Miranda med Vilnius Stadsteater

Om vi själva är det stoff som drömmar vävas av, då kan det vi drömmar tillsammans bli lika verkligt som sakerna kring oss. Det trångbodda vardagsrummet där den äldre mannen och hans handikappade dotter bor (Povilas Budrys och Airida Gintautaite) kan bli en lika dramatisk och verklig scen som de stora teatrarna eller den mytiska ö dit Shakespeare förlade sin pjäs Stormen.

Det är vackert att se hur mannen tar hand om sin dotter; hur han ger henne mat, pysslar om henne och kysser henne på pannan även när hon har tredskats och spottat ut maten på honom. Hur kan han göra henne lycklig? Genom att läsa för henne, och just den boken som hon verkar vilja höra varje kväll: Stormen av Shakespeare. De plockar vant upp sina roller, och när den i förstone stumma flickan tar rollen som Miranda blir hennes språk längre och tydligare. "Ferdinand!" ropar hon efter, gång på gång! Men det dröjer innan han kommer, först är det ju många scener med den hotfulle Caliban.

Föreställningen som gästar Dramatens lilla scen är en uppsättning med regissör (Oskar Korsunovas) och skådespelare från Litauen. Att textmaskinen krånglar något fruktansvärt under nästan hela föreställningen gör det mycket svårt att gissa vad som sägs. Det hjälper något om man minns den invecklade handlingen i Stormen. Men vad som framför allt räddar föreställningen är den starka regin och de begåvade skådespelarna. Med förändrad hållning och mimik blir Povilas Budrys den buttre Prospero, den fräsande Caliban och till slut, äntligen, till Mirandas stora lycka, charmknutten Ferdinand.

Stormen är i sig redan en berättelse som på många olika sätt visar att vad illusionen skapar är minst lika verkligt som det vi kallar verklighet. På scenen, i familjens välbelamrade hem, tar fantasierna över och förändrar verkligheten: det blixtrar på riktigt, flickan kan gå, den omtänksamme pappan blir den våldsamme Caliban och glömmer alla hänsyn till sin dotters hälsa. Prosperos vackra slut-tal klarar sig nästan oskatt genom textmaskinens sabotage, men det är inte orden utan den fysiska förvandlingen på scenen som visar att illusionen är både dröm och sanning.

Länk till Bergmanfestivalens sida om Miranda

Take Shelter

Michael Shannon spelar Curtis, en storväxt, stark man som jobbar med stora borr- och grävmaskiner. Kärleken mellan honom och hans lilla familj är uppenbar: de håller ofta om varandra och ger varandra stöd och uppmuntarn. Men det som börjar hända med Curtis är inte något påtagligt, även om det känns nog så verkligt för honom. Hans hemska, intensiva mardrömmar börjar förgifta dagarna och relationerna till andra. När skräcken växer i honom, börjar han bygga ut stormskyddet i trädgården. I mina ögon ser hålan instängd och otrevlig ut, men Curtis tycks känna sig trygg där och med tanken på att kunna skydda sin familj.

Filmen Take Shelter visar välgjort och detaljerat Curtis rörelse in i ett tillstånd som kan vara schizofreni, på ett sätt så att man upplever oron och förvirringen lika djupt som han. I drömmarna smyger sig varslen in och de skrämmer värre än många andra skräckfilmer. Det är så bra att få se hur allt detta kan hända under de bästa av omständigheter. En kärleksfull familj vill Curtis väl, han ger inte blint efter för sina misstankar, han försöker hitta rationella lösningr. Men lika oundvikligt känner han en stark oro som börjar styra hans handlingar mer och mer.

Jessica Chastain som hustrun Sam och den bedårande Tova Stewart som deras dotter Hannah är viktiga pelare av kärlek i Curtis plågade tillvaro. Alla skådespelarinsatser är trovärdiga och träffsäkra. Hela filmen hänger ändå på Michael Shannons stora men bräckliga kropp och hans uttrycksfulla, mångtydiga ansikte. Han får oss åskådare att känna ångesten och tvivlet som skapar en egen logik för honom. Men vi får också tillfälle att se det med andras ögon, speciellt Sam, som försöker förstå vad som händer med Curtis.

Som sagt är filmen riktigt kuslig och skrämmande, men aldrig spekulativ. Historier liknande denna utspelar sig säkert varje dag på flera håll i världen, det är fint att få se den skildrad i en ton som är sympatisk med alla inblandade.

De som har sett filmen och vill läsa andras tankar om den kan det vara givande att läsa den här spoilertunga diskussionstråden, som är full av kloka inlägg.

Noréns Demoner med Schaubühne Berlin

Till Bergmanfestivalen på Dramaten är flera europeiska teatersällskap inbjudna. Ett av dem som spelar pjäser av svenska författare är Schaubühne Berlin, som spelar Lars Noréns trettio år gamla pjäs Demoner regisserad av Thomas Ostermeier.

Ren och vit inredning gällde redan då för dem som ville dämpa sitt inre kaos med yttre ordning. Den stramt inredda våningen visas från alla sidor på den snurrande scenen. Det är ljust och sparsamt möblerat, men allt är välputsat och tveklöst dyrt. En skivspelare med åtråvärda LP-klassiker, en cykel intill den stålblanka köksön, med putsade glasskivor mot vardagsrummet. Prylarna och ordningen är viktiga för Frank, mindre viktiga för Katarina (Lars Eidinger, Cathlen Gawlich). När han kommer hem börjar ett enerverande smågnabb som snart får övertoner av hat och hot. De ber varandra om tjänster, nekas eller får dem, ger varandra nålstick eller ignorerar vad de hör. De är som ett par syskon som bara önskar att få bli provocerade till slagsmål. Speciellt Frank beter sig ofta som en tjurig tioåring. Men det finns ingen vuxen som kliver in och säger åt dem att sluta bråka.

Det finns ett annat par i lägenheten under dem, som blir inbjudna till en kväll som redan börjat gå överstyr. Jenna och Tomas (Eva Meckbach, Tilman Straub) verkar kärleksfulla mot varandra i några minuter, men snart bubblar frustrationerna fram, kanske inspirerade av värdparet.

Jag tycker inte om den här uppsättningen. Skådespelarnas respektive tonfall stämmer inte överens, och även tagna ett och ett berör de mig inte. Visst kan Katarinas apatiska repliker och Franks glättigheter vara resultatet av nio års rutiner av förakt, men just i den här kvällens uppgörelse borde de vara underbyggda med mer av äkta hat. Och Eva Meckbachs skrikiga utfall som Jenna låter mer amatörmässiga än övertygande.

Hur kan man leva vidare år efter år i en familj där hatet gror och slår ut i gräl hela tiden? Norén har visat det mycket väl i sina pjäser Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud, även de från 1982. Men Demoner ger inget svar på det, och heller ingen struktur i vansinnet. De hårda orden övergår i handgripligheter och grova hot, och sjunker sedan obegripligt undan till en ny runda av drinkar och småprat. Några fragment till förklaring av parens vansinne ges, men de kan inte ursäkta vad som händer. Franks mor har just dött och han har hennes urna med askan med sig hem, men hans beteende har grundlagts under många år, inte skrämts fram av döden. Vid två tillfällen pressar Katarina respektive Frank fram att hon/han älskar den andre/andra. Vad betyder det? Betyder det något alls när de faktiskt inte för ett ögonblick visar det i handling?

Jag begär inte förklaringar, inte moraliteter, inte försoning, inte mening, inte lycka av en pjäs för att bli nöjd. Pjäsen Demoner, speciellt under Thomas Ostermeier, är som när man skruvar upp ljudet till elva på en utomhuskonsert, för vrider man på till max, då måste allt bli bättre. Men det blir det inte.

Länk till Bergmanfestivalens sida om Demoner

Schuberts pianosonater i Allhelgonakyrkan, andra konserten

Väldoftande syrener och en mild sommarvärme ledsagar besökarna på väg in i Allholgonakyrkan för den andra konserten i Kammarmusikens Vänners Schubert-serie. Än en gång tar den begåvade pianisten Bengt Forsberg plats vid flygeln för att spela sonater av Franz Schubert, men inte innan han hunnit berätta för oss om kvällens program. De aktuella sonaterna är båda skrivna 1825 av en 28:årig Schubert, men är sinsemellan mycket olika.

Den lilla melodin som inleder den första satsen och återkommer gång efter gång, försöker låta positivt och lyckligt. Men vemodet tar över i varje gång i tunga men vackra ackord. Men det är som att den positiva tanken inte vill dö, och i de mer energiska toner som svarar finns både trots och hopp. I de följande satserna i Sonat i a-moll op 42 D845 sker något liknande viss variation: en skön slinga som tas över av större och djupare klanger, och under Bengt Forsbergs fingrar växer klangerna sig verkligt stora.

Men än mer mullrar det i kvällens andra verk, Sonat i D-dur op 53 D850. I en liknande struktur som tidigare, en liten melodi som kämpar mot större harmonier, blir den lilla melodin nu gång på gång överkörd av mäktiga, taktfast dunsande ackord. Bengt Forsberg låter dem dundra ordentligt, men utan det vemod som fanns i den första sonaten, är de på gränsen till att låta korkade! Som tur är: efter allt muller lättar musiken upp i sista satsen, Rondo. Allegro Moderato. Ett icke namngivet extranummer, även det hämtat ur Forsbergs vällästa Schubert-nothäfte, är ännu mer livligt och melodisk, och så får konserten ett älskvärt slut.

Schuberts pianosonater, första konserten

Länk till Kammarmusikens Vänner

Stockholms Akademiska Orkester spelar musik av Paolo Carlomè

I Italien är Paolo Carlomè ofta anlitad för att komponera musik till filmer, kulturprogram och dokumentärer. Specialinbjuden till Sverige, tillsammans med pianisten Giacomo Rocchetti och Stockholms Akademiska Orkester, får vi höra hans musik under titeln Landscapes - Själens musik, minnen och känslor.

Inledningsvis hörs vackra ljudmattor från stråkarna, underbyggda av den porlande pianostämman som driver musiken framåt. Några stycken illustreras med filmer av harmoniska landskap, och till några andra stycken kommer två dansöser upp på scenen och framför en balanserad koreografi. Vid de tillfällena backar musiken så väl upp det som visas att det smälter samman till en helhetsupplevelse.

Så tar kompositören själv plats vid flygeln och spelar ett livligt stycke tillsammans med orkestern. Även nästa stycke har en distinkt och varierad melodi som Calormè spelar på blockflöjt. Jag börjar tro att han har sparat den bästa musiken till sig själv! Men i nästa stycke får orkestern ensam ta ton och leva ut i mer dramatiska klanger.

Det är lätt att sluta ögonen och föreställa sig en historia till musiken som spelas. Klangerna är drömska och vackra, och lämnar en fin stämning hos oss som hörde konserten.

Ondvinter av Anders Björkelid

Den miljö som Anders Björkelid målar upp i sin bok Ondvinter är tillräckligt definierad för att kunna påminna om nordiska byar för ett hundratal år sedan, men tillräckligt vag för att varken peka ut en plats eller en tidsålder. Det är mycket bra, för på så sätt kan han hela tiden hålla en balans mellan detaljer som får berättelsen att kännas jordnära, och händelser som inte går att passa in i den världshistoria vi känner till.

Berättelsen börjar med att de trettonåriga tvillingarna Wulf och Sunia talar i ett gemensamt vi, vilket är irriterande ibland. De berättar om sitt liv med fadern på en gård en bra bit undan från den närmaste byn, med detaljer som antyder att de också är litet annorlunda än byborna. Och redan efter några sidor inträffar något som definitivt är övernaturligt: en vessla de har fångat i en fälla talar till dem och köpslår om sitt liv. Det är bra! Det vore dumt att vänta för länge med de mest spännande detaljerna. Efter den händelsen ser ungdomarna och även läsaren det som följer i ett annat ljus.

Temat med ett (eller två) barn som skall invigas i de krafter de vuxit upp omedvetna om, kan genomföras mer eller mindre skickligt. Björkelid låter det ske naturligt och i ett drivet tempo, vilket jag är glad över. Ungdomarna är frågande men inte dumma inför allt det nya och förvirrande, och de får snabbt uppleva saker som får dem att tro att de begynnande förmågorna är verkliga och dessutom mycket, mycket nödvändiga.

Människor som tar hand om dem och föremål de stöter på låter dem förstå mer och mer av historien de är en del av, och det är en mycket spännande historia. Författaren har vävt ihop ett försvunnet rike som är nära, avlägset, avskräckande och lockande på samma gång. Den magi och de lagar som både det gamla riket och naturen påbjuder är spännande, originella och konkret avgörande i viktiga situationer. En sådan sammanhängande bakgrund är viktig i den här sortens berättelser.

Boken är skickligt skriven på flera sätt. Personerna är intressanta och trovärdiga, mitt i de ovanliga händelserna. Och när den sista tredjedelen av boken börjar med en lång infodump om det gamla imperiets historia och den hotande Kylan, har förståelsen för det redan byggts upp av saker som antytts tidigare.

Omslagstexten påpekar flera gånger att Ondvinter är första delen i en fantasyserie, så man får inte bli förvånad över att bokens slut inte sätter punkt för historien utan tvärtom pekar framåt. Men så välskriven och spännande som Ondvinter var, kan jag bara se fram emot att skaffa nästa del och läsa vidare i Berättelsen om Blodet.

Fler böcker av Anders Björkelid:
Eldbärare
Förbundsbryterskan

Cabin in the Woods

År efter år gör de om samma dumma val, ungdomarna som åker till en ödslig stuga i skogen och dör på hemska, underliga och blodiga vis. Att de aldrig lär sig! Och vilka är det som ser filmerna och de blodiga dödsscenerna? Nya generationer av ungdomar, eller samma om och om igen? Några är det som aldrig tycks tröttna på historierna om de unga, dumma som skriker och dör.

Joss Whedon tycker om att vända på förväntningarna. Som producent till Cabin in the Woods låter han oss ana från början att det finns något djupare under det vi ser. Jag är inte intresserad av skräck- eller splatterfilmer i sig, men att han varit med och skrivit manus gjorde att jag ville se filmen. (En ljus sommardag, på en tidig visning, så att jag hann hem innan det mörknade!)

Redan innan vi ser ungdomarna packa för sin helg utanför GPS-koordinaterna, ser vi teknikerna i vita labbrockar som övervakar dem. Som man gissat från trailern så finns det alltså en grupp med makten att skicka ruskigheter på kidsen - det är nog inte meningen att de skall komma levande därifrån. Eller, vad är meningen med händelserna? Labbteknikerna småpratar, spelar blasé och nämner att de varit med förut, men vi anar också att det är mycket viktigt för dem att allt klaffar.

Urrk, vilka läskiga kreatur som kommer och dödar och lemlästar så att blodet skvätter! Det är blodigt och äckligt, men frossar inte i tortyr och smärta, vilket jag uppskattar. Några ungdomar slår tillbaka och överlever, och kämpar sig närmare källan till det ondska. Det pirrar i mig av förväntan inför det mötet, och minsann om det inte blir ännu mer rafflande och, tja, förlösande än jag kunde tänka mig! Om det skall vara monster och massakrer så kan man lika gärna fläska på till max med monster, massakrer, blod och flygande kroppsdelar... Det är ruggigt och bloddrypande, men också smart, underhållande och kul att se!

Fotnot:
När man har sett filmen kan det också vara roligt att ta en närmare titt på den vita tavlan, och läsa diskussionen på den här tråden.

Här är ett ganska kort men jätteintressant besök i verkstaden som skapade filmens monster.

Iron Sky

Man kan skratta åt den gamla konspirationsteorin att nazisterna flydde i rymdskepp, byggde en bas på månens baksida och väntar på att komma tillbaka och erövra jorden. Men det är ett genidrag att göra en film av historien! Det beror både på att det alltid är OK att sparka nazister, och på att den stiliserade estetiken och disciplinen ändå gör dem litet lockande.

För dem på "den onda sidan" är förstås inte ideologin dålig, utan ett rättesnöre för det goda. Fräulein Renate Richter (Julia Dietze) lär sina blonda små skolbarn engelska, för en dag skall de hjälpa jordinvånarna att följa den rätta läran. Och ser man bara den berömda ballong-scenen i Charlie Chaplins film "Diktatorn" framstår ju den förste Führern som god och snäll.

Invasionsplanerna påskyndas när en astronaut från USA upptäcker naziternas hakkorsformade bas. En liten grupp far till jorden för att sondera inför övertagandet, och det går lättare än de tänkt sig. I en värld där image betyder mer än någonsin, är det lätt att attraheras av hur väl uniformen sitter på den stilige Nachrichtenübermittlungsoberführer Klaus Adler (Götz Otto).

En del filmer gör grundlig research om sitt innehåll: politik, krigstaktik, vetenskapliga experiment. Andra filmer, såväl Iron Sky som produktioner med mångdubbelt större budgetar, verkar ta mest inspiration av andra filmer och följa en egen (bristfällig) logik. Iron Sky plockar upp en galen vetenskapsman, stela officerer, militära intriger och blandar ihop dem med en stor dos komik som nog inte skulle passera Hollywoods ögon. Det är fånigt ibland, men för det mesta charmigt och roligt. Dessutom är all scenografi så väldigt snyggt renderad, och en del av skämten riktigt bitande. Iron Sky är imponerande rolig och sevärd!

Tribadernas natt på Stadsteatern

Repetitionerna skall snart börja, men det är stökigt på scenen. teaterns direktris kommer in och börjar plocka undan, med snabba gester som hos någon som är van att handskas med hinder för att kunna komma till det viktiga. Hon är Siri von Essen, och efter sju år skall hon äntligen återuppta sin karriär som skådespelerska med en pjäs skriven av mannen hon ligger i skilsmässa med, August Strindberg. Mannen i fråga har just kommit till teatern för att övervara repetitionen.

När han ger sig till känna börjar de en besvärad dialog som snart faller in i gamla tongångar. Det de båda rekapitulerar av Augusts ohederliga beteende och hur Siri har hanterat problemet åt honom är tillräckligt för att man skall vilja avfärda honom som omoralisk, självgod och feg, en människa man inte vill ha något att göra med. Men han är ju Strindberg, geniet som har skrivit mästerverk som Fröken Julie och Dödsdansen. På det viset blir det mer förståeligt även för oss i publiken varför de övriga på scenen står ut med denne giftspottande lille man.

Siri von Essen parerar vant hans hat-tirader: hon slår tillbaka, men slätar över så att han inte eggas upp ännu mer, och låter till synes oberörd förnedringarna rinna av. In kommer pjäsens regissör, Viggo Schiwe, inte lika erfaren och inte lika stark i stormen av hån. Men efter några inledande grova förolämpningar och några återkommande av mindre grovlek drar Strindberg tidvis över honom på sin sida, som en medkämpe i kriget mot kvinnorna, de ologiska, hatiska, förbrytarnaturerna som tvingar sig in i männens liv. Eller vägrar!

En som biter ifrån efter att översköljts av en flod av galla är medskådespelerskan Marie David. Hon hoppas kanske också att Strindberg skall få skälla av sig så att de kan fortsätta med att repetera pjäsen, men till slut brister tålamodet och hon hugger tillbaka.

Hela första akten är en tät väv av åsikter och förolämpningar så fördomsfulla och grova att man måste skratta åt dem. Strindbergs allmänna förakt för kvinnor och det riktade hatet mot dem han har framför sig är så osannolikt och överdrivet (men trovärdigt) att det blir dråpligt, speciellt med tanke på hur blind han är för sina egna fel. Hans sura repliker i spända situationer får mig och hela publiken att skratta högt flera gånger, men aldrig utan att allvaret går förlorat. Det är mycket skickligt spelat av hela ensemblen, och framför allt av Shanti Roney och Marie Richardson.

Det är synd att pjäsen faller i bitar efter paus. Ett tag till håller den täta stämningen i sig, och det är underbart när Siri och Marie börjar driva med pjäsen inför en Strindberg som sitter som ett åskmoln på väg att rämna. Men så kommer några konstiga passager där personernas stämning växlar över till något som inte stämmer med vad som händer precis före och efter. Det är väldigt synd. Men trots det är Tribadernas natt en fanastiskt sevärd pjäs: en verkligt svart komedi med stora mängder allvar framförd av begåvade, samspelta skådespelare.

Länk till Stadsteaterns sida om Tribadernas natt

The Bridge of San Luis Rey av Thornton Wilder

Thornton Wilders bok The Bridge of San Luis Rey från 1927 är knappt hundratrettio sidor lång, men i de korta kapitlen hinner den gå djupt ned i några människors öden och vända och vrida på frågan om vi kan hitta en mening i de olyckor Gud låter hända oss människor. För det har boken också inspirerat flera andra verk och utnämnts som en av den hundra viktigaste böckerna från 1900-talet. År 2004 blev den också filmatiserad med många goda skådespelare i rollerna.

Med några ord målar Wilder upp betydelsen av den viktigaste hängbron i Peru, San Luis Rey, och spåren i folksjälen när den brast: "The moment a Peruvian heard of the accident he signed himself and made a mental calculation as to how recently he had crossed by it and how soon he had intended crossing by it again." (Såväl bron som olyckan är helt fiktiva.) Fem människor föll från bron och dog när den brast. vilka var de? Var det Guds mening att de skulle dö? I så fall, dog de för att de var större syndare än andra, eller för att de var goda människor som Gud kallade hem till himlen?

Sådana spörsmål har länge sysselsatt franciskanerbrodern Broder Juniper, och genom att ställa upp tabeller över olycksdödade människors fromhet och ondska har han försökt finna en formel för vad Gud sänder i vår väg. Av brokatastrofen får han idén att verkligen fördjupa sig i de här fem människornas liv, för den här frågans skull.

Men bokens berättare antyder redan på de första sidorna att den plikttrogne Broder Juniper ändå inte kommer att nå fram till de fem människornas innersta passioner. Och inte heller vår anonyme berättare är säker på att ha förstått de dödade helt, erkänner han. Och så börjar berättelserna om de fem personerna, och därtill de viktigaste människorna i deras liv, de som gav dem deras drivkrafter eller sorger. Prosan är vacker och kompakt, och bör läsas med omsorg. Varje mening är en byggsten till den människans historia och tankar. Fastän Wilder är sparsam med miljöbeskrivningar känner jag det ofta som att jag är med personerna i deras sovrum, i teaterns omklädningsrum, i ett rum på ett okänt värdshus.

Perhaps an Accident heter det första kapitlet, och Perhaps an Intention heter det sista. Det är gott av Thornton Wilder att han låter det förbli osäkert. Säkert är dock att jag fick sitta och blinka bort tårarna omgiven av okända människor när jag läste de två sista sidorna. Kanske är vi i våra liv utlämnade åt olyckor, och det är vi själva som måste skapa meningen.

Korolys Kostym Drama

Särskrivningen är med flit, försäkrar informationshäftet, och då kan jag godta det. Och visst är det såväl kostymer som drama som Charles Korolys geni som visas i utställningen på Dansmuséet. I trettio år har Koroly skapat scenkläder till uppsättningar på Dramaten, Stadsteatern och andra viktiga scener.

Som dyrbara juveler visas dräkterna nere i det gamla bankvalvet av marmor, med spetsar och brokad glödande i underbara färger. Grupper av provdockor har klätts i kläder som använts i föreställningar de senaste femton åren, en del uppställda i ensamt majestät, andra i grupper som om hejdat sig i en rörelse. Om jag vore mer lättskrämd skulle jag titta efter rörelser i ögonvrån, men stämningen är så lugn och  välkomnande att jag inte behöver det.

En del av kläderna har jag sett bäras i sina föreställningar. Från åskådarplats ser de både gedigna och följsamma ut, och jag går alltid därifrån och önskar att jag finge vakna nästa morgon, sätta på mig en fotsid klänning med krinolin och svepa fram över golven. Och på riktigt nära håll ser man att kläderna är precis så välsydda och lättburna att jag gärna skulle bära dem hela dagen. (Eller kanske är de tyngre än jag förstår.) Det är viktigt nog för skådespelare som skall bära dem kväll efter kväll, ge intrycket av att de valt sina kläder själva, och sedan kanske älska, hata, döda och dö i dem.

Från föreställningen Bröderna Lejonhjärta visas några dräkter med stora, färgglada dekorationer, några med överdrivet stora huvuden. Det skulle kunna se konstigt och tillgjort ut, men nej, de ser ut som om de vore självklara fast i en helt annan värld.

När jag ser den fantastiska klänningen gjord av bikinidelar från Stadsteaterns Trettondagsafton minns jag hur lekande lätt Nadja Mirmiran rörde sig i den: hur väl den omslöt och följde henne när hon samlade ihop kjolen och spurtade tvärs över scengolvet. Lika smidiga måste de breda krinolinerna ha varit när de användes i dansföreställningar. Vilken glädje att få spela och dansa i Charles Korolys underbart formgivna scenkläder, och så fint att få se dem på nära håll i Dansmuséets utställning.

Länk till Dansmuséets hemsida

Udda verklighet av Nene Ormes

Händer det saker bakom dörrar och portar som vi aldrig får se? Alltså inte de vanliga människoödena, hur lyckliga eller tragiska de än är, utan historier långt utanför vad vi räknar som vanligt svenssonliv? Hamnskiftare, orakel och hemliga sällskap kan ha funnits i hundratals år, alldeles intill oss men fullständigt hemliga. Det är det som Nene Ormes vill visa i sin bok Udda verklighet, som utspelar sig i Malmö men i källare och rum som är strängt förbjudna för oss "ordinära" människor.

Det börjar riktigt bra, mitt i en jakt på liv och död, farligt och med antydningar om övernaturliga förhållanden. Precis vad jag vill läsa om! Men detta var bara ett smakprov. Strax är vi hos kvinnan som drömde den spännande scenen, som brukar drömma så livfullt så att det känns som att hon själv var där. Kvinnan heter Udda, och mardrömmarna tär på henne så att hon tidvis fått undra om hon är galen. Som tur är har hon vännen Daniel, som tror på henne och tröstar henne.

Jag unnar alla att ha förstående vänner, en egen lägenhet och ett jobb, särskilt de som lider av övernaturliga mardrömmar, men här blir de ingredienser till något jag vill kalla för lättmjölksprosa. Det är ett syndrom som alltför många svenska samtidsböcker lider av: banala dialoger, puttriga vänskapsbetygelser, stressade mobilsamtal, halvtomma kylskåp, sataniska chefer, kyliga mödrar och ett osjälvständigt språk fyllt av utnötta metaforer. Visserligen vill boken säkert skapa en kontrast mellan livet vi känner till och det vi inte känner till, men Nene Ormes laddar med så mycket vardagsdetaljer att det känns som att hon vill ursäkta sig innan hon börjar med de fantastiska inslagen. Det behövs ju inte, jag har plockat upp boken för att jag vill läsa om okända sällskap och gåvor, inte för vardagsskildringar. Speciellt inte när språket är så taffligt som här. Så många klichéer och klumpiga bilder: "Jag vaknade skrikande" "Hemming hade gått direkt fram till disken, jag kunde höra hans röst flyta tillbaka mot mig i det annars mjuka överklasslugnet". På ett ställe, endast ett i en annan varumärkesfri bok, nämns en kaffekedja vid namn, och här och där saknas det till och med punkt i slutet av meningar. Sådana saker önskar jag att en begåvad redaktör hittat och plockat bort. Men allra helst hade jag önskat att författaren själv hittat egna och bättre uttryck för sådant som redan sagts för ofta, som "Jag vaknade andfådd" och "Jag kände hur mina mungipor drogs till ett ofrivilligt leende".

Själva historien är ändå ganska spännande, med många fascinerande idéer, och det är upplagt för en fortsättning. Jag är dock inte säker på om jag kommer att vilja ytterligare en bok av Nene Ormes, om hon inte undviker de många stereotypa situationerna och hittar ett mer personligt språk. Det skulle kunna bli så mycket bättre.

Xenocide av Orson Scott Card

Det här skulle bli den sista boken om Ender som jag läste, tänkte jag, som jag har tänkt förr. Och precis som de tidigare gångerna drogs jag in i berättelsen, och efter att ha läst ut boken tänker jag nu "bara en till... den blir den sista..." Orson Scott Card är ingen skicklig karaktärsskildrare, hans persongalleri finns till för handlingen snarare än tvärtom.

I Xenocide ägnar sig inte Card lika mycket åt avancerade mind games som i Ender's Game och Ender's Shadow. Det är bra, för jag tyckte att hans psykologiska konstruktioner var tveksamma, om än spännande. Däremot lägger han fram en början till en egen kosmologi när han börjar tala om några icke-materiella byggstenar i universum. Först tycker jag att hans teori låter klumpig och ologisk, även om det är elegant att den förklarar några mindre mysterier från de första böckerna: hur spelet i battle school kunde anpassa sig efter Enders innersta tankar, hur man kan kommunicera ögonblickligen mellan avlägsna punkter i universum fastän fysiska rymdfärder tar åratal, och var Jane kommer ifrån.

Det blir också givande när Card för in religionens betydelse för såväl människor som andra livsformer. Sedan Lusitanias människokoloni börjat samarbeta med pequeninos har man också spridit kristendomen till dem, med mycket intressanta följder. På en helt annan människokoloni, Path, lever människor under en krävande form av konfucianism, och respekten för gudarna är ständigt närvarande i deras intellektuella resonemang.

Det var handlingen som fick mig att läsa vidare i sagan om Ender. Jag ville veta vad som skulle hända med de sympatiska men komplicerade pequeninos, urinvånarna på planeten Lusitania där människorna byggt en koloni. Och förutom att berätta mer om dem, flätade alltså Card in några nya trådar och ett helt fyrverkeri av överraskningar på de sista hundra sidorna. Jag måste faktiskt veta hur det går. Jag måste läsa även nästa bok, Children of the Mind.

Fler böcker av Orson Scott Card:
Ender's Game
Speaker for the Dead
Ender's Shadow

Thomas Broomé på Galleri Magnus Karlsson

I första rummet står en skog av golvlampor och bordslampor, som tänds och släcks med jämna mellanrum. De har alla olika stil och ser ut att höra hemma i olika rum. Kan man samla in stämningen från ett hem om man samlar in alla lampor? Kan man återskapa stämningen om man placerar ut lamporna i andra rum? Hur mycket av människorna, av "hemmet", sitter i den fysiska inredningen?

Thomas Broomés utställning The Guest är inspirerad av tiden han tillbringade på Ingmar Bergmans Fårö. Den kända platsen, där en man levde ett liv vi vet så mycket om, och skapade filmer som berättade ännu mer. Vad kan man registrera på bild av det?

Jag är inte så förtrollad av Ingmar Bergman och hans filmer, så bilderna från Fårö fyller mig inte automatiskt med förundran. Tvärtom ser jag hur familjärt och välkomnande huset ser ut, möblerat med plats för många men utan att en enda människa syns. I en videoslinga rör sig kameran genom huset nattetid. Vandringen börjar och slutar vid det berömda nattduksbordet, med den fullskrivna bordsskivan. Lampor tänds och släcks när gästen kommer och går. Det är faktiskt inte så kusligt som jag trodde.

Fortfarande berör det mig inte speciellt att vi är hemma hos Ingmar Bergman. Jag tycker ändå bäst om de tavlor Broomé målat där linjer eller ord på mörk bakgrund bygger upp interiörer av fåtöljer och bokhyllor. Det blir en ännu tydligare fråga om vad som behövs för att skapa en känsla av ett hem. Tavlorna är inte svaret, de är snarast en påminnelse om att det inte finns något snabbt svar.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen

Filharmoniker och flöjter i närbild

Det var ett extraordinärt nöje att få höra söndagens konsert i Grünewaldsalen, inte bara för att jag själv en gång i tiden övat skalor på min flöjt i timmar på flickrummet, utan för att såväl musikerna som styckena var utmärkta. Flöjtisten Anna Riikonen var den gemensamma nämnaren i de många och varierade verken, och hennes instrument fick visa upp sig i hela sin bredd.

Först kom ett kort, intensivt stycke av Leos Janácek, Pochod Modrácku för piccolaflöjt och piano (1924). Därefter följde en Concertino för flöjt/piccolaflöjt, viola och kontrabas (1925) av Erwin Schulhoff. Liksom satserna växlade i karaktär, fick Riikonen snabbt växla mellan flöjt och piccolaflöjt. Det var främst underbart att höra samspelet mellan flöjt och kontrabas (fint trakterad av Sigrid Granit); varannan gång djupt och klangrikt, varannan gång hetsigt drivande hela stycket framåt. Även fiolen (spelad av Riika Repo) fick ta på sig olika roller; ibland gå i par med kontrabasen, ibland leka tillsammans med flöjten. Det var ett fantastiskt spännande stycke, som klädde om folkvisor i moderna klanger och lekte med rytmen mellan takterna.

Så slog sig Anna Vaahtoranta åter ned vid flygeln för en Sonat för flöjt och piano (1945) av Bohuslav Martinů. Den innehöll ännu mer av rytmlekar och folkviseekon, men med ett helt annat tonspråk. Och ändå inte svårlyssnat för ett enda ögonblick.

Pan et Syrinx (Rubens)

Efter paus inledde Riikonen ensam med Claude Debussys kända Syrinx (1913). På de två korta minuterna och med en ensam flöjt berättas en hel historia: de lockande toner som inleder, de vrids om en liten bit i taget, och när de till sist kommer åter så förstår vi att det som först lät som en lek, det är faunens liv och uppgift, en uppgift att förföra som aldrig, aldrig tar slut.

Strax följde mer av Debussy: Sonat för flöjt, viola och harpa (1915), där alltså Laura Stephensson och hennes harpa anslutit. I stycket verkade de tre instrumenten vara på väg någonstans, som unga människor som ger sig ut för att upptäcka världen. Ibland strövade de raskt framåt fulla av energi, ibland slog de till och med ut i dans.

Allra sist kom ett stycke som lär ha varit många flöjtisters början och andras slut. André Jolivet skrev Chant de Linos för flöjt och piano (1944) för att användas som antagningsprov till Pariskonservatoriet för flöjtister. Och vilken prövning! Vansinnigt snabba löpningar över registren, varvat med långa noter som skall bevisa tonsäkerheten. Det är svårt att spela något så svårt och få det att låta personligt, och man kan avundas pianisten som får skapa sköna klanger utan stress i bakgrunden. Men Anna Riikonen spelade briljant och imponerande från början till slut.

Konserten spelades in och kommer att sändas i radio. Men att få höra detta pärlband av musik var något utöver det vanliga. Musikerna var otroligt väl samspelta, och jag hoppas att de får tillfälle att framföra den här konserten fler gånger, så att en större publik får höra den här gnistrande musiken.

Fine Arts Quartet i Grünewaldsalen

Det är ett varierat och vackert program gentlemännen i Fine Arts Quartet bjuder på. Det första verket är en av stråkkvartetterna som Mozart dedikerade till Haydn, Stråkkvartett nr 15 i d-moll KV 421 (1783). Musiken är underhållande men inte insmickrande. Inte i någon av satserna släpper musiken loss i sorglösa skalsprång, utan behåller en välbalanserad ton. Det hjälper förstås att musikerna är så exakta och samspelta att den fina konstruktionen av stämmorna tydligt framgår utan att de sköna klangerna tappas bort.

Nästa stycke är Rachmaninovs ofullbordade första stråkkvartett, skriven 1889. Jag älskar när Rachmaninovs verk låter starka känslor slå ut i full blom, men de här två satserna har inget av det. De båda satserna, Romance och Scherzo, låter osjälvständiga och ointressanta för att de så tydligt använder sig av konventionella byggstenar för stråkkvartetter. Det kan man acceptera av en endast 17-årig kompositör, och jag förstår mycket väl att han hellre valde att gå vidare och skriva nya verk än att vända tillbaka och göra klart den här kvartetten.

Länge har jag avfärdat Hugo Wolf som en överromantisk kompositör med begränsad begåvning, på grundval av några mjältsjuka Lieder av honom jag sjöng som tonåring. Men nu måste jag uppdatera min åsikt! Hans Stråkkvartett i d-moll (1878-84) var eftermiddagens starkaste verk, men trots dramatiken var det inte känslorna som tog överhanden. Förutom då i tredje satsen, där fiolerna inledde med att ropa som i sorg i det högsta registret. Cellon svarade några oktaver ned, som ett försök till tröst men ändå med stort vemod. Det här oväntade partiet arrangemanget återkom i satsen, med ansatser till tröst även från violan. Mot slutet av satsen verkade de fyra instrumenten ha nått någon form av enighet, och lät sina stämmor blandas till vackra, vemodiga klanger. Den sista satsen var energisk och mer lekfull, men efter vad vi alla upplevt tillsammans strax innan var det med respekt jag hörde stråkarna dansade över strängarna.

Inte var herrarna trötta efter sin fina konsert! Som extranummer fick vi en hisnande snabb Perpetual Motion från Haydns Stråkkvartett nr 54 i D-dur , "Lärkan" (1790). Vilken virtuositet! Välkomna tillbaka många gånger, Fine Arts Quartet.

Spökhotellet på Stadsteatern

Vad är ingredienserna i en fars? Otrogna makar, förväxlingar, överraskningar, felslagna planer och några snubblingar och handgripligheter. Det skall sys ihop smart och skickligt med en minsta gemensamma nämnare. I Georges Feydeaus fars Spökhotellet är det på Spökhotellet alla springer in i varandra: de två som försöker sig på en affär, deras vänner och bekanta, och minst en äkta make.

Allt måste förstås sättas upp under de första scenerna: planer som skall gå i stöpet, misstag som skall leda till sammanblandningar och litet groll mellan makar och gamla vänner. Jag tycker att det börjar trögt och litet styltigt, trots att skådespelarna har spelat den här pjäsen ett tag nu. Maria Salomaa är en riktigt bra fars-skådespelerska, vilket hon visade redan i den fantastiska Rampfeber. Hennes tydliga teatrala stil är precis rätt för rollen som den tvekande och ganska oskyldiga äktenskapsbryterskan in spe. På ett helt annat sätt är Jörgen Thorsson också en lysande fars-skådespelare; han spelar förvirrad, disträ och lättmanipulerad, och är därtill den allra bäste fysiske skådespelaren på scen. Jag är inte så förtjust i slapstick, men när hans Maxime trasslar in sig i stolar eller ramlar nedför trappor ser det alltid ut att vara helt orepeterat - och är jätteroligt!

Foto: Markus Gårder

När förvirringen skruvas upp till det dubbla, och hysterin kopplas på, blir det som allra roligast. Fyra unga flickor och en överraskad herre som skriker så att de skrämmer upp sig själva ännu mer får mig att skratta rejält. Jag skulle faktiskt ha önskat mig ännu mer kalabalik och fräcka utspel, men jag är nöjd och resten av publiken verkar mycket, mycket nöjd.

Länk till Stadsteaterns sida om Spökhotellet

The Question of Bruno av Aleksandar Hemon

Skriven av en ung, begåvad författare, strandad i USA på 1990-talet medan hans barndoms Jugoslavien gick sönder, visade Aleksandar Hemons debutbok andra vyer av Sarajevo än TV-bilderna på krypskyttarna och deras offer. Det här landet som förut låg bakom järnridån och nu var i krig, hade barnen kunnat leka fritt där? Hade de behövt svälta redan innan belägringen och krypskyttarna gjorde det nästan omöjligt att skaffa mat för dagen?

Aleksandar Hemon berättar minnen, obegripliga och spännande för att de är sedda med ett barns ögon. Igenkänneliga för alla som minns sin barndom, men litet annorlunda för oss västeuropéer som inte levde i kamrat Titos eller Rysslands intressesfärer. I en av novellerna, The Sorge Spy Ring, fantiserar pojken om att hans pappa är spion - så rafflande och litet glamouröst! De många och långa fotnötterna som drar paralleller mellan vad pojken hittar i pappas byrålådor och vad den ryktbare spionen Richard Sorge är till en början irriterande. Men så tar pojkens minnen en dramatisk vändning; pappan blir verkligen anklagad och bortförd, och familjen är utlämnad till fientliga statstjänstemäns godtycke. I det läget blir den stegrade fotnots-berättelsen om spionen Sorge ett eko som skruvar åt allvaret i det som började som en pojkes lek.

Ännu allvarligare blir bilderna från livet i Sarajevo under belägringen. Att vara fast i sin lägenhet, att behöva springa från punkt A till punkt B och inte veta om en prickskytt kommer att ta sikte och träffa en själv eller ens sällskap. Att berättelserna är så sakliga gör dem mer träffande.

Och tack och lov, däremellan noveller utan livets bekymmer, påminnelser om att Balkan inte alltid varit indelat i hatfyllda fraktioner, att människor migrerat mellan länderna, behållit stoltheten över sitt ursprung men inte alltid gått till krig över den.

I den längsta berättelsen Kommer Hemons alter ego Jozef Pronek till USA, ser TV-bilderna från krigsutbrottet med apatisk, depressiv distans, och börjar arbeta för att få nytt fotfäste. Pronek möter vi igen i Hemons nästa bok, Nowhere Man. Jag tycker att det är viktigt att försöka förstå känslan av rotlöshet hos immigranter, speciellt de som lämnat ett land i krig där deras vänner och familj fortfarande finns kvar. Författare som har skildrat detta på ett bra sätt är Dubravka Ugresik, Chimamanda Ngozi Adichie och Aleksandar Hemon, främst i hans Nowhere Man.

The Question of Bruno är en spretig novellsamling, men det är inte något negativt. Alla stycken är mycket olika och ger olika flikar av samma större berättelse, som bitar i ett kalejdoskop.

Fler böcker av Aleksandra Hemon:
Love and Obstacles

Ernst Billgren på Lars Bohman Gallery

Med publikvänliga uttalanden, roliga sidoprojekt och tavlor det är lätt att tycka om, är Ernst Billgren inte bara konstnär utan även en mediepersonlighet. Som sådan är det lätt att få mer uppmärksamhet och popularitet, och en större marknad för sina tavlor. Billgren verkar rida den vågen med glädje, och det är honom väl förunt eftersom han har en stor dos originalitet och talang i botten.

De vilda svenska djur och fåglar som Billgren har målat av i ett tjugotal år är ett gott motivval: rävens röda päls, hjortens horn och gräsandens lysande gröna färgfläck är nästan mer spännande än vad man kan vänta sig i den gråa svenska naturen. Att förstärka deras betydelse genom att rama in dem med mosaik eller låta dem ta plats i ett svenskt vardagsrum gör ju bara dem (och konstverken) mer åtråvärda. Det kliar i fingrarna när man står framför ett rävhuvud glödande av färger, eller en noggrant konstruerad tablå med inslag av guld: ett barnsligt, ursprungligt behov av att få äga det som är fint.

Därför tycker jag att det är naturligt och bra att Billgren går vidare och fläskar på i sin nya utställning på Lars Bohman Gallery. Inte bara ett rävhuvud eller hjorthuvud, utan flera drömskt stirrande, nästan som på de svarta sammetstavlorna man kan köpa på postorder. Därtill bärklasar/jättehallon i lysande juvel-färger, en bokhylla med böcker av mosaik, små landskap i en träram. Och så ganska ordinära tavlor inramade av konstfärdiga ramar som förhöjer motivets värde. Vänta, vad är det, är det en slinga av hakkors i ramen? Ihihi, så kittlande! Men det är ju konst!

Ernst Billgren är medveten om sitt marknadsvärde och serverar gärna vad publiken vill ha. Man kan se honom som en svensk motsvarighet till Damien Hirst, som gör sin konst extra dyrbar och värdefull för dem som kan betala. Men Ernst Billgren rör sig med sådan schvung och humor i periferin av kitsch-träsket att det är roligt och inspirerande att se resultatet. Den svenska konstscenen blir livaktigare av att hans verk finns.

Länk till Lars Bohman Gallerys sida om utställningen