Med publikvänliga uttalanden, roliga sidoprojekt och tavlor det är lätt att tycka om, är Ernst Billgren inte bara konstnär utan även en mediepersonlighet. Som sådan är det lätt att få mer uppmärksamhet och popularitet, och en större marknad för sina tavlor. Billgren verkar rida den vågen med glädje, och det är honom väl förunt eftersom han har en stor dos originalitet och talang i botten.
De vilda svenska djur och fåglar som Billgren har målat av i ett tjugotal år är ett gott motivval: rävens röda päls, hjortens horn och gräsandens lysande gröna färgfläck är nästan mer spännande än vad man kan vänta sig i den gråa svenska naturen. Att förstärka deras betydelse genom att rama in dem med mosaik eller låta dem ta plats i ett svenskt vardagsrum gör ju bara dem (och konstverken) mer åtråvärda. Det kliar i fingrarna när man står framför ett rävhuvud glödande av färger, eller en noggrant konstruerad tablå med inslag av guld: ett barnsligt, ursprungligt behov av att få äga det som är fint.
Därför tycker jag att det är naturligt och bra att Billgren går vidare och fläskar på i sin nya utställning på Lars Bohman Gallery. Inte bara ett rävhuvud eller hjorthuvud, utan flera drömskt stirrande, nästan som på de svarta sammetstavlorna man kan köpa på postorder. Därtill bärklasar/jättehallon i lysande juvel-färger, en bokhylla med böcker av mosaik, små landskap i en träram. Och så ganska ordinära tavlor inramade av konstfärdiga ramar som förhöjer motivets värde. Vänta, vad är det, är det en slinga av hakkors i ramen? Ihihi, så kittlande! Men det är ju konst!
Ernst Billgren är medveten om sitt marknadsvärde och serverar gärna vad publiken vill ha. Man kan se honom som en svensk motsvarighet till Damien Hirst, som gör sin konst extra dyrbar och värdefull för dem som kan betala. Men Ernst Billgren rör sig med sådan schvung och humor i periferin av kitsch-träsket att det är roligt och inspirerande att se resultatet. Den svenska konstscenen blir livaktigare av att hans verk finns.
Länk till Lars Bohman Gallerys sida om utställningen
De vilda svenska djur och fåglar som Billgren har målat av i ett tjugotal år är ett gott motivval: rävens röda päls, hjortens horn och gräsandens lysande gröna färgfläck är nästan mer spännande än vad man kan vänta sig i den gråa svenska naturen. Att förstärka deras betydelse genom att rama in dem med mosaik eller låta dem ta plats i ett svenskt vardagsrum gör ju bara dem (och konstverken) mer åtråvärda. Det kliar i fingrarna när man står framför ett rävhuvud glödande av färger, eller en noggrant konstruerad tablå med inslag av guld: ett barnsligt, ursprungligt behov av att få äga det som är fint.
Därför tycker jag att det är naturligt och bra att Billgren går vidare och fläskar på i sin nya utställning på Lars Bohman Gallery. Inte bara ett rävhuvud eller hjorthuvud, utan flera drömskt stirrande, nästan som på de svarta sammetstavlorna man kan köpa på postorder. Därtill bärklasar/jättehallon i lysande juvel-färger, en bokhylla med böcker av mosaik, små landskap i en träram. Och så ganska ordinära tavlor inramade av konstfärdiga ramar som förhöjer motivets värde. Vänta, vad är det, är det en slinga av hakkors i ramen? Ihihi, så kittlande! Men det är ju konst!
Ernst Billgren är medveten om sitt marknadsvärde och serverar gärna vad publiken vill ha. Man kan se honom som en svensk motsvarighet till Damien Hirst, som gör sin konst extra dyrbar och värdefull för dem som kan betala. Men Ernst Billgren rör sig med sådan schvung och humor i periferin av kitsch-träsket att det är roligt och inspirerande att se resultatet. Den svenska konstscenen blir livaktigare av att hans verk finns.
Länk till Lars Bohman Gallerys sida om utställningen
Bra skrivet! Jag tycker Billgren bara blir intressantare med åren. Visst är det lite på gränsen till kitsch ibland, men det är så skickligt gjort så mig övertygar det ändå. Jag länkar till din text.
SvaraRaderaTack, det känns roligt att höra! Jag hastar över till dig för att se vad du har skrivit. :)
SvaraRadera