måndag 26 februari 2024

Moskoviaden av Jurij Andruchovytj

I det sovjetiska imperiet hyste man en hatkärlek till sina landsmän från andra delar av väldet - man visste att man alla borde vara kamrater men nationsbeteckningarna väller fram, inmängd bland fakta om hur full eller opålitlig mannen ifråga är, i Jurij Andruchovytjs bok Moskoviaden från 1993. Ja, det är mest män som för ordet, fastän många kvinnor dyker upp i förbifarten som snabba tröstknull i en jobbig värld. Den främsta trösten är ändå alkoholen. Vår huvudperson visade en antydan till poetisk begåvning och skeppades från Ukraina till studenthemmet i Moskva, där han tillsammans med andra sovjetmedborgare slösar bort dagarna och sin möjliga diktartalang i en ständig jakt på mer sprit och kvinnor.

Han berättar vad han gör som "du", fast ibland också i jag-form, och ibland i form av ett brev till Ukrainas möjligen återvändande kung Olelko II. Själv kallar han sig Otto von F. men kallas av KGB-tjänstemännen för Otto Vilhelmovytj. Det eländiga köandet för vattnig öl bland sorgliga existenser börjar redan på morgonen. Det fortsatta köandet för en skål billig mat i en annan sal med trytande porslin och mat pågår bland andra sorgliga existenser. Situationerna är burleskt beskrivna och hålls också fram som bevis för hur det går utför med Sovjetriket, saker slås sönder eller försvinner och man väntar på välgörenhet från Väst. 

Som läsare har jag svårare än Otto att få fotfäste bland alla fulla, arbetslösa människor som grälar och slåss i sjaviga lokaler. På det sista femtiotalet sidor växlar boken dessutom upp i surrealism, när vi - förmodligen enbart i Ottos fantasi - ramlar in på en överdådig Komsomol-fest där ett halvdussin personer utklädda till makthavare ur Rysslands historia diskuterar hur staterna som bryter sig loss från Sovjet kommer att vilja återvända, följt av ett återtagande av Alaska, Polen, Finland, ja varför inte mer och mer av alla länder man kommer åt. Kusligt men inte överraskande för den som följt halvöppna diskussioner om Rysslands utkorade storlek de senaste decennierna. 

Det finns som sagt några korn av samhällskritik att hitta, men de är få i den överbelamrade och larmande texten. I flera fall att tonen även pinsamt pubertal på många sätt, som när Otto mot alla regler överraskar en mörkhyad studentska i duschen och hon ger efter för honom på ett "slavlikt" sätt. Att många av de samtida samhällskritiska ryska romanerna har det här provokativa tilltalet är ett budskap i sig - om en vilja att bryta mot den goda smaken, en önskan att överdriva så att bara de som varit där faktiskt känner igen sig, andra saker. För undertecknad är det inte tillräckligt mycket substans i boken för att rättfärdiga sörjan av sopor och misslyckanden som Jurij Andruchovytj dränker den i.

Inga kommentarer: