Under större delen av 2012 uppförs Mozarts Requiem i Wiens Karlskirche varje lördag. De som framför verket är kören Heinrich Biber Chor och musikerna i Ensemble 1756 under ledning av Konstantin Hiller. Jag var väldigt lycklig över att än en gång få slå mig ned i bänkraden i den vackra och välkomnande Karlskyrkan.
Med sina många utsmyckningar, guld och marmor ger kyrkans inre inte något överlastat intryck, utan är förvånansvärt balanserat och skönt för ögat. Marmorn i (nedtonat) vitt och rött påminner om färgerna i Österrikes flagga. Därtill finns detaljer i en mörkare marmor som harmonierar med de övriga fälten. De rundade detaljerna (fönster, pilastrar, balkonger med glasfönster) skapar harmoni då de ligger symmetriskt mot varandra, förgyllda änglar sträcker armarna i triumf mot himlen, och alla blickar dras till slut mot den stora molnformationen i koret där Guds namn strålar i guld.
Kören var inte stor, men deras stämmor räckte för att fylla kyrkan med musik. Liksom under konserten kvällen innan hjälpte det mig att känna till verket, kunna höra detaljerna men främst låta klangerna överväldiga mig. Dies Irae ljöd mäktig i kyrkans akustik, och ändå lät även de svagaste nyanserna precisa och fina. I den innerliga Lacrimosa kunde stämmorna växa sig starka utan att gå förlorade i eko.
Musikerna, kören och solisterna var alla mycket kunniga och engagerade, trots att de nu uppfört Mozarts mystikomvärvda Requiem varje lördag sedan mars. Det är ett företag som måste kännas uppfordrande och spännande, och vi besökare kan vara tacksamma för deras insats.
Med sina många utsmyckningar, guld och marmor ger kyrkans inre inte något överlastat intryck, utan är förvånansvärt balanserat och skönt för ögat. Marmorn i (nedtonat) vitt och rött påminner om färgerna i Österrikes flagga. Därtill finns detaljer i en mörkare marmor som harmonierar med de övriga fälten. De rundade detaljerna (fönster, pilastrar, balkonger med glasfönster) skapar harmoni då de ligger symmetriskt mot varandra, förgyllda änglar sträcker armarna i triumf mot himlen, och alla blickar dras till slut mot den stora molnformationen i koret där Guds namn strålar i guld.
Kören var inte stor, men deras stämmor räckte för att fylla kyrkan med musik. Liksom under konserten kvällen innan hjälpte det mig att känna till verket, kunna höra detaljerna men främst låta klangerna överväldiga mig. Dies Irae ljöd mäktig i kyrkans akustik, och ändå lät även de svagaste nyanserna precisa och fina. I den innerliga Lacrimosa kunde stämmorna växa sig starka utan att gå förlorade i eko.
Musikerna, kören och solisterna var alla mycket kunniga och engagerade, trots att de nu uppfört Mozarts mystikomvärvda Requiem varje lördag sedan mars. Det är ett företag som måste kännas uppfordrande och spännande, och vi besökare kan vara tacksamma för deras insats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar