Iron Sky

Man kan skratta åt den gamla konspirationsteorin att nazisterna flydde i rymdskepp, byggde en bas på månens baksida och väntar på att komma tillbaka och erövra jorden. Men det är ett genidrag att göra en film av historien! Det beror både på att det alltid är OK att sparka nazister, och på att den stiliserade estetiken och disciplinen ändå gör dem litet lockande.

För dem på "den onda sidan" är förstås inte ideologin dålig, utan ett rättesnöre för det goda. Fräulein Renate Richter (Julia Dietze) lär sina blonda små skolbarn engelska, för en dag skall de hjälpa jordinvånarna att följa den rätta läran. Och ser man bara den berömda ballong-scenen i Charlie Chaplins film "Diktatorn" framstår ju den förste Führern som god och snäll.

Invasionsplanerna påskyndas när en astronaut från USA upptäcker naziternas hakkorsformade bas. En liten grupp far till jorden för att sondera inför övertagandet, och det går lättare än de tänkt sig. I en värld där image betyder mer än någonsin, är det lätt att attraheras av hur väl uniformen sitter på den stilige Nachrichtenübermittlungsoberführer Klaus Adler (Götz Otto).

En del filmer gör grundlig research om sitt innehåll: politik, krigstaktik, vetenskapliga experiment. Andra filmer, såväl Iron Sky som produktioner med mångdubbelt större budgetar, verkar ta mest inspiration av andra filmer och följa en egen (bristfällig) logik. Iron Sky plockar upp en galen vetenskapsman, stela officerer, militära intriger och blandar ihop dem med en stor dos komik som nog inte skulle passera Hollywoods ögon. Det är fånigt ibland, men för det mesta charmigt och roligt. Dessutom är all scenografi så väldigt snyggt renderad, och en del av skämten riktigt bitande. Iron Sky är imponerande rolig och sevärd!