De böcker av Douglas Coupland som jag har läst har alla skänkt mig tröst. De får mig att känna att Coupland ser på alla människor i den moderna världen, ser speciellt ömt på dem som känner sig övergivna och olyckliga, och skriver en bok som ger dem ett nytt och bättre öde. Även om en del av historierna är osannolika, så känns det ändå trösterikt att få tro ett ögonblick att även de mest tilltufsade individerna kan få ett lyckligt slut. När jag börjar läsa The Gum Thief tror jag ett tag att Coupland har spegelvänt sin formel. Han börjar i en grå utgångspunkt, och sedan börjar situationen försämras. Och det stämmer att lyckan inte börjar skina över huvudpersonerna genast, men om man ser till hur de hittar varandras vänskap och funderar igenom sina liv, så visar boken nyanser i historien om vägen till ett bättre liv. Och till skillnad från de nästan övernaturligt gynnsamma omständigheterna i t.ex Eleonor Rigby, så låter Coupland sina protagonister jobba sig fram till att kunna göra bättre livsval på egen hand. Det är ju faktiskt ännu mer hoppfullt.
En sak som tog emot i början av boken var hur det är meningen att den kommit till. Roger och Bethany, udda kollegor på en erbarmligt tråkig arbetsplats, skriver meddelanden till varandra i Rogers anteckningsbok, som han glömde i fikarummet en gång. Roger börjar också hitta på och skriva ned vad Bethany skulle kunna tänka, vilket Bethany tycker är litet skumt men kul. Kanske litet väl komplicerat för att vara trovärdigt? Men efter några kapitel lägger sig mina protester, jag accepterar upplägget och dras in i historien.
Det visar sig att "att berätta en historia" är ett av bokens mest centrala tema. Roger har författarambitioner, och inflikat får vi läsa några sidor ur hans framväxande romanförsök, Glove Pond. Det är en blek kopia av Vem är rädd för Virginia Woolf?, mycket mycket sämre än originalet, och med händelser ur Rogers och Bethanys liv klumpigt invävda i historian. (Det kan inte ha varit lätt för Coupland att skriva så taffligt! Eller kanske tyckte han att det var jätteroligt?) Men Bethany älskar att läsa vad Roger skriver. Så levande har Bethany hunnit bli för mig att jag är glad för att hon hittat något hon tycker om. Dessutom får jag anledning att fundera på hur något som är dåligt i någons ögon kan vara fantastiskt för någon annan.
Bethany och Roger är olika personligheter, och när jag nu accepterat att de meddelar sig genom att skriva till varandra, kan jag också acceptera att de uttrycker sig så väl fastän de inte har någon större vana att skriva (förutom Roger). På Bethanys funderingar märker man att hon är riktigt skärpt. En bit in i boken kommer också en kort uppsats som hon skrev på en kurs i skolan, en historia ur en brödskivas synvinkel om hur det känns att bli smörad. Wow! Den uppsatsen är riktigt bra! Så bra att jag faktiskt börjar längta efter att skriva själv, och efter att äta rostat bröd med smör. Och ändå fick hon dåligt betyg på uppsatsen av en robotliknande lärare.
Det börjar hända saker i personernas liv. Efter hand gäller meddelandena inte bara fiktion och det dagliga slitet på kontorsvaruhuset, utan allvarligare saker. Det blir riktigt spännande, och det personerna försöker göra med sina liv får mig att hålla tummarna för dem och längta tillbaka till boken varje dag. Än en gång måste jag säga att Douglas Coupland är en mycket sympatisk författare. Hans böcker får mig att känna mig sedd och omtyckt i en omtumlande värld.
Fler böcker av Douglas Coupland:
Sådär ja, då var Coupland antecknad på läselistan.
SvaraRaderaSå bra att du blir intresserad fastän jag skriver så taffligt om boken!
SvaraRaderaNej, det var ju just det du inte gjorde! Jag blir alltid mer intresserad när någon delar med sig av vad boken fick dem att känna. Det trösterika triggade mig inledningsvis och när jag kom till det där med brödskivan var jag säker: den där boken vill jag läsa! Blir nyfiken på att se vad jag får mest lust till, att själv börja skriva eller att äta bröd med smör.
SvaraRaderaVad bra att du tycker så! Jag hittade inget bättre ord än "trösterikt", men det är precis så jag känner det. Och vem behöver inte det ibland? :)
SvaraRadera