måndag 30 maj 2011

Catching Fire av Suzanne Collins


Så bra att jag inte behövde vänta länge på att fortsätta med nästa del när jag läst ut The Hunger Games! Jag tycker också om att ha sett bilderna på Jennifer Lawrence i rollen som Katniss. Jag tror att hon är ett gott val, och de andra skådespelarna (Woody Harrelson, Stanely Tucci, Lenny Kravitz m fl) kan också bli bra i sina roller. Det gör mig inget att ha fått ansikten på personerna i boken, eftersom det fortfarande är jag som får tänka fram scenerna jag läser.

***Spoilers*** om man inte läst ut The Hunger Games...

Katniss är tillbaka i Distrikt 12 efter att ha överlevt Hungerspelen, men president Snow är inte nöjd med hur hon satte sig upp emot regimen. En rebellisk handling kan starta uppror i distrikten, och Katniss kan vara den tändande gnistan. I den diktatur de lever i vet hon att hon hur lätt som helst kan dö i en "olycka", och om regeringens PR-konsulter spinner rätt, kommer den blodtörstiga publiken bara att snyfta till och acceptera det som ännu ett sorgligt kapitel i sagan om hungerspelens barn. Och vad väljer då regeringen att göra? Jo, att låta nästa års tributer till hungerspelen väljas bland de tidigare vinnarna. På så sätt hamrar de in budskapet att ingen går säker.

Spinndoktorer och vackra historier... Som vanligt är det viktigt hur de tävlande ser ut och uppför sig på intervjuerna som leder upp till hungerspelen. För mig är det direkt fascinerande att höra om de vackra klänningar och de spännande sminkningar som Katniss och de andra styrs ut i, men det är mer än så. Stylingen och preparationerna visar ju de skarpa motsatser som alla är tyst ense om att acceptera (ett tag till): lyxen i huvudstaden mot knappheten i distrikten; den fejkade ytan som gör alla mer lika än individuella; lättsinnet i att klä upp och skämma bort en människa som kanske kommer att klubbas ihjäl redan imorgon.

På de första sidorna störs jag av flödet i Katniss' inre monolog. Den innehåller många upphackade meningar som väl skall illustrera hårdhet och cynism, men tonen stämmer inte riktigt. Som tur är flyter språket bättre i dialogerna, och den tillkämpade hårdheten försvinner efter ett trettiotal sidor. Det beror förstås också på att handlingen tar fart; triumftåget mellan alla distrikt visar sig farligt för fler än Katniss, och så kommer ju beskedet om att vinnarna (alltså Katniss, i vilket fall som helst) kommer att behöva kämpa i nästa upplaga av Hungerspelen. Där blir jag snarare besviken över att ingen blir mer förbannad över att tvingas igenom Hungerspelen en gång till. Yttre protester skulle förstås inte hjälpa utan bara förvärra, men att alla bara biter ihop och börjar träna för fullt gör mig litet överraskad. Nåja, det är ju det klokaste de kan göra, så jag klagar inte mer på det.

Det är självklart riktigt spännande när Hungerspelen sätter igång. Jag läser med en klump i magen och bläddrar snabbt genom sidorna om de sista dagarna innan, och när deltagarna hamnar på spelplanen vill jag vara med, se över Katniss' axel och hjälpa henne och varna henne för fiender. Men hon klarar sig så bra själv - eller snarare, inte själv, utan med nya allierade. Det är litet klichévarning över vilka hon väljer och vilka som väljer henne, men allt är så spännande att jag gärna låter mig sugas med. Så hårt trängda som de är i spelen, kan deltagarna ändå signalera något till publiken som får dem att sätta sig upp mot förtrycket?

Så bra att jag började läsa The Hunger Games efter att alla delar i trilogin kommit ut! Jag behövde inte vänta alls på att fortsätta med sista delen, Mockingjay, när jag kommit till slutet av Catching Fire. Snart vet jag hur det går med Katniss, och om det mytomspunna Distrikt 13 är den räddning som många hoppas på.

Fler böcker av Suzanne Collins:
The Hunger Games
Mockingjay

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar