Repetitionerna skall snart börja, men det är stökigt på scenen. teaterns direktris kommer in och börjar plocka undan, med snabba gester som hos någon som är van att handskas med hinder för att kunna komma till det viktiga. Hon är Siri von Essen, och efter sju år skall hon äntligen återuppta sin karriär som skådespelerska med en pjäs skriven av mannen hon ligger i skilsmässa med, August Strindberg. Mannen i fråga har just kommit till teatern för att övervara repetitionen.
När han ger sig till känna börjar de en besvärad dialog som snart faller in i gamla tongångar. Det de båda rekapitulerar av Augusts ohederliga beteende och hur Siri har hanterat problemet åt honom är tillräckligt för att man skall vilja avfärda honom som omoralisk, självgod och feg, en människa man inte vill ha något att göra med. Men han är ju Strindberg, geniet som har skrivit mästerverk som Fröken Julie och Dödsdansen. På det viset blir det mer förståeligt även för oss i publiken varför de övriga på scenen står ut med denne giftspottande lille man.
Siri von Essen parerar vant hans hat-tirader: hon slår tillbaka, men slätar över så att han inte eggas upp ännu mer, och låter till synes oberörd förnedringarna rinna av. In kommer pjäsens regissör, Viggo Schiwe, inte lika erfaren och inte lika stark i stormen av hån. Men efter några inledande grova förolämpningar och några återkommande av mindre grovlek drar Strindberg tidvis över honom på sin sida, som en medkämpe i kriget mot kvinnorna, de ologiska, hatiska, förbrytarnaturerna som tvingar sig in i männens liv. Eller vägrar!
En som biter ifrån efter att översköljts av en flod av galla är medskådespelerskan Marie David. Hon hoppas kanske också att Strindberg skall få skälla av sig så att de kan fortsätta med att repetera pjäsen, men till slut brister tålamodet och hon hugger tillbaka.
Hela första akten är en tät väv av åsikter och förolämpningar så fördomsfulla och grova att man måste skratta åt dem. Strindbergs allmänna förakt för kvinnor och det riktade hatet mot dem han har framför sig är så osannolikt och överdrivet (men trovärdigt) att det blir dråpligt, speciellt med tanke på hur blind han är för sina egna fel. Hans sura repliker i spända situationer får mig och hela publiken att skratta högt flera gånger, men aldrig utan att allvaret går förlorat. Det är mycket skickligt spelat av hela ensemblen, och framför allt av Shanti Roney och Marie Richardson.
Det är synd att pjäsen faller i bitar efter paus. Ett tag till håller den täta stämningen i sig, och det är underbart när Siri och Marie börjar driva med pjäsen inför en Strindberg som sitter som ett åskmoln på väg att rämna. Men så kommer några konstiga passager där personernas stämning växlar över till något som inte stämmer med vad som händer precis före och efter. Det är väldigt synd. Men trots det är Tribadernas natt en fanastiskt sevärd pjäs: en verkligt svart komedi med stora mängder allvar framförd av begåvade, samspelta skådespelare.
Länk till Stadsteaterns sida om Tribadernas natt
När han ger sig till känna börjar de en besvärad dialog som snart faller in i gamla tongångar. Det de båda rekapitulerar av Augusts ohederliga beteende och hur Siri har hanterat problemet åt honom är tillräckligt för att man skall vilja avfärda honom som omoralisk, självgod och feg, en människa man inte vill ha något att göra med. Men han är ju Strindberg, geniet som har skrivit mästerverk som Fröken Julie och Dödsdansen. På det viset blir det mer förståeligt även för oss i publiken varför de övriga på scenen står ut med denne giftspottande lille man.
Siri von Essen parerar vant hans hat-tirader: hon slår tillbaka, men slätar över så att han inte eggas upp ännu mer, och låter till synes oberörd förnedringarna rinna av. In kommer pjäsens regissör, Viggo Schiwe, inte lika erfaren och inte lika stark i stormen av hån. Men efter några inledande grova förolämpningar och några återkommande av mindre grovlek drar Strindberg tidvis över honom på sin sida, som en medkämpe i kriget mot kvinnorna, de ologiska, hatiska, förbrytarnaturerna som tvingar sig in i männens liv. Eller vägrar!
En som biter ifrån efter att översköljts av en flod av galla är medskådespelerskan Marie David. Hon hoppas kanske också att Strindberg skall få skälla av sig så att de kan fortsätta med att repetera pjäsen, men till slut brister tålamodet och hon hugger tillbaka.
Hela första akten är en tät väv av åsikter och förolämpningar så fördomsfulla och grova att man måste skratta åt dem. Strindbergs allmänna förakt för kvinnor och det riktade hatet mot dem han har framför sig är så osannolikt och överdrivet (men trovärdigt) att det blir dråpligt, speciellt med tanke på hur blind han är för sina egna fel. Hans sura repliker i spända situationer får mig och hela publiken att skratta högt flera gånger, men aldrig utan att allvaret går förlorat. Det är mycket skickligt spelat av hela ensemblen, och framför allt av Shanti Roney och Marie Richardson.
Det är synd att pjäsen faller i bitar efter paus. Ett tag till håller den täta stämningen i sig, och det är underbart när Siri och Marie börjar driva med pjäsen inför en Strindberg som sitter som ett åskmoln på väg att rämna. Men så kommer några konstiga passager där personernas stämning växlar över till något som inte stämmer med vad som händer precis före och efter. Det är väldigt synd. Men trots det är Tribadernas natt en fanastiskt sevärd pjäs: en verkligt svart komedi med stora mängder allvar framförd av begåvade, samspelta skådespelare.
Länk till Stadsteaterns sida om Tribadernas natt
Jag gillade pjäsen men kan inte riktigt sätta ord på vad det var. Jag uppskattade tempoväxlingarna och tycker att det vara en fin balans av allvar, skratt och smärta. Många känslor som nådde rakt ut i salongen.
SvaraRaderaMarie Richardsson visade sin storhet, åtminsote i den föreställning jag såg. Annars är det valet av skådespelare som jag hade svårt med. De gjorde inga dåliga insatser men jag ser andra som kunna göra det bätte, men det är kanske en smaksak.
Tänk att man kan känna ilska och skratta högt på samma gång! Det gjorde jag ofta. Jag tyckte att Richard Forsgren var helt rätt som den osäkre och underdånige Schiwe! Och i sin illasittande klänning fick Lina Englund det utseendet som gjorde att man kunde välja att förstå eller förkasta Strindbergs glåpord. Jag är inte säker på om det här är ett autentiskt porträtt av Strindberg, även om många av hans repliker är direkt hämtade från vad han har skrivit. Men även om han inte hade den här väsande personligheten, så tycker jag att denna roll är precis rätt ingrediens i pjäsen.
SvaraRadera