Om vi själva är det stoff som drömmar vävas av, då kan det vi drömmar tillsammans bli lika verkligt som sakerna kring oss. Det trångbodda vardagsrummet där den äldre mannen och hans handikappade dotter bor (Povilas Budrys och Airida Gintautaite) kan bli en lika dramatisk och verklig scen som de stora teatrarna eller den mytiska ö dit Shakespeare förlade sin pjäs Stormen.
Det är vackert att se hur mannen tar hand om sin dotter; hur han ger henne mat, pysslar om henne och kysser henne på pannan även när hon har tredskats och spottat ut maten på honom. Hur kan han göra henne lycklig? Genom att läsa för henne, och just den boken som hon verkar vilja höra varje kväll: Stormen av Shakespeare. De plockar vant upp sina roller, och när den i förstone stumma flickan tar rollen som Miranda blir hennes språk längre och tydligare. "Ferdinand!" ropar hon efter, gång på gång! Men det dröjer innan han kommer, först är det ju många scener med den hotfulle Caliban.
Föreställningen som gästar Dramatens lilla scen är en uppsättning med regissör (Oskar Korsunovas) och skådespelare från Litauen. Att textmaskinen krånglar något fruktansvärt under nästan hela föreställningen gör det mycket svårt att gissa vad som sägs. Det hjälper något om man minns den invecklade handlingen i Stormen. Men vad som framför allt räddar föreställningen är den starka regin och de begåvade skådespelarna. Med förändrad hållning och mimik blir Povilas Budrys den buttre Prospero, den fräsande Caliban och till slut, äntligen, till Mirandas stora lycka, charmknutten Ferdinand.
Stormen är i sig redan en berättelse som på många olika sätt visar att vad illusionen skapar är minst lika verkligt som det vi kallar verklighet. På scenen, i familjens välbelamrade hem, tar fantasierna över och förändrar verkligheten: det blixtrar på riktigt, flickan kan gå, den omtänksamme pappan blir den våldsamme Caliban och glömmer alla hänsyn till sin dotters hälsa. Prosperos vackra slut-tal klarar sig nästan oskatt genom textmaskinens sabotage, men det är inte orden utan den fysiska förvandlingen på scenen som visar att illusionen är både dröm och sanning.
Länk till Bergmanfestivalens sida om Miranda
Det är vackert att se hur mannen tar hand om sin dotter; hur han ger henne mat, pysslar om henne och kysser henne på pannan även när hon har tredskats och spottat ut maten på honom. Hur kan han göra henne lycklig? Genom att läsa för henne, och just den boken som hon verkar vilja höra varje kväll: Stormen av Shakespeare. De plockar vant upp sina roller, och när den i förstone stumma flickan tar rollen som Miranda blir hennes språk längre och tydligare. "Ferdinand!" ropar hon efter, gång på gång! Men det dröjer innan han kommer, först är det ju många scener med den hotfulle Caliban.
Föreställningen som gästar Dramatens lilla scen är en uppsättning med regissör (Oskar Korsunovas) och skådespelare från Litauen. Att textmaskinen krånglar något fruktansvärt under nästan hela föreställningen gör det mycket svårt att gissa vad som sägs. Det hjälper något om man minns den invecklade handlingen i Stormen. Men vad som framför allt räddar föreställningen är den starka regin och de begåvade skådespelarna. Med förändrad hållning och mimik blir Povilas Budrys den buttre Prospero, den fräsande Caliban och till slut, äntligen, till Mirandas stora lycka, charmknutten Ferdinand.
Stormen är i sig redan en berättelse som på många olika sätt visar att vad illusionen skapar är minst lika verkligt som det vi kallar verklighet. På scenen, i familjens välbelamrade hem, tar fantasierna över och förändrar verkligheten: det blixtrar på riktigt, flickan kan gå, den omtänksamme pappan blir den våldsamme Caliban och glömmer alla hänsyn till sin dotters hälsa. Prosperos vackra slut-tal klarar sig nästan oskatt genom textmaskinens sabotage, men det är inte orden utan den fysiska förvandlingen på scenen som visar att illusionen är både dröm och sanning.
Länk till Bergmanfestivalens sida om Miranda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar