Äntligen kunde vi samlas till Fantastika efter att 2020 års planerade Fantastika skjutits upp ett par gånger! Så trevligt det var att komma tillbaka till Dieselverkstadens stora ytor. Programmet och hedersgästerna hade i stort stått sig sedan första försöket, och säkert också de deltagande. Min första punkt på fredagkvällen var en panel jag själv satt med i.
Should we read authors who are criminal, misbehaving or just not liked?
Med Jessica Elgenstierna som moderator hade John-Henri Holmberg, Ian Sales, Saga Bolund och undertecknad en diskussion om frågeställningen i titeln, med utvidgningen om vi även skulle avråda andra från att läsa dylika författare. Det är alltid svårt att minnas vad som sägs när man själv talar och inte kan anteckna, så jag kan bara bidra med sporadiska intryck. För egen del tror jag att det kan skapa en extra dragning när en författares verk hyschas undan och eventuellt leda till konspirationsteorier - "de döljer detta för oss för att det är sant" - men den uppfattningen delades inte av alla i panelen. Det är nog också så att eftersom jag själv generellt är ointresserad och nog ganska opåverkad av vad författare säger och gör i sina privata liv så har jag inte heller trott att andra lägger så stor vikt vid deras åsikter, men jag börjar förstå att stora skaror av fans följer sina favoriter på sociala medier vilka då får stort genomslag, och då är det ett större problem när de har en bred plattform för att sprida åsikter som sårar och skadar andra.
Utopias - a better future?
Skickligt ledda av Åka, diskuterade Rhuddem Gwelin, Saga Bolund och E.P. Uggla utopier. Vad är en utopi? Panelen hade olika svar som hakade in i varandra. Ett samhälle som gör alla sina medborgare nöjda, sade Emmelie med brasklappen att det samhället inte vänder sig till/är öppet för alla människor. Saga nämnde att intentionen bör vara att skapa det bästa samhället, men påpekade att några av de första utopierna, Thomas Mores Utopia och Platons Republiken, nog inte ses som utopier idag. Rhuddem nämnde något som dök upp igen senare, inte en stillastående utopi utan ett pågånde arbete mot en bättre värld.
Kan vi mäta vilka samhällen som är bättre och sämre och i så fall hur? Ett sätt är att se på hur de svagaste, gamla och barn, behandlas. Fria val och fri press är bra. Men utopibegreppet är så subjektivt. Det är svårt att göra människor helt lyckliga. Någons utopi är också ofta någon annans dystopi. Total frihet och kravlöshet kan skapa frustration och livsleda hos invånarna, se t.ex Tanith Lees Biting The Sun. Åka lade fram sin egen idé av utopin som ett ständigt förhandlande om sakernas tillstånd, för om något är perfekt och statiskt, så kommer det ändå (symboliskt) att vittra i hur liten grad som helst och vatten kommer att sippra in i sprickorna och vidga dem. En tanke var att i ett fastlagt samhälle kan sedan en liten förändring påverka i en ogynnsam riktning så att ojämlikhet ökas och en familj samlar på sig all rikedom. En annan tanke var att det skulle vara omöjligt att arbeta för att förbättra sitt eget liv. Ett värdigt mål att arbeta mot för sig själv och för hela samhället, och en anledning att bry sig om sina medmänniskor, verkar vara bra delar i ett gott samhälle.
Trots att många kan vara eniga med panelen om att det är svårt att definiera en utopi på grund av alla nämnda fallgropar var det uppfriskande att höra publikrösten som opponerade sig: Det är dystopier som är tråkiga och utopier som är spännande, för det är lättare att kritisera och en större utmaning att visa upp något som är riktigt bra! Det kan jag hålla med om, men vill själv tillägga att vi nog har sett en del utopier beskrivas, dock är det först när det uppstår problem som det spännande (och bokens/filmens handling) börjar. Några exempel på det är Aristoi av Walter Jon Williams och Silmarillion. För hur gott man än ordnar det för alla, så finns det ofta några som vill rasera, och skapa oreda och smärta för andra.
Framtidsland
Från utopier till en möjlig framtid, ja faktiskt tre möjliga framtider, framskissade av vetenskapsjournalisterna Tobias Abrahamsson och Torill Kornfeldt i projektet Framtidsland. De tre scenarierna för att tackla klimatförändringarna och fortsatta hålla dem under kontroll har givits namnen Djupgröna Vågen, Ekogenetisk Trädgård och Megastad Nord.
Djupgröna Vågen är, enligt min uppfattning, det som oftast dras upp idag; ett småskaligt, självförsörjande jordbrukssamhälle där vi lever med mindre medel än nu. Det är något jag själv instinktivt har värjt mig mot, inte för att jag vill ha fler och dyrare prylar men för något jag inte kunnat sätta fingret på. Det är just det som blir tydligare när man drar ut idéerna i hur de konkret kan förverkligas. Vi skulle behöva arbeta hårt och mycket på våra gårdar, vilket säkert kan kännas meningsfullt för många då man direkt ser resultatet av sina ansträngningar. Vi skulle också behöva leva i bysamfälligheter och tillsammans förhandla om hur de skall skötas, och även om man kan längta efter den här personliga närheten så är det många andra som ogillar den, med småbråk som växer till större gruff mellan människor med initialt stor välvilja. Det är här som det är bra att Framtidsland har funderat på inte bara det goda utan även möjliga problem med sina framtidsscenarier, istället för att drömma om en idealtillvaro i Bredbandsbullerbyn. En annan aspekt är att det bara kommer att finnas resurser för det nödvändigaste, inte för frivoliteter som grundforskning i fysik, rymdraketer och symfoniorkestrar, vilket jag skulle tycka vore förfärligt.
I Ekogenetisk Trädgård har människan litat till tekniken för att effektivisera processer för att minska och reversera utsläppsprocesser, släppt tanken om urpsrunglighetens värde och använt sig av genmodifiering i mycket hög grad. Genförädlade skogar och alger kan fånga upp mer koldioxid och de eller andra grödor och bakterier kan framställa användbara råvaror på nya sätt. Kängurur ersätter getter i Spanien för de är bättre på att beta gräset under de nya förhållandena. Dock behöver man vara mycket uppmärksam på att hela de nydesignade ekosystemen håller, och här kommer det största problemet att ligga, tillsammans med faran att t.ex plastätande bakterier läcker från sina bassänger och orsakar kaos där de inte borde vara. I allmänhet skulle människor arbeta lika mycket som idag, och mycket mer med genetik och genmodifiering från forskning till utförande.
Megastad Nord är det tredje scenariot, inspirerat av tankar om att man skärmar av jorden till en halva där människan får bo och en halva där naturen får klara sig själv. Det är resurssnålt att bo i en stad då man bor tätare vilket förenklar transport och persontrafik, och stadsplanerare och -ingenjörer utvecklar nya metoder och praxis hela tiden. Dock finns det människor som inte vill bo tätt, och de och andra kan irriteras av att aldrig få gå utanför staden till naturen, utan nöja sig med odlade parker, och med att äta algsoppa och odlat kött. Eftersom konsumtionen måste gå ned behöver färre människor arbeta vilket kan sudda ut meningen med livet för många även då de får basinkomst och hundra procent fritid.
Det är gott och väl att forskare ritar upp scenarier på det här viset men de är ofta inriktade på det positiva och är egentligen också bara idéer på papper. För att utveckla detta ordnade Framtidsland tillsammans med tidningen Skriva en novelltävling med uppgiften att skriva om livet i ett av dessa scenarier. När många hjärnor börjar rådbråka idéerna kommer det fram nya aspekter som kan vara mycket viktiga, vare sig de är positiva eller negativa. I samma anda kan man se designstudenter i Malmö som skall utveckla verktyg att användas i dessa framtidsscenarier, och andra som tar fram konst och musik som skulle kunna finnas där. Det ger en helhetsbild av det slag som vi kan få i science fiction-böcker, men eftersom det kommer många olika tankar från många olika människor får man en brokigare bild av möjligheterna och problemen. Kan man se vilken värld man vill leva i, och vilken man INTE vill leva i, kan man också börja arbeta mot de målen.
Tack för fin rapport!
SvaraRaderaTack för din uppmuntrande kommentar! :)
SvaraRadera