Boken Life After God är den minst positiva jag har läst av Douglas Couplands böcker. Det är olika personer som berättar episoder ur sina liv, inga direkta katastrofer men tonen är sorgsen eller vemodig. De korta novellerna innehåller ingen tröst och inga lyckliga slut, som så många av hans andra berättelser gör. Men det är ändå inte deprimerande att läsa boken. Det är skönt att någon kan sätta ord på ensamheten och sortera igenom sina tankar utan att nå fram till en lösning.
Douglas Coupland talar om hur livet är för dem som är uppväxta i familjer och ett samhälle där tron på Gud är så oviktig att man inte längre talar om den. Med sina exempel visar han hur det skapat en känsla av att hela världen är din att förfoga över, men att det saknas något djupare; känslan av att världen har en mening eller bara att det finns något bortom tingen som är större än ens fattningsförmåga.
Jag vill flika in att jag har vuxit upp med en levande tro på Gud, men har också känt av den tomheten och meningslösheten som Coupland talar om. Det har inte alltid sammanfallit med de perioder som jag har kämpat som hårdast med min tro. Något som alltid varit viktigt för att orientera mig i ett kaos har varit kulturen, och alla som sysselsatt sig med den; tanken på att man kan skapa något som människor minns och diskuterar och berörs av århundraden senare.
Men det räcker inte alltid. Ju lättare vårt vardagsliv blir, ju mindre vi blir beroende av andra, desto lösare blir våra band till människorna omkring oss. Det är vad personerna i Life After God upplever. Även de som har en maka glider ifrån varandra och lider av det; de som inte glidit ifrån varandra är rädd för den dagen de kommer att göra det; den som inte har någon är rädd att aldrig någonsin kunna älska. Omtanke, välvilja och en människa som ärligt från sitt innersta önskar att du skall ha det gott... det går inte att köpa på 7-11 eller kommendera fram. Vi kanske aldrig får det. Vad kan vi trösta oss med under tiden? Vänskap med andra ensamma existenser, ett rus, äventyr, blanka nya saker från affären i färgglada förpackningar. Som alla andra.
De andra böcker av Douglas Coupland som jag har läst har varit med optimistiska, och det har hjälpt mig en bit på vägen i de ödsliga stunderna. Jag är ändå glad att jag har läst Life After God, och jag kommer nog att plocka upp och läsa den igen. Men jag har beställt en ny bok av Douglas Coupland, i hopp om mer sällskap i ensamheten.
Fler böcker av Douglas Coupland:
Generation X
Shampoo Planet
Girlfriend in a Coma
Miss Wyoming
All Families are Psychotic
Hey Nostradamus!
JPod
The Gum Thief
Låter som en bok jag skulle gilla, den där tomheten känner vi väl alla av ibland, jag finner att min gudstro har varit ett stöd när tomheten knackar på även om det ändå för mig är en ständig brottningsmatch, har precis läst en ny bok av Owe Wikström om detta med mening ("Att älska livet mer än dess mening"), jag kände att titeln var rätt lovande men tyvärr tyckte jag inte att den var så fyllig som jag skulle önskat. Måste bara också få tipsa sig om filmen "Gudar och människor" som går upp på bio nu, jag såg förhandsvisning förra terminen och den var sagolik tycker jag!!
SvaraRaderaJa, Åsa, det är en bra bok! Det är skönt att veta att man inte är ensam om den här tomhetskänslan, och känna att jag gör så gott jag kan, jag gör inget fel. När jag läser Couplands böcker får jag ändå en känsla av att de enkla sakerna vi gör för att må bättre - köpa en ny cykel, se en rolig film - inte är meningslösa. Varje handling kan inte vara stor och nydanande!
SvaraRaderaTack för filmtipset! Jag vill absolut se den filmen. Kul att du redan har sett den!
Vad härligt att läsa det här inlägget. Jag läste boken för ett par år sen, tyckte mycket om den under själva läsningen, men glömde väldigt fort bort den. Då är det så skönt med påminnande inlägg. tack.
SvaraRaderaJa, den innehåller ju ingen hel berättelse utan några stycken på samma tema, så man hinner inte fästa sig vid någon person. Det är mer stämningen som man kan minnas.
SvaraRaderaSå sant. Ofta är stämningen det enda jag minns efter några år. :-)
SvaraRaderaJag älskar den här boken så jävla mycket. Måste ha läst om den fyra-fem gånger de senaste tio åren. Det som tar udden av meningslösheten är en känsla av ömhet som Coupland skildrar karaktärerna med, inte minst i bokens slutscen.
SvaraRaderaJag tänker också läsa om den här boken. Fastän jag är kristen ger den mig mer hopp och tröst än de flesta religiösa skrifter jag har läst (undantaget heliga Teresa av Avila), vilket i och för sig inte är så många. Men som du säger, det finns en ömhet i Douglas Couplands berättelse, en omtanke om personerna.
SvaraRadera