tisdag 31 maj 2011

Realisant mon espoir på Dramaten&

I ett hårt bearbetat skick framför Mattias Lech den sista pjäsen som Bernard-Marie Koltès skrev, Roberto Zucco, baserat på ett verkligt fall med en psykiskt sjuk och hänsynslös mördare. Lech är ensam på scenen, och för att göra det ännu svårare för sig är handlingen i pjäsen upphackad och replikerna är renodlade in absurdum. Men det är inte alls fel; jag tänker på en tavla som inte är fullbordad utan en skiss som framhäver vissa detaljer och bara antyder andra.

Vissa dialoger upprepas till idiotins gräns; två poliser skriker till varandra "HÖRDE DU NÅGOT?" "NEJ, HÖRDE DU NÅGOT?" om och om igen, som för att måla upp dem som Kling och Klang-typer? I andra scener har alla repliker skalats bort utom en av personernas, och han/hon får kasta ur sig sina ord i rasande tempo utan paus. I det som blir ett ursinnigt babbel kan man urskilja vissa återkommande ord, till exempel de udda smeknamnen på lillasystern som hela familjen vill beskydda.

Varje scen inleds med att en neutral kvinnoröst läser upp några beskrivande ord. Det är en automatisk röst som läser upp orden utan att veta deras innebörd. Försöken till språkmelodi blir lätt komiska och alienerande. Den neutrala stämningen blir riktigt hemsk när så rösten får läsa upp en lång monolog där brodern (Zucco?) förkastar sin syster, för nu när hon inte har oskulden kvar är hon inte längre värd att bevaras och skyddas, utan kan lika gärna bli hora. Det är genialiskt att låta den neutrala rösten med artificiella försök till känslor läsa upp de hårda, kalla orden i ett lugnt tempo. När meningarna inte varken skriks fram med vrede eller kallt förakt framstår de bara som ännu mer absurda - och hjärtlösa.

Därefter följer en scen mellan de båda systrarna, säger berättarrösten. Den framförs genom att Mattias Lech (endast iförd kalsonger) står framför oss, nära publiken, och gråter hjärtslitande till "Ne me quitte pas". Det tar flera minuter att framföra scenen, och jag blir varken generad eller uttråkad, utan tänker mig vad som måste sägas mellan de två systrarna, och att detta är scenens essens.

Sedan blir Lech mer personlig, och börjar tala om sig själv. Det följer också scener där kurskamrater (?) i publiken kliver in och deltar i scener. Och en kampsportstränad man, med vilken Lech sparras på riktigt, hårt, så att blodet rinner! Men jag måste säga att så fort att det framförda blir mer personligt, dvs mer ett uttryck för Mattias Lechs egna tankar, så förlorar det några inbjudande kvaliteter. Visst kan jag känna igen mig i några av känslorna han beskriver, men det gav mig mer att försöka ta in pjäsen dess uttryck.

Jag läser i programmet att det här är slutproduktioner av skådespelare som arbetat med sitt personliga uttryck, och jag ser att det är mycket utvecklande. Men det är ändå i mer allmängiltiga scener och i sammanhängande historier som är både lika och olika mitt liv, som jag kan pröva mina egna tankar och reaktioner, hur brutala och absurda scenerna än är. Den föreställande teatern behöver inte pensioneras än.

Länk till Dramatens sida om programmet Felanmäld

2 kommentarer:

  1. Hej Jenny! Tack för fina ord om min föreställning. Blir glad att du kom och att du skriver. Vill bara ha sagt att jag i föreställningen inte överhuvudtaget, i text, ger uttryck för egna tankar annat än då de sammanfaller med författarens. Allt är koltés förutom några få improviserade repliker och scenen där jag bad er underhålla mig. Så resonemangen du delvis kunde känna igen dig i var alltså koltés och inte mina. Tack igen och skoj att du kom! Mvh/Mattias Lech

    SvaraRadera
  2. Mattias, tack för att du skriver och förklarar! Bara för att jag skall förstå: Var det alltså scenanvisningar av Koltès att stå framme vid scenkanten och tala om att du förstås inte kan påstå att ditt namn är något annat än Mattias Lech, speciellt när publiken består av dina kursare och familj? Och när du berättar om den scen som du tycker är det roligaste du någonsin läst? Vad det än är, så gör det mig otroligt nyfiken på Koltès pjäs. De andra jag har sett av honom (Tillbaka till öknen, Västra kajen, Negrernas och hundarnas kamp) har inte brutit fjärde väggen och talat till publiken på det sättet, så jag trodde den här pjäsen hade en lika traditionell form. Sedan vet jag ju heller inte hur mycket som är strukturerat av Peter Stein. ... så är det att vara oskyldig publik! Man vet inte vad som är författaren, regissören eller någon annan mellanhands idéer. Jag är beredd på allt, men som sagt, det traditionella berättandet är nog så tankeväckande i sig.

    SvaraRadera