Spökhotellet på Stadsteatern

Vad är ingredienserna i en fars? Otrogna makar, förväxlingar, överraskningar, felslagna planer och några snubblingar och handgripligheter. Det skall sys ihop smart och skickligt med en minsta gemensamma nämnare. I Georges Feydeaus fars Spökhotellet är det på Spökhotellet alla springer in i varandra: de två som försöker sig på en affär, deras vänner och bekanta, och minst en äkta make.

Allt måste förstås sättas upp under de första scenerna: planer som skall gå i stöpet, misstag som skall leda till sammanblandningar och litet groll mellan makar och gamla vänner. Jag tycker att det börjar trögt och litet styltigt, trots att skådespelarna har spelat den här pjäsen ett tag nu. Maria Salomaa är en riktigt bra fars-skådespelerska, vilket hon visade redan i den fantastiska Rampfeber. Hennes tydliga teatrala stil är precis rätt för rollen som den tvekande och ganska oskyldiga äktenskapsbryterskan in spe. På ett helt annat sätt är Jörgen Thorsson också en lysande fars-skådespelare; han spelar förvirrad, disträ och lättmanipulerad, och är därtill den allra bäste fysiske skådespelaren på scen. Jag är inte så förtjust i slapstick, men när hans Maxime trasslar in sig i stolar eller ramlar nedför trappor ser det alltid ut att vara helt orepeterat - och är jätteroligt!

Foto: Markus Gårder

När förvirringen skruvas upp till det dubbla, och hysterin kopplas på, blir det som allra roligast. Fyra unga flickor och en överraskad herre som skriker så att de skrämmer upp sig själva ännu mer får mig att skratta rejält. Jag skulle faktiskt ha önskat mig ännu mer kalabalik och fräcka utspel, men jag är nöjd och resten av publiken verkar mycket, mycket nöjd.

Länk till Stadsteaterns sida om Spökhotellet