När man går in i utställningslokalernas markplan hänger Jan Håfströms utskurna figurer högt uppe längs taket, som underligt formade och färgade moln. Om man stannar till på andra våningen och tittar ut från avsatsen vid trappan ser man verken i ögonhöjd, men inte alla (inte de på väggen man tittar ut ur), och fortfarande avlägsna från betraktaren.
Där hänger stridsflygplan från andra världskriget, ett Medusahuvud, Australien lösgjort från kartan, en spricka där murstenar tittar fram, mystiska gestalter och processioner. Även textade skyltar i vitt på rött, med namn på äldre tiders filmstjärnor, "MESSERSCHMITT" och Rilkes uppfordrande diktrad "DU MUSST DEIN LEBEN ÄNDERN".
Allt detta är levande minnen för en person som är några decennier äldre än jag. Även jag känner igen nästan allt han visar, om än det mesta i andra hand, för att jag har läst om det i historieböcker. Jag har redan tidigare funderat på hur mycket av förstahandsminnena från stumfilmen, världskrigen och händelser från 1900-talets första halva som vaskas ur när de som bär på dem försvinner. Kanske är det något som alla generationer känner.
Jag tyckte om utställningen Mörkrets Hjärta på Liljevalchs för några år sedan, fylld med verk ur Jan Håfströms karriär. Paradise Lost II på Sven-Harrys utställning är inte lika stor, men innehåller förutom det nämnda rummet två videofilmer på nedervåningen. Rummet med bilder i takhöjd blir mer intressant ju mer jag tänker på det. Som Håfström själv förklarat tidigare: "Det är inte Troja jag gräver ut, det är mig själv." De personliga minnena dyker upp som pratbubblor eller moln, olika beroende på åt vilket håll man ser. Alla de här sammantagna bilderna/minnena är en del av det som gör en hel människa.
Länk till Sven-Harrys sida om Paradise Lost II
Där hänger stridsflygplan från andra världskriget, ett Medusahuvud, Australien lösgjort från kartan, en spricka där murstenar tittar fram, mystiska gestalter och processioner. Även textade skyltar i vitt på rött, med namn på äldre tiders filmstjärnor, "MESSERSCHMITT" och Rilkes uppfordrande diktrad "DU MUSST DEIN LEBEN ÄNDERN".
Allt detta är levande minnen för en person som är några decennier äldre än jag. Även jag känner igen nästan allt han visar, om än det mesta i andra hand, för att jag har läst om det i historieböcker. Jag har redan tidigare funderat på hur mycket av förstahandsminnena från stumfilmen, världskrigen och händelser från 1900-talets första halva som vaskas ur när de som bär på dem försvinner. Kanske är det något som alla generationer känner.
Jag tyckte om utställningen Mörkrets Hjärta på Liljevalchs för några år sedan, fylld med verk ur Jan Håfströms karriär. Paradise Lost II på Sven-Harrys utställning är inte lika stor, men innehåller förutom det nämnda rummet två videofilmer på nedervåningen. Rummet med bilder i takhöjd blir mer intressant ju mer jag tänker på det. Som Håfström själv förklarat tidigare: "Det är inte Troja jag gräver ut, det är mig själv." De personliga minnena dyker upp som pratbubblor eller moln, olika beroende på åt vilket håll man ser. Alla de här sammantagna bilderna/minnena är en del av det som gör en hel människa.
Länk till Sven-Harrys sida om Paradise Lost II
Jag tyckte också om utställningen liksom den tidigare på Liljevalchs. Jag gillar speciellt det serietidningsartade maneret och att klippa ut enskilda bilder och ställa ihop dom lite slumpmässigt som en minnesbank där bara fragment blivit kvar.
SvaraRaderaJa, man ser att verklighet, fantasi och läst och sett blandar sig till att bli den personligheten som sedan skapar de här verken. Undrar hur min hjärnas byggstenar skulle se ut?...
SvaraRaderaDet är en spännande tanke, Jenny. Hur skulle det vara om vi alla gjorde utställningar som speglar vår personlighet? Och hur skulle Just min se ut?
SvaraRaderaJag såg också utställningen på Liljevalchs, men har inte sett denna på Sven-Harrys.
Det är värt att fundera på!
SvaraRaderaDen här utställningen på Sven-Harrys är inte lika stor som den på Liljevalchs, men innehåller några pusselbitar den också, och så de här tankebubblorna som svävar så högt under taket.