Spaceman

Jakub Procházka är Tjeckiens förste astronaut, ute alldeles ensam på ett viktigt uppdrag i Jupiters närhet. En tittare bevandrad i fysik lär redan tidigt i filmen reagera på att hans kommunikation med jorden är ögonblicklig - minst en halvtimme borde det ta för ett meddelande att komma fram! Och sedan får man vänta lika länge på svaret! Förklaringen ligger förstås i att de använder sig av CzechConnect Quantum Speed of Light Phone, det nämns tydligt i början av den offentliga konferensen med Jakub Procházka. 

Vi kan gissa att resan är övervägande sponsrad av företag, för i varje vändning är det någon produkt som vår astronaut måste nämna: AntiQuease, hans officiella medicin mot illamående, och så rengöringsmedlet som används för att sanera hela skeppet. Ändå är inredningen på skeppet plottrig och sliten, och en del kameror, toaletten och andra viktiga detaljer har redan börjat gå sönder.

Behovet av komplett sanering av skeppet kommer plötsligt: en dag upptäcker Jakub en enorm spindel i ett av skeppens utrymmen. Alltså inte "enorm" som den största spindeln man sett på jorden, utan större än så, större än Jakub själv. I panik tar han skydd bakom sin lucka och startar saneringsomgången, men spindeln överlever och fortsätter att prata med honom. För det här är ingen aggressiv rovspindel utan en skyddssökande utomjordisk varelser som dessutom känner av Jakubs oro och vill hjälpa honom.

Spindlars form hör till det mest icke-mänskliga man kan tänka sig - åtta långa håriga ben, klump till kropp med ett kluster av ögon. Men den här spindeln, som faktiskt ser ut som en förstorad jordspindel, har en massa snälla ögon och en mjuk, trevlig röst. Jakubs skräck för den lägger sig, han ger den namnet Hanuš, men måste värja sig mot dess påträngande försök till kontakt. "Skinny human... I need to ask about your mate" hummar Hanuš mjukt medan den börjar klättra in i hans sovhytt.

Filmen Spaceman bygger på boken Spaceman of Bohemia av Jaroslav Kalfař. Jag gillar att filmatiseringen har behållit de tjeckiska namnen och kopplingarna till landet, fastän alla talar engelska och de kända skådespelarna är anglosaxiska eller svenska (Lena Olin och Isabella Rosselini!). En film som bygger på en bok kan ofta få ett större djup då författaren har tänkt på detaljer och bakgrundshistorier som ger tyngd till historien. Men i det här fallet blir handlingen splittrad av de många idéer som måste samsas under den knappa timmen. Varken den höggravida hustrun Lenka eller distansen till henne blir något mer än klichéer, och mot slutet börjar de många minnesscenerna spinna ut i alltför psykedeliska känslostormar som ger historiren ett otillfredsställande slut. Ändå är jag glad att man har gjort den här filmen - hellre för höga ambitioner som kraschar än att hålla sig inom gamla, tråkiga hjulspår.

Hur vi ser på varandra av Henrik Bromander

Det är en fin påminnelse i förordet till Henrik Bromanders debutbok att han inte tecknar självupptagna serier direkt ur sitt eget liv, något jag beklagade redan när fult ritade vardagsångestserier började tränga undan de fantasi-fyllda vältecknade serierna från 1980- och '90-talen. Jo, i en av berättelserna är huvudpersonen tecknaren Henrik Bromander, men den befinner sig uppfriskande nära gränsen för det otroliga.

I övrigt handlar de olika berättelserna i seriealbumet Hur vi ser på varandra om människor som förmodligen är anonyma för de flesta i sin vardag, sådana som man inte tror har något speciellt eller ens litet intressant i sin bakgrund. Men Henrik Bromander låter oss se scener ur deras liv som varit viktiga, ofta otäcka i stunden, och bäst av allt: hur de sorteras in i just den personens liv och blir en del av dem att hantera eller stuva undan längst bak i hjärnan tills minnet väcks. Två kvinnor i medelåldern och ett par yngre killar är det vi får möta, och alla framställs med sympati och förståelse för just deras plats i livet.

Teckningarna är enkla, språket likaså, och vid en snabb titt kan man tänka att de inte borde ge historierna så mycket djup och nyans som de faktiskt gör. Men kombinationen av raka meningar och bilder som understryker känslorna är mycket lyckad.

Förmågan att leva sig in i andra människors liv och känslor och berätta det väsentliga för en annan har Henrik Bromander utvecklat även efter att han gick över till enbart text i böckerna han har givit ut, men även den här debutboken är mycket, mycket välgjord och läsvärd.

Fler böcker av Henrik Bromander:

Det händer här

Riv alla tempel

En grav för två på Teater Galeasen

Oidipus (Johan Rabaeus) har blivit utkörd från Thebe. Han vandrar med dottern Antigone (Lina Englund) för att hitta någon plats att slå sig ned på, ja faktiskt en grav att lägga sig i. Vill inte Antigone också lägga sig i graven med honom? Nej, riktigt så självuppoffrande är hon inte, även om vi som vet hur det kommer att gå ser början av hennes lojalitet mot familjen och dess rätt att begravas. Deras vandring går mycket långsamt genom det litet postapokalyptiska landskapet, som en variant av Vladimir och Estragon, med underliga och underhållande figurer som dyker upp i deras väg, alla spelade av den ypperliga Maja Rung.

Det finns olika versioner på historien om kung Oidipus och hans familj, och i den här har makan Iokaste tagit sitt liv. Den här pjäsen är också anakronistisk och humoristisk, med Antigone långsynt tittande på sin mobiltelefon och med referenser till samtida filosofer och kändisar varav Oidipus inte känner till alla. Men det skaver tyvärr att se mannen som stack ut sina egna ögon i skam över vad han gjort, nu ändå gå och skämta och spänna sig över att vara kung. Vi får några scener med större skärpa och sorg, men för det mesta fuskar lättsinnigheten och det flamsiga smågnabbandet bort historien.

Bättre då att vrida upp absurditeten och humorn till 110%, som i varje inpass av Maja Rung vars rollfigurer nästan spränger den fjärde väggen i sin respektlöshet. Hon får rätt balans i sin roll som orakel (psykolog) till Antigone och är fullständigt magisk som ett vandrande äldreboende, klädd i ett heltäckande förkläde där alla fickor är proppfulla med tomtegubbar som mumlar och pratar med olika dialekter! Hon är värd hela biljettpriset.

Länk till Teater Galeasens sida om En grav för två

3 Body Problem

Vad är det för avancerat VR-spel som några utvalda forskare fått utrustning till att spela? Varför begår några framstående fysiker spektakulära självmord? Varför ser några andra forskare en klockan som räknar ned tiden till deras död? Alla tre scenarierna är anstiftade av en utomjordisk civilisation och alla syftar till att på olika sätt förbereda deras ankomst och kolonisation av jorden. Vad som i boken The Three-Body Problem verkar splittrat och ineffektivt är lättare att acceptera i den mer polerade TV-serien 3 Body Problem, precis som rörliga bilder ofta är mer övertygande och ger mindre tid till att tänka ut invändningar än vid plöjandet av en trögläst bok.

Filmatiseringen av Cixin Lius populära trilogi flyttar största delen av handlingen till Storbritannien och gör på så sätt karaktärer och miljöer mer relaterbara till den vidare publik den vänder sig till. Början av historien blir förståeligt nog kvar i Kina: den grymma dödsmisshandeln av vetenskapsmannen Ye Zhetai vilken får hans dotter Ye Wenjie att i ett avgörande ögonblick välja att bjuda in utomjordingarna från tresolarssystemet att ta över jorden då människorna inte kan styra den rättvist. (Motsägelsefullt är sedan att metoderna och slutmålet för deras dominans över mänskligheten är lika blodigt utan att hon reagerar på det, men vi kan påminna oss om att fanatiker är blinda för den skada som just deras egen övertygelse åstadkommer.)

Ye Wenjie lyckades lämna Kina och dottern Jin Cheng har vuxit upp till en briljant fysiker i Storbritannien. Flera av hennes vänner är framstående inom såväl fysik som andra områden, och bland dem kommer vi att se hur nyheten om de annalkande utomjordingarna (kallade San-Ti efter beteckningen tre solar på mandarin) uppdagas, bemöts och skapar olika reaktioner.

En del jordbor får panik när San-Tis plan blir känd över hela världen, andra bryr sig inte då ankomsten är först om 400 år, ytterligare andra vill kämpa emot dem. En internationell organisation skapas där det komplicerade motståndsarbetet leds av den hårdkokte Thomas Wade. Den burduse cigarettrökande polisen Da Shi, den ende minnesvärde karaktären eller kanske den ende med personlighet i hela bokserien, spelas av Benedict Wong vilket är en självklar lyckträff då han är en bra skådespelare som kan vara gruff och sympatisk på samma gång. Tyvärr urartar även hans rollfigur till klichéartade repliker mot slutet av serien, dock i mindre grad än alla andra karaktärer hur skickliga skådespelare som än gestaltar dem. Gång på gång får vi se scener där någon i av de unga forskarna och entreprenörerna protesterar mot Wades kallhamrade planer i banala dialoger för att strax efter åta sig uppdraget som vi tittare redan visste att de skulle föra - ett simpelt sätt att försöka gjuta medmänsklighet i de stundtals grymma arbetsmetoderna.

Men visst är 3 Body Problem spännande, dels för att handlingen rör sig snabbare än i böckerna, dels för att de logiska luckorna inte hinner gapa så stora, och dels för att serien är visuellt tilltalande, inte minst VR-spelet och den osannolikt vackra Sophonen som med honungslen röst talar för trisolanerna till några utvalda jordbor. Det får gärna bli fler säsonger som för trilogins (ungefärliga) handling till slut.

Trilogin av Jon Fosse

Man hör på namnen att pojken och flickan hör ihop: Asle och Alida. Asles föräldrar hörde också ihop, Sigvald och Silja, men de är båda borta nu. Alida hör inte alls ihop med modern Herdis och systern Oline, mera då med fadern Aslak men han är också borta. Pojken och flickan är båda bara sjutton år gamla och det är väl därför de har handlat oövertänkt på många sätt, men man kan också känna med dem i hur de vill bygga en ny familj tillsammans när den enas är försvunnen och den andras stöter ut henne.

De båda ungdomarna står i samhället Bjørgvin och söker husrum, likt nutida Josef och Maria, för Alida är höggravid och skall snart föda. Men ingen vill ta emot dem. Att stå på okända gator med stänga hus medan det blir mörkare och kallare ger en tydlig känsla av utsatthet. Trötta och uppgivna måste de fortsätta att be om husrum, men också skydda sig när ett välkomnande verkar vara förbundet med otrevliga villkor.

På underliga vägar får de ett eget hem och barnet föds, en ny liten Sigvald. I trilogins andra berättelse är Asle på väg att skaffa ringar till dem så att de åtminstone skall se ut att vara gifta, det gör stor skillnad i omgivningens ögon. För att ha råd att köpa ringar har han sålt fiolen, den som han ärvde av fadern, den som han spelade så vackert på när Alida och han fann varandra. Men uppdraget att vara spelman är inte bara nöjsamt utan krävande på flera sätt, och en spelman måste ge sig av för att finna arbete och det kan ibland betyda att man aldrig kommer tillbaka.

Nu har de båda nya namn som Asle har valt åt dem, Olav och Åsta och de kommer från Vik, inte Dylgja som de egentligen är från. Det är lätt att tänka sig att pengarna i Olavs ficka kommer att gå till något annat än ringarna, när han lämnar Åsta mot hennes vilja och går tillbaka till Bjørgvin. En konversation med en påträngande gubbe, en sejdel på ett ställe med en massa andra män, en trevlig sjöman som visar det vackra armbandet han just köpt till sin trolovade. Ett likadant vackert armband vill Olav köpa till Åsta. Vi kan från början oroa oss för hur längtan efter de blåa pärlorna mot det gula guldet kommer att leda till någon sorts elände för Olav, men när han står med en sejdel i stimmet bland en massa andra män med sejdlar märks det ännu tydligare hur det vackra armbandet står för en djup kärleksförklaring till den finaste människan i hans liv, något så vackert att det nästan inte har plats i det vardagliga och osäkra livet de båda har.

I Jon Fosses berättelser flyter nutid och dåtid in i vartannat, mer än bara som minnen, faktiskt som att verkligheten och människorna byter tid och plats med varandra. Meningar och ord upprepas, språket är knappt men meningstungt och vinner på att läsas sakta. Man skulle kunna se Asle och Alida som symboler för många andra människor som har levat under liknande omständigheter, men det vore orättvist mot dem båda, för i trilogin är de verkligen levande, unika människor med öden att leva sig in i.

Parsifal på Kungliga Operan

Det är i ordensbrodern Gurnemanz harmoniska rum som operan Parsifal tar sin början: där tar han emot kung Amfortas för att lindra hans smärtor med bad och läkande örter. Scenografin är, liksom i flera scener av de fyra operorna i Ringen-uppsättningarna för tiotalet år sedan, som en vacker ask som lyser inifrån av de värdefulla människorna som där sjunger fram sin historia. Förhistorien till operan Parsifal är lika rik och spännande som det vi kommer att få se på scenen; kampen för att vinna tillbaka Spjutet som slog upp såret i vår Herres sida då han hängde på korset, Spjutet gav Amfortas ett sår som inte läkt på alla år sedan han stred mot den girige och själviske Klingsor.

Orden som vaktar den heliga Gralen och, innan den stals, Spjutet, lever under ett strängt kyskhetslöfte, och kvinnan Kundry som då och då besöker Gurnemanz behandlas misstänksamt, rent av föraktfullt, av flera av ordensbröderna. Men fastän hon ständigt verkar motvillig till sitt verk kommer hon ofta långtifrån med örter som ger kung Amfortas lindring, och bär på hemligheter som männen inte kunnat lista ut.

Parsifal, ynglingen som irrat in i skogen kring det gömda ordenssällskapet, är det han som skall vinna tillbaka Spjutet till Orden? Han verkar mer förvirrad än beslutsam, men liksom han drogs till Orden dras han nu till Klingsors förtrollade slott. Vi får av Klingsor höra hur Parsifal nedgör hans krigare men inte se det - däremot får vi se när Parsifal möts av Klingsors andra våg av motstånd, de vackra kvinnor som skall förföra honom och beröva honom hans oskuld och därigenom hans möjlighet att vinna Spjutet. När Parsifal motstår de ljuvligt färggranna flickorna och deras vackra sång, då möter han Kundry som nu är speciellt utsänd av Klingsor, till en början lika motvillig som innan. Och kanske är det inte ett bra förförelseknep att berätta hur hon såg Parsifals mor natta honom som nyfödd, för även henne kan den unge mannen stå emot.

Ja, handlingen och förhistorien är komplicerade, liksom människornas egna historier och bevekelsegrunder. Och då är det ändå inte personerna och handlingen som har huvudrollen i operan Parsifal, utan Heligheten i de båda artefakterna, i riterna, i tron på Gud och vår Frälsare och i musiken. Scenerna tar inte slut när någon av huvudrollerna har upplevt eller åstadkommit något stort, utan fortsätter i mild lovsång och fastställande av det heligas betydelse. I första akten sker ett crescendo när kung Amfortas under svåra yttre och inre plågor utför sitt betungande uppdrag att avtäcka den heliga Gralen. Amfortas sång är vacker och sjungs innerligt och mäktigt av den gode sångaren Peter Mattei, och det är några ljuvliga minuter. Den sköna sången kan bara mötas och matchas av den skira, omtänksamma kören som svarar honom.

Då och då under den långa operan kliver det in en kvinna i syrénlila dräkt och inspekterar några detaljer i Gurnemanz rum. Visst är personerna på scenen aningen blandat anakronistiskt klädda, men hon sticker ut. När operans tunga, gripande handling avslutas, dras de bakre väggarna bort och vi ser ett helt bibliotek med ett dussintal arkivarier i moderna kläder som förstrött läser och noterar. Den syrénlila kvinnan kommer fram till huvudscenen och plockar upp den tunga bok som Gurnemanz och även Kundry läst och skrivit i under alla fem timmar vi har sett dem. Boken lämnas över till två unga kvinnor i det moderna biblioteket som placerar den högt upp på en hylla bland alla andra böcker. Så blev Parsifals stordåd och de heliga relikerna till bara en berättelse bland tusentals andra! Men - i de mäktiga sista harmonierna stannar åtminstone några av arkivarierna upp och vänder sig mot bokens plats. Visst kan Parsifal hänföra än idag.

Länk till Kungliga Operans sida om Parsifal

Foto: Sören Vilks

Hanteringen av odöda

Den första halvtimmen får vi bara se sorg i olika former: Den resignerade sorgen efter en älskad partner som begravs efter ett långt liv tillsammans. Sorgen efter ett litet barn som dött, som kryper upp och lamslår en när man försöker leva vidare. Sorgen efter en kvinna, som vi just sett som en glad människa full av liv tillsammans med sin man och sina barn.

Nu väcks de från döden tillbaka till livet, och de tre utgör en god palett av återvändare, tack vare spännvidden i ålder och i hur de anhöriga reagerar. Den lilla pojken har redan lagts i graven, hans hud och ögon har svartnat och hans rörelser är ryckiga. Men har man ansvar för ett barn hejdas inte omsorgen av att det ser skadat ut, tvärtom gör modern och morfadern allt de kan för att hjälpa det underliga lilla livet. Till vilket liv då? De tankarna hinner de inte ens tänka när omsorgen om den älskade pojken kräver deras fulla uppmärksamhet.

Eva som dog i en bilolycka är sönderslagen och ihoplappad. I sjukhussängen kommer hennes livsgnista tillbaka, men det är bara en gnista och hon är sig inte lik varken i ansiktet eller beteende.

Mest gedigen och gripande är sidohistorien om Elisabet som kommer tillbaka till sin Tora, båda till åren komna. Med oseende blick och brustna ögon går hon fram och tillbaka i deras villa, betraktad av Tora som försöker återuppliva vardagsrutinerna med henne. I den vackraste scenen dansar de båda långsamt till Ne me quitte pas. När Elisabets missfärgade hud ligger mot Toras ser man hur Toras hud, åldrad och rynkig, ändå lyser av liv mot Elisabets gråa skinn. Om vi trott att en gammal människa är nära döden, så ser vi hur tydlig skiljelinjen faktiskt är.

Filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda kan förstås inte ta upp alla detaljer från boken, som myndigheternas besvär med administrationen, och de mer skrämmande scenerna. Det blir otäckt i några scener men filmen fokuserar på sorgen. Det är ett bra val, men genomförandet blir otillräckligt då man förlitar sig så mycket på att låta allt ske ordlöst och långsamt, och låter de anhöriga reaktioner vara så avmätta - varken häpnad, skräck eller nyfikenhet. Filmen är fin men otillfredsställande.