Vilken lycka att bli förstådd av en enda människa i den här världen av inskränkta sinnen! Juan Pablo Castel är konstnär och på en utställning av hans konst får han de gängse oengagerande fraserna till beröm. Men en okänd kvinna ser en detalj i ett av verken och verkar förstå hur viktig den är. Juan Pablo blir besatt av henne och gör allt han kan för att hitta henne igen. Så mycket analys, så mycket planering i sökandet - att få fatt i den okända kvinnan blir viktigare än allt annat.
Deras möten börjar slumpartat men blir snart passionerade. Fixeringen vid att hitta María Iribarne, som kvinnan heter, övergår i en fixering vid henne själv och hennes liv. Det är ofta olustigt att läsa om hur kontrollerande och våldsam Juan Pablo är mot María Iribarne, även om hon tycks komma frivilligt till deras möten. Att María Iribarne är gift bidrar förstås till hans svartsjuka, och än mer växer paranoian när han blir inbjuden till familjegodset och träffar kusinen Hunter. Den äkta maken å sin sida är en källa till oro och ilska av ett annat slag.
Från de första raderna presenterar sig Juan Pablo som målaren som mördade María Iribarne, och ja, det är dit den täta historien går. Det är grymt och obehagligt att läsa om hur en mans habegär och svartsjuka förvrider det som hade kunnat vara kärlek, samtidigt som föremålet för hans egoistiska passion så passivt godtar det som sker.
Boken Tunneln blev en kultbok i stora kretsar då den utkom i Argentina år 1948. Med senare tiders glasögon kan man uppfatta den som hemsk, men handlingen och dess framställning är ändå hypnotisk och fascinerande.
Fler böcker av Ernesto Sabato:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar