor, så att de inte verkat så konstruerade efter en idé. Jag kommer ändå att läsa fler av hans böcker för att se vad han har att säga.

Fler böcker av Paul Auster:
City of Glass
Ghosts

The Brooklyn Follies
4 3 2 1

Jan Håfström Paradise Lost II på Sven-Harrys

När man går in i utställningslokalernas markplan hänger Jan Håfströms utskurna figurer högt uppe längs taket, som underligt formade och färgade moln. Om man stannar till på andra våningen och tittar ut från avsatsen vid trappan ser man verken i ögonhöjd, men inte alla (inte de på väggen man tittar ut ur), och fortfarande avlägsna från betraktaren.

Där hänger stridsflygplan från andra världskriget, ett Medusahuvud, Australien lösgjort från kartan, en spricka där murstenar tittar fram, mystiska gestalter och processioner. Även textade skyltar i vitt på rött, med namn på äldre tiders filmstjärnor, "MESSERSCHMITT" och Rilkes uppfordrande diktrad "DU MUSST DEIN LEBEN ÄNDERN".

Allt detta är levande minnen för en person som är några decennier äldre än jag. Även jag känner igen nästan allt han visar, om än det mesta i andra hand, för att jag har läst om det i historieböcker. Jag har redan tidigare funderat på hur mycket av förstahandsminnena från stumfilmen, världskrigen och händelser från 1900-talets första halva som vaskas ur när de som bär på dem försvinner. Kanske är det något som alla generationer känner.

Jag tyckte om utställningen Mörkrets Hjärta på Liljevalchs för några år sedan, fylld med verk ur Jan Håfströms karriär. Paradise Lost II på Sven-Harrys utställning är inte lika stor, men innehåller förutom det nämnda rummet två videofilmer på nedervåningen. Rummet med bilder i takhöjd blir mer intressant ju mer jag tänker på det. Som Håfström själv förklarat tidigare: "Det är inte Troja jag gräver ut, det är mig själv." De personliga minnena dyker upp som pratbubblor eller moln, olika beroende på åt vilket håll man ser. Alla de här sammantagna bilderna/minnena är en del av det som gör en hel människa.

Länk till Sven-Harrys sida om Paradise Lost II

Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco

Mannen som för ordet hatar judar. Sida upp och sida ner berättar han om hur motbjudande de är till utseendet, att de är liderliga äktenskapsbrytare, att de är ateistiska och att bara tanken på dem har förmörkat mannens liv sedan barndomen. Tiraden avslutas med "Som tur är har jag aldrig träffat några judar ...". Genast tar ett nytt stycke vid: "Tyskar har jag känt och jag har till och med arbetat för dem: den lägsta sortens människor. En tysk producerar i genomsnitt dubbelt så mycket avföring som en fransman. ..."  och ytterligare två sidor om varför tyskar är ett så hemskt folk.

Så ett nytt stycke, med innehållet "Sedan jag blev fransk ... har jag förstått att mina nya landsmän är synnerligen lata, oärliga, långsinta, avundsjuka och så gränslöst högmodiga ... " och två hatfyllda sidor senare "Att jag blivit fransk berodde på att jag inte stod ut med att vara italienare." Vid det här laget är jag full i skratt åt den lille bittre gubben, lika fastlåst i sin allomfattande rasism som hans själsfränder i dagstidningarnas kommentarsfält (om än inte lika självömkande). Men det tar inte slut där: "Värst av alla är förstås jesuiterna." följt av "Jag hatar kvinnor, fastän jag inte vet särskilt mycket om dem."

Jag kan skratta åt gubben eftersom han talar ur en bok och jag inte tar honom på allvar. Men saken är den att han är modellerad efter verkliga personer, och de händelser han syltas in i har verkligen ägt rum (kanske inte exakt som boken förtäljer). I Baudolino berättade Umberto Eco om en flitig medeltida författare som fabulerade fram så fantasifulla sägner att de blev verkligare än verkligheten, och kanske lurar oss än idag. Mannen i Ecos nya bok är en liknande dokumentförfalskare, men en som skapar historier så fulla av hat att de misstankar och krig de hetsade fram inte mattats av än.

Trovärdigt kan han återskapa ett försvunnet original för en förfördelad kunds räkning - så ursäktar han till en början sin urkundsförfalskning. Men hans skicklighet tas snart i bruk för viktigare dokument än testamenten och födelsebevis. Olika underrättelsetjänster vill ha information om andra organisationers spionverksamhet och konspirationer, och de mest cyniska vänder sig direkt till den som kan ge dem dokumentet med den information de vill ha - märk väl, hellre dokumentet med den önskade informationen än själva bekräftelsen på att misstankarna är riktiga.

Nationer spionerar på varandra, kyrkans män fördömer spiritisterna, konspirationer med djävulen och andra demoner sägs försiggå i varje hörn, och frimurarna och judarna ligger bakom allt. Vår berättare är inte den enda som författar fantasifulla dokument när det behövs, och de olika förfalskarna stjäl från varandra och mördar varandra när det upptäcks. Och varje avslöjare av hemska konspirationer kan klämma litet mer pengar ur sina svavelosande berättelser om han litet senare "omvänder sig", gör avbön och berättar ytterligare några skrämmande detaljer. De olika organisationerna och deras grumliga motiv för att stötta eller störta varandra är så inflätade i varandra att man inte från en vecka till en annan kan veta vem som står på vilken sida.
 
Faktum är att jag inte heller bryr mig om att lägga på minnet vem som är lierad med eller mot vem, eller vem som talar. Istället njuter jag bara av hur varje förrädare blir förråd igen, hur man cyniskt förklarar varför man undergräver eller stödjer sina motståndare, och hur konversationer mynnar ut i nya hat-tirader liknande dem i början. De är lika oundvikliga som berättarens ingående beskrivningar av den mat han äter - i ingetdera av fallen kan berättaren låta bli att njutningsfullt räkna upp alla detaljer.

För den judehatande berättaren är det lätt att då och då smyga in antisemitism i de dokument beställarna diskuterar med honom. Till slut är det just det som det sista och värsta dokumentet mynnar ut i: Sions Vises Protokoll, det otäcka falsarium som världens allra dummaste människor tror på än idag. En nyckelscen med onda jude-äldste sedda uppifrån en natt på begravningsplatsen i Prag har vår förfalskare själv broderat ut, och han blir så tagen av sin inre syn att den börjar bli verklig för honom (jfr Baudolino!).

Vem är det då som har berättat? Det börjar som en dagbok delad av två män, kanske samma person, och kommenterad av en tredje. Det är ett helt onödigt grepp i mina ögon, och att jag inte bryr mig om att hålla reda på vem som är vem förtar inte nöjet med läsningen. Litet fånigt tycker jag också att det är att dagboken är inspirerad av ett möte med en österrikisk jude som kallas "Froïde". Dessa tricks tillför inget till berättelsen. Jag kan tycka att boken var c:a tvåhundra sidor för lång, men i gengäld är den lättläst och idealiskt illustrerad; gravyrer med citat ur texten och sidhänvisning under. Det tycker jag om! Jag är glad att jag hade gott om tid att läsa ut boken, för jag hade inte velat dras med den i flera veckor. Men trots att jag tog den som underhållning, var jag helt omvärvd av alla ödestyngda konspirationer under tiden jag läste den. Detta är inte Umberto Ecos bästa bok, men det är en viktig inlaga i vår syn på historia och sanning.

Fler böcker av Umberto Eco:
Gårdagens ö
Baudolino

Sven-Harrys (hem)

Vilka tankar ligger bakom att någon öppnar sitt hem som en lokal för allmänheten att besöka? Frågorna och svaren, en del sura, har yrt om varandra sedan Sven-Harry Karlsson lät uppföra en kopia av sitt hus på Lidingö ovanpå sitt blänkande museum i Vasaparken. Jag ser inget skryt i gesten, utan känner mig välkomnad i vänlighet. Precis som en gång Wilhelmina von Hallwyl tror jag att Sven-Harry känner att han ordnat det väl för sig, och vill visa det som inspiration och avkoppling för andra. Jag är glad över att få besöka hans hem!

Förutom den rika konstsamlingen, är husets arkitektur och ritning vackra och värda att njuta av. I 1700-talshuset, som är uppfört efter ritningar från 1500-talet, är det lågt i tak. Ändå känns det spatiöst och harmoniskt på grund av rummens generösa proportioner och de stora fönstren som sitter där de behövs och släpper in rikligt med ljus. Rummen är också möblerade med vackra mattor från Märta Måås och väl utvalda möbler, i lugna och funktionella färger och modeller. Det är lätt att föreställa sig att man skulle leva gott där, med vänner på besök eller stillsamt läsande i biblioteket.

I varje rum finns en rik mängd med tavlor. Kanske skulle jag själv inte hänga upp lika många tavlor om jag själv fick välja, men det är fint att tänka på att Sven-Harry skaffat det som faller honom i smaken; tavlor och skulpturer skapade av Helene von Schjerfbeck, Bror Hjort, GAN och många andra svenska konstnärer (och Edvard Munch).

Allra bäst tycker jag om biblioteket där C.F. Hill-tavlorna samlats. Jag tycker mycket om Hills konstnärskap, även om jag blir sorgsen när jag tänker på hur han drogs in i sinnessjukdom. Men det är fint att se hur underströmmen av oro i tavlorna dämpas när de befinner sig i det harmoniskt inredda biblioteket. Även kritteckningarna från Hills sjukdomstid är samlade på den ena väggen så att fokus hamnar på deras originalitet, inte den svåra situation som var deras upphov. Ändå tappar man inte länken till Hills tunga sinnestillstånd då han skapade dem; vill man, så kan man närstudera verken ett i taget och försöka förstå frustrationen och tankevirvlarna hos konstnären.

I skulpturparken utanför hemmet, på muséets tak, finns två stora verk av Lena Cronqvist, några rena strålar av Olle Baertling och andra skulpturer. Och dessutom en fin utsikt över Vasastan! Sven-Harrys (hem) ovanpå hans konstmuseum i "nordiskt guld" är väl värt ett besök.

Länk till Sven-Harrys (hem)

American Dreams i Allhelgonakyrkan dag 4

Det blev en jazzfestival i sommarkvällen ändå! Stockholm Jazz har flyttat till hösten, och inomhus, men sista dagen på festivalen med amerikanskt tema valde man att ta några kliv in i jazzriket, med gott resultat. Men först några löpningar över det röda leksakspianots lilla tangentbord i John Cages Svit för leksakspiano (1948). Sedan slog sig Bengt Forsberg ned vid den stora flygeln och fortsatte med Dream Shadows Ragtime (1970) av William Bolcom. Speciellt inledningen hade några av de typiska kännetecknen för ragtime; kaskader av toner med ett tufft anslag, men litet dämpat och med en just drömsk ton som tog över stämningen mer och mer.

Brad Mehldau är en begåvad pianist och kompositör, som spelar jazz med en tydlig grund av klassisk musik. Han har skrivit några Love Songs (2008-2009), tonsatta dikter, och av dem sjöng Annika Skoglund ackompanjerad av Bengt Forsberg We Met at the End of the Party, Twilight, Because och (den mest spännande av sångerna sett till såväl text som musik) it may not always be so.

Sådan tur att det fortfarande stod två flyglar framme! När Monica Dominique kom in hade Bengt Forsberg ändå en egen flygel att ha som basläger. (Var kommer alla flyglar ifrån?! Hur får de plats? Var är de när de inte syns?) Vid klivet in i den rika floran av evergreens som utgör The Great American Songbook fick vi två sånger bespeglade ur en mer klassisk synvinkel av Forsberg: The Man I Love i form av Earl Wilds etyd, och senare Jeanie With the Light Brown Hair.



Men framför allt var det Monica Dominique och Annika Skoglund, båda kunniga och samstämta, som framförde några av mina älsklingssånger och några som jag ännu inte omfamnat helt: före paus The Man I Love, Sophisticated Lady och All the Things You Are. Efter paus och Bengt Forsbergs inledande perspektiv blommade Annika Skoglunds ut till sin fulla nyansrikedom, och sångerna som följde var kvällens höjdpunkter: Jeanie With the Light Brown Hair, Can't Help Lovin' Dat Man, Lush Life, underbara Someone To Watch Over Me och Summertime. Allhelgonakyrkan fylldes till sista raden av känslorna och de intrikata harmonierna som skapats av Stephen Foster, Duke Ellington, George Gershwin och de andra gudabenådade kompositörerna.

Sist dök Percy Grainger upp igen, liksom Erik Risberg som tog plats vid flygeln mitt emot Bengt Forsberg för en Fantasi för 2 pianon över George Gershwins "Porgy and Bess". Jag är inte odelat förtjust i medleyn av omtyckta sånger, men det här var ett bra sätt att få höra de odödliga melodierna ur Porgy and Bess, och bli påmind om hur många och hur fina de är. De två flyglarna framförde musiken taktfast och med stor energi, vilket inte var helt lyckat för nyansrikedomen, men när ljuvliga Bess, You Is My Woman Now dök upp i tonsvallet mjuknade musiken till den fina kärleksförklaringen.

Jag är mycket tacksam för det fina programmet som Bengt Forsberg, alla övriga musiker och Kammarmusikens Vänner har sammanställt och framfört! Jag ser fram emot många fler konserter och festivaler i föreningens regi.

American Dreams i Allhelgonakyrkan dag 3

Ej i predikstolen men på golvet, från dag två

Äntligen stod leksakspianot i predikstolen! Och där stod även Bengt Forsberg, ännu en gång spelande en trudelutt ur John Cages Svit för leksakspiano (1948), finare än någonsin.

Att vara pianist kan nog kännas ensamt ibland, för även om man sitter nära sina medmusiker har man ofta en hel flygel i blickfånget och en stämma som skiljer sig från de andras. Men här fick vi pianister och klaverinstrument i massor! Två flyglar stod framme vid koret, orgeln längst bak i kyrkan väcktes till liv, och fyra pianister hjälptes åt att traktera dem alla!

För Louis Moreau Gottschalks dansanta Ojos Criollos op 37 (1859) slog sig Hans-Erik Goksöyr och Bengt Forsberg ned vid samma flygel. Därefter anslöt sig Gregory Lloyd och Erik Risberg, så att det satt två män vid vardera av de två flyglarna. Ingolf Dahls The Fancy Blue Devil's Breakdown (1953) var ett quodlibet över amerikanska folkvisor (vilka i sina respektive titlar innehåller ett ord var från titeln). I Dahls arrangemang följdes de fyra folkvisorna åt i tempo och nyans, men då och då var det melodin från en av visorna som hördes mest, och det var roligt att följa och försöka urskilja den slingan när den föll tillbaka i det gemensamma bruset.

Resten av kvällen tillhörde Percy Grainger, med undantag för två inbrott av SELMA-kvartetten. För Percy Graingers Zanzibar Boat Song (1902) slog sig tre män ned vis samma flygel: Bengt Forsberg flankerad av Erik Risberg och Hans-Erik Goksöyr. Det fina samarbetet fick de harmoniska vågrörelserna i musiken att klinga vackert.



Därefter spelade SELMA-kvartetten tonsäkert Tre stycken för stråkkvartett (1914) av Igor Stravinskij, och de egensinniga styckena var ett välkommet avbrott med sina melodiska attacker och klanger.

Åter Percy Grainger, nu The Warriors, music to an imaginary ballet (1913-1922). Det kan låta krigiskt, men Forsberg berättade tack och lov handlingen i den imaginära balletten: att människor från hela världens folkslag skulle komma tillsammans, förstå varandra och några till och med finna kärleken. Bra att veta att det hela skulle sluta väl, för verket lät tidvis mycket aggressivt! Från orgelläktaren bröt Gregory Lloyd in med en avvikande stämma halvvägs i stycket, som i övrigt spelades av de tre andra pianisterna vid två av flyglarna. För Spoon River (1919-1929) klättrade även Bengt Forsberg upp till orgelläktaren.

Sedan följde den oändligt sorgliga Adagio ur Stråkkvartett op 11 (1938) av Samuel Barber, innerligt spelad av SELMA-kvartetten. Allra sist slog sig Goksöyr och Risberg ned mitt emot Forsberg för Percy Graingers English Dance (1902-1922), som varken hämmades av stiff upper lip eller ömtåliga English roses utan tvärtom lät mycket kraftfull. Med den amerikanska anknytningen till grund blev det ett mycket internationellt program!

American Dreams i Allhelgonakyrkan dag 2

Andra dagen av inleddes på ett liknande sätt som den första: Bengt Forsberg spelade en snutt ur Svit för leksakspiano (1948) av John Cage, samtidigt som han försökte likna den Beethoven-dyrkande pojken Leonard från Snobben. Så sött!! Därefter ljöd återigen Kjell Fagéus klarinett, denna gång från en plats längst bak i salen, nämligen orgelläktaren. John Cages Sonat för klarinett solo (1933) var ett något vildsint stycke.

Därefter var det dags för Bengt Forsberg att tillsammans med Nils-Erik Sparf spela Violinsonat i a-moll op 34 (1896) av den högproduktiva Amy Beach. Det var ett romantiskt stycke som aldrig slog över i de största känslosvallen, men ändå balanserade en melodisk återhållenhet med starkare utlevelse. Sparfs rika fiolstämma klingade vackert mot Forsbergs framträdande och välspelade pianostämma.



Efter paus tog Bengt Forsberg åter plats vid flygeln, och rev av tre kortare och uppfodrande verk. Det första var Preludium nr 6 (1927) av Ruth Crawford Seeger, ett verk som spred skön, magisk stämning. Till nästa verk, The Lilt of the Reel av Henry Cowell (1928) hjälpte Erik Risberg med den äran till vid tangenterna för att göra musiken så dundrande och dansant som den skulle vara! Sist i raden Sonatin Death of the Machines (1922) av George Antheil. Men om det var maskinerna vi hörde, så lät det inte som att de ville dö alls utan stretade vidare, om än haltande!

Med alla de här verken höll jag på att nöja mig - mer hade jag inte förväntat mig. Men när jag hade läst programbladet i förväg så hade jag glömt att vända blad, och missat att torsdagsprogrammet fortsatte på nästa sida! Aaron Coplands Sextett för stråkkvartett, klarinett och piano (1937) spelades av Selma-kvartetten, Kjell Fagéus och Bengt Forsberg. Det var ett spännande aggressivt stycke. Den inledande satsen lät nästan som att stämmorna muckade bråk med varandra; alla verkade säga samma sak men ingen tycktes hålla med någon annan. Till mittensatsen Lento hade de lugnat sig men var fortfarande inte överens, och i sista satsen samarbetade alla instrument, kanske mot en yttre fiende? Mycket intressant, i alla fall.

Allra sist spelades ett stycke av Rachmaninov, som ju levde en tid i Amerika. Men den här Pianotrio nr 2 i d-moll "Trio élégiaque" (1893) skrevs av en ung Rachmaninov i sorgen över Tjajkovskijs bortgång. Erik Wahlgren på cello slöt sig till Sparf och Forsberg och framförde musiken med den kraft som den förtjänade. Det är ingen stillsam sorg som uttrycks, utan snarast de fem stadierna av sorgebearbetning. Först en sats med teman som upprepas på ett frågande och misstroget sätt. Därefter bryter känslostormarna ut, kraftfulla och aggressiva, som någon som rasar mot ett grymt öde och inte vill godta det. Genom många variationer i tempo och nyans rör sig sedan musiken mot stillsammare och vackrare toner, för att till sist samla sig till en stadigt framåtgående rörelse, ännu litet sorgsen men inte sönderbruten, som om den hade bestämt sig för att sträva vidare trots sorgen, och bära med sig minnet av Tjajkovskijs musik ut i världen. Så blir stycket både ett kraftprov och en triumf för medmänsklighet och skönhet i världen.

American Dreams i Allhelgonakyrkan dag 1

I flera veckor har jag längtat efter de här dagarna; kammarmusikfestivalen där goda musiker spelar musik med amerikansk anknytning. Den varma sommarkvällen blev ännu bättre än jag trodde, när jag slog mig ned på de hårda bänkarna i den vackra Allhelgonakyrkan.

På ett knallrött leksakspiano inledde Bengt Forsberg med ett litet stycke ur Svit för leksakspiano (1948) av John Cage. Så kul! Därefter stegade Kjell Fagéus fram och spelade Steve Reichs fascinerande New York Counterpoint (1985). Hans vackra klarinetton lät fint i lokalen. Stycket är uppbyggt av Reichs noggrant uttänkta förskjutningar av melodislingor, men är inte lika krävande som några av hans andra verk. Tvärtom är det varierat, dansant och upplyftande. Ett bra val för festivalen!

Charles Ives Violinsonat nr. 3 (1902-14) var lättlyssnat på ett annat sätt. Så mycket av musiken lät som om den hämtats från samtiden, men med bara en anings förändrade tonföljder eller harmonier som gjorde musiken originell. David Björkmans fiol klingade vackert, och harmonierade vackert med flygeln, trakterad av Erik Risberg.

Charles Tomlinson Griffes var ett okänt namn för mig, så jag blev mycket glatt överraskad över hur vackert hans stycke 1. The White Peacock (1915) ur Roman Sketches op 7 lät. Så eteriskt skimrande, kristallklart spelat av Bengt Forsberg. Tack så mycket för den nya bekantskapen!

Kvällens avslutning var Antonín Dvořáks Stråkkvartett nr. 12 i F-dur, "Den amerikanska" (1893). I sats efter sats bjuder den på folkmusik, tjeckisk och amerikansk, som fångats upp och stöpts om till unika melodier mitt i ett naturlyriskt porlande. Kompositionen låter en stråkkvartett låta som många fler än de är, nästan som en hel symfoniorkester, med melodier som varierar och växlar mellan stämmorna. Den unga Selma-kvartetten spelade klart och lätt, vilket gjorde musiken rättvisa i Allhelgonakyrkans akustik.

Efter det här väl uttänkta och varierade programmet ser jag ännu mer fram emot resten av festivalveckan!

Länk till Kammarmusikens vänners hemsida