Men In Black 3

Hur många människor som du har mött idag är egentligen aliens? Det undrar i alla fall jag ibland. Kan man ha så där intensivt blå ögon? Har han ingen hals? Går hon inte litet ovanligt? Jag är inte ute efter att förolämpa  mina medmänniskor, jag tycker bara att det vore spännande om det visade sig att det bland oss finns varelser som tagit sig den mest människoliknande formen de kan för att smälta in på jorden.

Agent J och Agent K är vana vid att känna igen utomjordingar och avslöja deras skumma planer. Det som ser ut som ett klotrunt människohuvud kan gå att plocka bort och spela bowling med. Det delas ut många örfilar och smockor åt höger och vänster, och agenterna K och J får sin beskärda del. Men det är en familjefilm, så ingen skvätter något blod, och de aliens som blir skjutna under fight exploderar i stora droppar som försvinner i luften. Splatt! Man hinner inte tycka synd om dem, och för övrigt är de ju skurkar på god väg att ta över och/eller förinta jorden. Och så har vi den obligatoriska scenen där Will Smith blir täckt i alien-gegga. Jag gillar alla fantasifulla monster, slagsmålen och den lättsamma humorn!

Men filmens huvudskurk är ingen att skratta åt. Darrande följer jag kamerorna genom alla säkerhetsdörrar till maximum security-fängelset där han sitter sedan fyrtio år, Boris Odjuret. Allting på honom är läskigt: den mörka, dundrande basrösten, hans grymma grin, de svarta hål han har istället för ögon, de trevande dödliga klor som kan skjuta ut från hans kropp. Driven av ett djupt personligt hat mot just Agent K lyckas han ta sig tillbaka till 1969 för att ändra händelsernas förlopp. Hinner han döda Agent K som ung kommer också han och hans lika ondskefulla artfränder att kunna invadera jorden utan motstånd.

Efter att ha varit den sprallige sidekicken till den iskalle Agent K, möter Agent J en modern hippie som får Agent J att framstå som ett under av kompetens. Men det är tack vare hippiekillen som Agent J kan resa tillbaka i tiden, till det spännande sextiotalet som är så likt och så olikt vår tid. I luften finns löften om fri kärlek, tekniska framsteg och snart också Apollo på väg att föra de första människorna till månen.

Jag tycker om tidsresor i böcker och film. Det är alltid viktigt att de förhåller sig korrekt till sin egen logik. I det här fallet kan Boris Odjuret söka upp sin yngre version, så nu har vi alltså två mordiska utomjordingar att slåss mot, som dessutom minns vad som hände första gången fighten ägde rum. På agenternas sida finns dock den milde Griffin, en annan utomjording som lyckas med att både förvirra och förklara tidsparadoxerna. Det är de här två bifigurerna som gör att den sista halvtimmen känns så spännande, därför att jag inte är säker på att allt kommer att sluta helt lyckligt: Griffin är så sympatisk och så orolig för vad som kan hända, och Borisarna är så väldigt hämndlystna och hänsynslösa. (Det var knappt jag trodde mina ögon när jag såg att Boris spelas av Jemaine Clement från Flight of the Conchords!) Efter den nervkittlande slutstriden följer ytterligare några andlösa scener, varav några spelar direkt på mina känslosträngar. Det får de gärna göra! Jag är glad att agenterna i svart fortsätter att bekämpa brottsligheten bland utomjordingarna på jorden!

Fotnot
Här säger någon vad jag också tänkte under filmen:

RANDOM ALIEN DUDE

You know, Jemaine, the fact that you have molars for all your teeth may look creepy as hell, but it indicates you’re actually from a race of vegetarians who slowly grind grains into cud.