Som i ett dockskåp ser det ut när kameran sveper förbi rummen i det röda huset med vita knutar. Idealiska proportioner om än litet trångt, noggrant sammanplockat möblemang, människor som är mindre skarpa i kanterna men ändå rör sig målmedvetet genom rummen och genom sin historia.
Även i scoutlägret är de trånga utrymmena utnyttjade maximalt. Khaki-scouternas läger Camp Ivanhoe är ännu mer en imitation av liv i miniatyr. Scoutmaster Ward (Ed Norton) inspekterar pojkarnas halv-kriminiella företag på väg till frukost, och de som passerat för långt över gränsen får formella straff i en anda av samförstånd. Men snart händer något utöver det vanliga.
Från det rödvita dock-hemmet kommer den brådmogna Suzy Bishop, från Camp Ivanhoe kommer den lillgamle Sam Shukusky (Kara Hayward och Jared Gilman). De rymmer tillsammans längs den krokiga kustlinjen på ön new Penzance. När det upptäcks att de är borta börjar sökandet efter dem. Såväl Suzys föräldrar (Bill Murray och Frances McDormand) som öns polis Captain Sharp (Bruce Willis) ger sig ut efter dem, liksom scouttruppen som får användning för sina kunskaper om natur och spårning. Och dessutom har pojkarna beväpnat sig.
Det visar sig att ön som såg så behändig ut på den ritade kartan i vinjetten är större och mer svårtillgänglig än man kunde tro, så rymlingarna hittas inte i första taget. Sam utnyttjar noggrant sina kunskaper om hur man tar sig fram i naturen. Suzy har med sig lillebroderns bärbara skivspelare och några av de science fiction-böcker som inspirerar henne. Så långt är allt sött och litet knasigt, och om filmen fortsatt så skulle den bara varit tillgjord.
Men det drar in allvar i berättelsen. Det rapporteras att en tornado är på väg mot ön, och de vuxna oroar sig för barnens säkerhet. Strax efter det får vi veta vad Suzy och Sam berättat för varandra i breven de skrivit till varandra under året innan. Båda är olyckliga och ingen av dem känner sig hemma i världen. Deras äventyr är inte längre bara ett busigt påhitt, utan ett seriöst försök att starta ett nytt liv med den enda andra som kan förstå.
Efter det ser jag inte längre filmens rollista som roliga påhittade typer, utan som människor som alla bär på någon sorg. Den märktes inte nyss, när de bara såg ut som udda figurer i en färgkoordinerad Wes Anderson-film, men det ger en mörkare ton åt resten av filmen. Men den är ändå så full av överraskningar, små mirakel och smarta replikväxlingar, att den blir både rolig och spännande. Filmen är fortfarande en bagatell, men den tar sina människor på allvar.
Väldigt söt film. :)
SvaraRadera