Wien är en stad som är stolt över sin rika historia. Flera av musikhistoriens mest välkända och älskade kompositörer levde och verkade i staden, och turisterna som kommer på besök vill gärna passa på att uppleva magin på plats. I centrum står vältaliga inkastare klädda i 1700-talsrockar och säljer biljetter till konserter med likartade plockgodis-program av Mozart- och Strauss-verk. Jag blev litet avskräckt av dem men hittade som tur var ett underbart alternativ.
En bit från Wiens kärna ligger den fina barockkyrkan med sina två imponerande kolonner invid den stora Karlsplatz med en vidsträckt grund damm. Kyrkan invigdes 1737, och några år senare flyttade Antonio Vivaldi till Wien. Hela sommaren spelas på fredagkvällarna Vivaldis Årstiderna (1725) av musikerna i Ensemble 1756 på originalinstrument från epoken. Denna grupp bildades 1756, till Mozarts 250-årsdag, och fokuserar på hans musik, men jag är glad att de även inkluderar Vivaldi.
Konserten inleddes med Mozarts Salzburger Divertimento i F-dur KV 138 (1772). På grund av akustiken i kyrkan gick många av drillarna och löpningarna över skalorna nästan förlorade, trots att musikerna spelade fint. Som jag gissade kom Vivaldis verk mer till sin rätt. Det visade sig redan i nästa verk, Vivaldis Concerto VIII för två solovioliner i a-moll op 3 nr 8 (1711), där klangerna klarade sig bättre.
Allra bäst klingade huvudverket, Årstiderna. När det gäller musik man hört många gånger och känner till, så är det lättare att leta upp de enskilda slingorna och samtidigt försjunka i den ekande klangen. De mycket duktiga musikerna hade stämt om sina instrument mellan varje stycke, och fick göra det igen mitt i Årstiderna. Det hade regnat mycket hela kvällen, och när Hösten föll brusade ovädret ikapp med musiken. Medan Vintern gnistrade så lystes de mörka fönsterrundlarna upp av blixtar, men det kändes tryggt att vara omsluten av kyrkans runda valv. När konserten var över och jag hastade hem i regn och blåst kände jag mig styrkt av såväl vädret som musikupplevelsen i den överjordiskt vackra kyrkan.
En bit från Wiens kärna ligger den fina barockkyrkan med sina två imponerande kolonner invid den stora Karlsplatz med en vidsträckt grund damm. Kyrkan invigdes 1737, och några år senare flyttade Antonio Vivaldi till Wien. Hela sommaren spelas på fredagkvällarna Vivaldis Årstiderna (1725) av musikerna i Ensemble 1756 på originalinstrument från epoken. Denna grupp bildades 1756, till Mozarts 250-årsdag, och fokuserar på hans musik, men jag är glad att de även inkluderar Vivaldi.
Konserten inleddes med Mozarts Salzburger Divertimento i F-dur KV 138 (1772). På grund av akustiken i kyrkan gick många av drillarna och löpningarna över skalorna nästan förlorade, trots att musikerna spelade fint. Som jag gissade kom Vivaldis verk mer till sin rätt. Det visade sig redan i nästa verk, Vivaldis Concerto VIII för två solovioliner i a-moll op 3 nr 8 (1711), där klangerna klarade sig bättre.
Allra bäst klingade huvudverket, Årstiderna. När det gäller musik man hört många gånger och känner till, så är det lättare att leta upp de enskilda slingorna och samtidigt försjunka i den ekande klangen. De mycket duktiga musikerna hade stämt om sina instrument mellan varje stycke, och fick göra det igen mitt i Årstiderna. Det hade regnat mycket hela kvällen, och när Hösten föll brusade ovädret ikapp med musiken. Medan Vintern gnistrade så lystes de mörka fönsterrundlarna upp av blixtar, men det kändes tryggt att vara omsluten av kyrkans runda valv. När konserten var över och jag hastade hem i regn och blåst kände jag mig styrkt av såväl vädret som musikupplevelsen i den överjordiskt vackra kyrkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar